Fortsätt till huvudinnehåll

Mångfald, motstånd, möjligheter

Min goda kollega Helena Gregorc-Lööv har skrivit detta gästblogginlägg om sitt arbete med nyanlända på Språkintroduktionsprogrammet, IMSPR, i Trollhättan: 



I mitt uppdrag ingår mångfald, möjligheter och väldigt lite motstånd! Dock finns det en hel del dilemman som försvårar mitt uppdrag, inte minst det som handlar om tidnärmare bestämt, bristen på tid. Målgruppen är elever som har varit i Sverige en kortare tid. Mångfalden är stor och därmed också mängden faktorer som ska beaktas när vi på IMSPR planerar för deras skolgång. Somliga kan ha gått i förberedelseklass innan det blev dags att söka till gymnasiet, medan andra har påbörjat sina gymnasiestudier i sitt hemland. Det finns även de som precis har avslutat en gymnasieutbildning men på grund av krig inte har fått sitt avgångsbetyg. Ytterligare en grupp elever har över huvud taget aldrig gått i skola. De allra flesta av våra elever är mycket studiemotiverade. På samma gång är de inga oskrivna vita ark, utan ungdomar med många erfarenheter som det skulle ta oss en livstid att förvärva. Det är en ynnest för en lärare att få vara i en sådan miljö, trots en rad dilemman, därför att för dem är skolan värdefull: en möjlighet och en förutsättning för det goda livet!

Det som förenar eleverna som jag är ansvarig för, är att de läser för att nå betyg för årskurserna 6 och 9. De ska dessutom hinna läsa 8-12 ämnen för att bli behöriga till ett gymnasieprogram eller för att senare kunna läsa på Komvux (”Vuxengymnasiet”, som vi kallar det för att göra det lite mer attraktivt). Elevernas gemensamma nämnare, förutom att de ska lära sig svenska, är att de allra flesta kommer från ett skolväsende som skiljer sig radikalt från vårt skolsystem och vår 
läroplan. Att i bästa fall komma från ett system där det som räknas är kvantitet - mängden av gjorda uppgifter - till att lära sig att kunskaper bedöms i kvalitéer, ställer krav på både eleverna, deras vårdnadshavare och oss lärare. Att förstå att det finns kunskapskrav och ett centralt innehåll som reglerar vad som ska ingå i undervisningen tar tid att lära sig. Detta är frustrerande när man, som dessa elever, bara vill vidare och ser IMSPR som en transportsträcka, för att nå det efterlängtade gymnasieprogrammet. 

Du som läser förstår säkert redan nu att eleverna ställer krav. Det ska gå snabbt, och den bestämda uppfattningen hos eleverna är att vi inte ska slösa deras tid!

Men att lära sig ett nytt språk tar lång tid. Det vet forskare och språklärare. Hur gör man då för att få eleverna att inse att det tar tid? Att hjälpa dem komma till insikt om vad det innebär att kunna ett språk självständigt och förstå att skolspråket skiljer sig från vardagsspråket? Det är trots allt skillnad på att tala med kamrater om vad som hände i fotbollsmatchen, att bestämma träff eller att prata om allt som ungdomar talar om, och att kunna förstå och samtala om ett samhälles utveckling utifrån olika teoretiska perspektiv. Som lärare tvingas man fundera på när ordföljd, meningsbyggnad och ordval kan räknas som tillräckligt bra hos elever som satsar högt. Våghalsighet kan innebära F, medan den enkla lösningen blir E. Hur ska man förklara detta på ett klokt och förståeligt sätt?

Vi har precis gjort nationella provet i SvA år 9. Eller snarare: de som klarade år 6 har fått göra provet. Att inte alla har fått göra provet innebär, som ni säkert förstår, en stark och djup frustration hos många. Det här är tungt för det handlar framför allt om självbild och därmed identitet. ”Jag som alltid har kunnat! Jag som alltid hade 100%! Vem är jag nu?” Att se att språket inte räcker till och att det kanske krävs ännu ett år på Språkintroduktionsprogrammet är inte vad eleverna har kalkylerat med. Det går väl an för de elever som inser att de har en bit kvar för att nå 8 eller 12 ämnesbetyg som krävs. Värre är det för dem som inte klarar svenskan, men har sina ämnen, kanske ett i bästa fall validerbart betyg, och som bara har ett år kvar att söka till gymnasiet. Här handlar det verkligen om för oss som lärare att förvalta glädjen och motivationen som dessa elever i grunden har, så att de ska orka fortsätta det hårda slitet att lära. Eleverna utmanar oss att hitta nya alternativa vägar och att tänka stort! 

Det är fantastiskt att få arbeta med ungdomar som inget hellre vill än att läsa på gymnasiet. Dessa ungdomar kämpar och brinner för att bli något. Tänk att kanske bli den första i familjen som går vidare till högskola och universitet! Eller kanske bli den första som blir byggare eller undersköterska! Och ja, livet ska börja nu, just nu, precis som våren! För så mycket tid har gått förlorad i krig och flykt. Att som lärare få vara den som visar vägen och trots alla svårigheter kunna få öppna dörren till både framtid och språk är en ynnest. Det innebär även en möjlighet att ständigt tänka och ständigt tvingas tänka om, trots kampen om tiden. 

Källa till bilden ovan: Helenas dotter Hanna




Kommentarer

  1. Inspirationen smittar! Så härligt att få arbeta med så motiverade elever.

    SvaraRadera
  2. Helena smittar! Och ja, det måste vara motiverande att jobba med så motiverade elever. En god cirkel!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…