Fortsätt till huvudinnehåll

Fenomenet Malala, del 2

I Svensklärarföreningens facebookgrupp tipsade Kristina Bergdahl och Ulla Riseng Samuelsson mig om boken Jag är Malala: flickan som stod upp för rätten till utbildning och sköts av talibanerna. Ett smakprov ur boken:

När jag föddes hyste folket i byn medlidande med min mamma, och ingen gratulerade min pappa. Jag kom i gryningen just som den sista blinkande stjärnan slocknade. Vi pashtuner anser detta vara ett gynnsamt tecken. (...) Jag var en flicka i ett land där man avfyrar gevären för att fira en son, medan döttrar göms undan ett förhänge. Deras uppgift i livet är helt enkelt att stå vid spisen samt föda barn.

Pappas kusin var en av få som kom för att fira min födelse och han hade med sig en stor penninggåva. Han hade också ritat ett jättestort släktträd ända från min farfars farfar. Det visade bara den manliga linjen. Min pappa Ziauddin skiljer sig från de flesta andra pashtunska män och han drog ett streck från sitt namn och skrev Malala.

Pappa säger att han såg mig i ögonen när jag hade fötts och blivit förälskad. Till andra sa han: "Jag vet att det här barnet är annorlunda." Han bad till och med vänner att kasta torkade frukter, sötsaker och mynt i min vagga, sådant man bara gjorde för pojkar.

Jag är döpt efter Malalai av Maiwand, Afghanistans främsta hjältinna. Vi pashtuner är ett stolt folk som utgörs av många klaner uppdelade mellan Afghanistan och Pakistan. Vi lever, så som vi alltid har gjort i århundraden, enligt en moralkodex som kallas pashtunwali och enligt vilken vi måste visa alla besökare gästfrihet och där det som värderas högst är nang (heder). Det värsta som kan hända en pashtun är att förlora ansiktet. Skam är något fruktansvärt för en pashtunska man. Vi har ett talesätt "Utan heder är världen utan mening". Vi strider inbördes och ligger i fejd så ofta att vårt ord för kusin är detsamma som det för fiende. Alla pashtunbarn växer upp med historien om hur Malalai inspirerade den afghanska hären 1880 att besegra brittiska soldaterna.

DN har tidigare skrivit om hur boken skulle komma att förbjudas i Pakistans 152 000 privatskolor "... eftersom den har ett innehåll som strider mot vårt lands ideologi och muslimska värden, säger Kashif Mirza, chef för Pakistans skolfederation till nyhetsbyrån AFP." 

SvD skrev om boken då den kom ut att "I am Malala är inte bara en berättelse om skottdramat som fyllde en värld med avsky för ett år sedan. Det är också en personlig uppgörelse med de islamska extremisternas politik. Det är en historia om ett land, och en familj, som kom att få stora delar av sin existens uppochnedvänd av den hårdföra talibanska minoriteten. Och det är en deklaration från en ung tjej om vikten och viljan att plugga och förstå värdet av kunskap för att ta sig någonstans i livet."




Kommentarer

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…