Fortsätt till huvudinnehåll

Inte all kultur är bra kultur

Jag ska inte försöka mig på att formulera någon programförklaring för kulturens roll i ett samhälle. Men om "kultur" står för allt det som vi människor skapar tillsammans - en miljö där specifika yttringar tillåts komma till uttryck och även bejakas - då bör kulturen rimligen stå i människans tjänst. Kulturen ska spegla och förstärka sådant som kan anses vara skönt, sant och rätt. Kulturen bör i någon mening vara emanciperande.

Tveklöst är det emellertid så att det i varje kultur kan finnas inslag som är allt annat än hälsosamma och frigörande för (alla!) dem som vistas där. Detta kan gälla en arbetsgrupp, en skolklass eller en familj; det kan även gälla en stor organisation eller ett helt land. Människor känner att de inte får komma till sin rätt, att det skär sig ihop med andra, eller att livet bara känns grått och trist i största allmänhet. Det hörs i språket, och det märks i blicken. Kulturen är inte frisk - ändå är det inte självklart att människorna i den givna miljön själva förmår sätta ord på vari det mindre sköna, sanna och rätta består.

En viktig del då kan vara om det kan komma någon utifrån som kan delge sin syn på saken. Viktigt då bara att inte de ömma tårna får ha sista ordet utan att man kan hitta en ton där det går att tala ut om sakerna, kanske även ställa saker och ting på sin spets och kalla en spade för en spade. Det är ju ändå människans bästa som står på spel.

Obs! Det finns faktiskt tillfällen då de "ömma tårna" ska få ha sista ordet. Som till exempel i Kina för hundra år sedan (se bilden nedan). Detta är ett utmärkt exempel på då kulturen inte är frisk - vågar man till och med säga sjuk?


Källa: Joachim Elsander


Kommentarer

  1. Det är inte ens självklart att man är medveten om sin kultur och ser det andra tycker sig se! Dessutom är vi emellanåt snabba att värdera och lägga an en ton som kanske inte alltid är befogad. För vem är vi att döma eller anse att det ena är mer värt än det andra. Att vara medveten om sina raster eller kulturella glasögon är dock värdefullt för att kunna föra en analytisk och konstruktiv diskussion om det som upplevs som en fara eller ett ohälsosamt tillstånd. Förutsättningen är väl att vi skapar det trygga och respektfulla klimatet med så högt i tak att ingen skadar sin ömma tå, eller sin ömtåliga själ, för då har vi verkligen inte skapat ett hälsosamt klimat, vare sig i klassrummet, i arbetslaget eller i den lilla subgruppen. Då är det nog verkligen dags att arbeta med KASAM!

    SvaraRadera
  2. "För vem är vi att döma eller anse att det ena är mer värt än det andra", skriver du, Helena. Nej, det är svårt. Vårt omdöme sviktar ofta, av en mängd olika anledningar och hänsyn som vi tar. På samma gång inser vi att exempelvis skorna på bilden ovan blev till i en kultur som måste beskrivas som allt annat än emanciperande åtminstone för kvinnorna?

    Vad gäller "KASAM" var detta ett nytt begrepp för mig, kanske inte innehållet i sig (?) men definitivt begreppet. Har du jobbat med det, och hur?

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…