Fortsätt till huvudinnehåll

Yttrandefrihet och respekt?

Det sägs och skrivs mycket intressant om yttrandefriheten i dessa dagar. Det sägs och skrivs även en del dumheter, tycker jag.

Exempel på ett intressant samtal om just yttrandefriheten var det som ägde rum i Agenda här om dagen då bland annat Ann Heberlein och Ole Larsmo gjorde entré i slutet av programmet (samtalet finns här, 47 min in i programmet). Exempel på en del dumheter som skrivits är tyvärr det som en del sedan valde att vräka ur sig i sociala medier efter programmet då Ann Heberlein fick klä skott för allsköns demoniseringar och häcklanden.


När det gäller Ann Heberlein kan jag inte på stående fot erinra mig något hon tidigare yttrat i en sakfråga där jag intar en direkt avvikande hållning (men jag vet inte; har ej full koll på allt hon sagt och skrivit under alla år). På samma gång är jag inte heller alldeles säker på att hon alltid själv uppfattar det som att hon tänkt klart i alla frågor där hon uttalar sig. Snarare ser jag det som att hon egentligen medvetet valt en strategi att pröva olika positioner och söka samtalet och se vart det leder. Till sin personlighet håller hon inte korten nära kroppen utan förhåller sig tvärtom sårbar. Hon kan även vara mycket öppen med sådant som är mycket personligt - några skulle säga privat: sin tro, sexualitet, ångest, diagnos. Detta kan nog uppfattas provocerande för en del.

Nu till huvudfrågan: vad var det som Heberlein sade i Agenda som väckte så pass mycket ont blod hos somliga? Den korta varianten är att hon påstås vilja ifrågasätta (läs: sätta ur spel) yttrandefriheten i vårt samhälle. När först gläfsandet i sociala media var i gång påstods det även att hon i andra sammanhang målat upp våldsamma vänsterradikalister som vår tids hjältar och alltså därmed agerar inkonsekvent och hyckleriskt. Beträffande det senare kan jag för min egen del bara anmärka att jag fortfarande inte själv lyckats hitta texter där hon faktiskt uttrycker något sådant (däremot håller man sig inte för god för att felcitera och klippa och klistra ur texter hon skrivit).

Men hur var det med yttrandefriheten då? Det som Ann Heberlein de facto säger är att hon börjat fundera på om möjligen priset vi får betala för vissa uttryck som vi hittills hållit under armarna därför att vi tror på idén om yttrandefrihet kanske håller på att bli för högt? Hon ställer alltså en fråga. En fråga vilken hon uppföljningsvis preciserar, problematiserar och vars giltighet hon sedan argumenterar för. Ole Larsmo, författare och ordförande i Svenska Pen, gör så som man måste göra då man lyssnar till en annan människa: han söker efter försonande drag - och finner: "det du pratar om är respekt".

Och just där får nog samtalet fortsätta. Hur hanterar vi vårt gemensamma och grundlagsstadgade krav på yttrandefrihet i kombination med att visa andra människor den respekt som vi även själva vill bli bemötta med? Klarar vi att hantera ett sådant samtal - som vuxna ansvarstagande människor? Det verkar som att vi inte kommer ifrån frågan, utan den har fastmer kommit oss ännu närmare inpå livet. Vi måste frammana det bästa ur oss själva och inte i första hand förfalla till rädslans enkla slagord om krav på hårdare tag och mer kontroll.

En vän till mig som jobbat som fängelsepräst i Paris under 20 års tid formulerade det - parafraserat - så här strax efter dödsskjutningarna i hans andra hemstad förra månaden: "i Frankrike hyllar vi idén om liberté, men vi behöver även ta en annan grundläggande princip i beaktande, nämligen den om fraternité. Det räcker inte att alla går runt och säger "Je suis Charlie"". I Sverige - och i Danmark - använder vi inte gärna franska slagord från 1700-talet i den politiska debatten, men vi förstår vad ord som "respekt" betyder. Eller gör vi?






Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Perspektivering i litteraturundervisningen

Hur jobbar man med perspektivering i litteraturundervisningen? I synnerhet i Svenska 3 utgör detta en hörnsten i arbetet, och det är ju i sak inget märkvärdigt heller. I någon facebook-grupp förra året jobbade vi tillsammans fram en lista med minst tjugo olika perspektiv som man kan anlägga på en text (bland dessa biografiskt, socialt, geografiskt, genus, normkritiskt, ålder, etc).

Som ett första steg att tillsammans med eleverna börja använda ett sådant lite otympligt begrepp kan man ta en text och låta dem skriva om den ur någon annan persons perspektiv (alltså skriva om den). Detta har jag i själva verket precis gjort i en åk 1 då vi jobbat med novellen "Mannen som visste allt", skriven av Somerset W. Maugham (ur Mina favoritnoveller, 1954).


Resultatet blev över förväntan (och bygger så klart på att eleverna nappar!). Vi läste novellen tillsammans och analyserade den ut ifrån ett flertal parametrar, med avseende till både innehåll och form. Vi roade oss då med att både f…