Min goda kollega Helena Gregorc-Lööv har
skrivit detta gästblogginlägg om sitt arbete med nyanlända på Språkintroduktionsprogrammet, IMSPR, i Trollhättan:
I mitt uppdrag ingår mångfald, möjligheter och väldigt lite
motstånd! Dock finns det en hel del dilemman som försvårar mitt uppdrag, inte
minst det som handlar om tid
- närmare bestämt, bristen
på tid. Målgruppen är elever som har varit i Sverige en kortare tid. Mångfalden
är stor och därmed också mängden faktorer som ska beaktas när vi på IMSPR
planerar för deras skolgång. Somliga kan ha gått i förberedelseklass innan det
blev dags att söka till gymnasiet, medan andra har påbörjat sina
gymnasiestudier i sitt hemland. Det finns även de som precis har avslutat en
gymnasieutbildning men på grund av krig inte har fått sitt avgångsbetyg.
Ytterligare en grupp elever har över huvud taget aldrig gått i skola. De allra flesta av våra
elever är mycket studiemotiverade. På samma gång är de inga oskrivna vita ark,
utan ungdomar med många erfarenheter som det skulle ta oss en livstid att
förvärva. Det är en ynnest för en lärare att få vara i en sådan miljö, trots en
rad dilemman, därför att för dem är skolan värdefull: en möjlighet och en
förutsättning för det goda livet!
Det som förenar
eleverna som jag är ansvarig för, är att de
läser för att nå betyg för årskurserna 6 och 9. De ska dessutom hinna läsa 8-12
ämnen för att bli behöriga till ett gymnasieprogram eller för att senare kunna
läsa på Komvux (”Vuxengymnasiet”, som vi kallar det för att göra det lite mer
attraktivt). Elevernas gemensamma nämnare, förutom att de ska lära sig
svenska, är att de allra flesta kommer från ett skolväsende som skiljer sig
radikalt från vårt skolsystem och vår
läroplan. Att i bästa fall komma från ett
system där det som räknas är kvantitet - mängden av gjorda uppgifter - till att
lära sig att kunskaper bedöms i kvalitéer, ställer krav på både eleverna, deras
vårdnadshavare och oss lärare. Att förstå att det finns kunskapskrav och ett
centralt innehåll som reglerar vad som ska ingå i undervisningen tar tid att
lära sig. Detta är frustrerande när man, som dessa elever, bara vill vidare och
ser IMSPR som en transportsträcka, för att nå det efterlängtade
gymnasieprogrammet.
Du som läser förstår säkert redan nu att
eleverna ställer krav. Det ska gå snabbt, och den bestämda uppfattningen hos
eleverna är att vi inte ska slösa deras tid!
Men
att lära sig ett nytt språk tar lång tid. Det vet
forskare och språklärare. Hur gör man då för att få eleverna att inse att det
tar tid? Att hjälpa dem komma till insikt om vad det innebär att kunna ett
språk självständigt och förstå att skolspråket skiljer sig från vardagsspråket?
Det är trots allt skillnad på att tala med kamrater om vad som hände i
fotbollsmatchen, att bestämma träff eller att prata om allt som ungdomar talar
om, och att kunna förstå och samtala om ett samhälles utveckling utifrån olika
teoretiska perspektiv. Som lärare tvingas man fundera på när ordföljd,
meningsbyggnad och ordval kan räknas som tillräckligt bra hos elever som satsar
högt. Våghalsighet kan innebära F, medan den enkla lösningen blir E. Hur ska
man förklara detta på ett klokt och förståeligt sätt?
Vi har precis gjort nationella provet i SvA år 9. Eller
snarare: de som klarade år 6 har fått göra provet. Att inte alla har fått göra
provet innebär, som ni säkert förstår, en stark och djup frustration hos
många. Det här är tungt för det handlar framför allt om självbild och därmed
identitet. ”Jag som alltid har kunnat! Jag som alltid hade 100%! Vem är jag
nu?” Att se att språket inte räcker till och att det kanske krävs ännu ett år
på Språkintroduktionsprogrammet är inte vad eleverna har kalkylerat med. Det
går väl an för de elever som inser att de har en bit kvar för att nå 8 eller 12
ämnesbetyg som krävs. Värre är det för dem som inte klarar svenskan, men har
sina ämnen, kanske ett i bästa fall validerbart betyg, och som bara har ett år
kvar att söka till gymnasiet. Här handlar det verkligen om för oss som lärare
att förvalta glädjen och motivationen som dessa elever i grunden har, så att de
ska orka fortsätta det hårda slitet att lära. Eleverna utmanar oss att hitta
nya alternativa vägar och att tänka stort!
Det är
fantastiskt att få arbeta med ungdomar som inget
hellre vill än att läsa på gymnasiet. Dessa ungdomar kämpar och brinner för att
bli något. Tänk att kanske bli den första i familjen som går vidare till
högskola och universitet! Eller kanske bli den första som blir byggare eller
undersköterska! Och ja, livet ska börja nu, just nu, precis som våren! För så
mycket tid har gått förlorad i krig och flykt. Att som lärare få vara den som
visar vägen och trots alla svårigheter kunna få öppna dörren till både framtid
och språk är en ynnest. Det innebär även en möjlighet att ständigt tänka och
ständigt tvingas tänka om, trots kampen om tiden.
Källa till bilden ovan: Helenas dotter Hanna
Inspirationen smittar! Så härligt att få arbeta med så motiverade elever.
SvaraRaderaHelena smittar! Och ja, det måste vara motiverande att jobba med så motiverade elever. En god cirkel!
SvaraRadera