Fortsätt till huvudinnehåll

Otydliga kunskapskrav

Det kan tyckas smått och inskränkt, men man kommer inte ifrån att det förekommer ett och annat i de så kallade "kunskapskraven" som är lite märkligt. Kunskapskraven är en del av de styrdokument som vi lärare i allra högsta grad har att förhålla oss till när vi ska sätta betyg på våra elever. Tillsammans med övriga styrdokument utgör kunskapskraven den karta vi navigerar efter. Är kartan otydlig finns det givetvis en risk att olika kartläsare - och vi är många! - kommer fram till olika slutsatser. Vi kanske inte ens kommer fram till samma mål?

Jag har tidigare kritiserat formuleringar i kunskapskraven som bara bäddar för missförstånd och därmed olika tolkningar. För något år sedan gav dylika invändningar rent konkret upphov till ett debattinlägg som publicerades i Svensklärarföreningens tidning. Skolverket gav sedan svar på tal, men det ter sig inte orimligt att personer i ledande ställning utifrån detta lilla meningsutbyte ändå kom fram till att någon komplettering behövdes. Idag finns det i anslutning till kursbeskrivningen för Svenska 3, kursens centrala innehåll samt kunskapskraven, ytterligare kommentarer som tar upp vad vi på bred front undrade över för något år sedan. Och det är ju bra (även om kunskapskraven i sig fortfarande inte är helt tydliga).

Låt mig nu kommentera ytterligare exempel på olyckliga oklarheter. Bägge dessa exempel kanske bara är uttryck för språkslarv, men varför då inte snabbare än kvickt rätta till dem?

Exempel 1 - gäller Svenska 3:



Frågan lyder: är det betydelsebärande att det görs en distinktion mellan singular- och pluralformen? Ingen annanstans i kunskapskraven - för någon kurs vad jag sett - används pluralformen ("elever", "eleverna"), men här görs det det. Varför? När det står "texter" är det då för att det ska korrespondera med "elever"? Hade det i förlängningen inte stått "texter" (plural) ifall det stått "eleven"? Måste eleven producera flera texter på nivån ifråga för att erhålla just det betyget?

Exempel 2 - gäller Svenska 2:
För betyget E ska eleven bland annat uppnå följande mål:




Fast för betyget C (och A) gäller detta:


Frågan lyder: bägge dessa meningar är hämtade ur ett sammanhang. Man undrar dock hur "några få" kan vara en stegring av kraven i förhållande till "några"? Finns det någon förklaring till detta?

Sammanfattningsvis vänder jag mig till Skolverket med en enkel undran om inte det skulle gå att förtydliga vad som egentligen avses i bägge dessa exempel? Skulle det visa sig att de formuleringar som idag finns i själva verket är bärare av viktiga betydelsenyanser, ja, då kan jag rapportera från fältet att det verkligen är dags att lyfta fram dem. För som det är idag förhåller sig varje lärare jag känner till ytterst pragmatiskt till dem. Ungefär som till en äldre farbror som inte hör så bra: här går det inte att haka upp sig på enstaka ord eller fraser, utan det viktiga är att vi ändå är tillsammans och kan umgås på en hygglig nivå. Fast vill verkligen Skolverket ha det så?


Kommentarer

  1. Det är pinsamheter du lyfter där, Henrik. Tycker dock att svenskan på det hela taget fått bättre kunskapskrav. Engelskans har bara blivit fler, luddigare och svårare att bedöma.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…