På vägen hem i bilen igår lyssnade jag till Studio Ett. Samtalet just då handlade om Måns Zelmerlöw och att han publicerat en bild på sig själv på Instagram där det kan verka som att han lite nonchalant vilar med benen på den albanska flaggan. Människor som känner starkt för den albanska flaggan ska då omedelbart och med indignation i rösten ha krävt en ursäkt. För många svenskar kan detta upplevas lite överspelat. Frågan i studion löd: är denna indignation - angränsande till vrede - en orimlig reaktion, eller hur ska vi tänka om detta?
Med i studion var en person som precis skrivit en bok om den svenska flaggan. Han konstaterar att svenskarnas förhållande till flaggan nog bäst kan beskrivas som ljumt. Svenska flaggan som nationalsymbol är dessutom av nyare datum och accepterades till exempel inte alls av Socialdemokraterna förrän framåt 30-talet. Innan dess uppfattades flaggan hos gemena man som en symbol tillhörande överklassen. Idag tas den flitigt i bruk vid idrottsevenemang och exempelvis nationaldagen, men annars är det inget märkvärdigt med den verkar de flesta tycka. Jämför då med hur amerikanerna näst intill vördar sin Stars and Stripes.
Intressant, tänker jag. För där jag kommer ifrån är man väldigt glad i sin flagga. På sommaren finns Dannebrog överallt. Det är inget särskilt nationalistiskt - i betydelsen patriotiskt - i detta och det är absolut inget påhitt av nyare datum. Jag minns det från min barndom. Flaggan hissas för jämna, och vid födelsedagar ställs den gärna fram på bordet av ingen annan anledning än att det känns lite extra festligt på det viset.
Från vanligtvis pålitlig källa kan jag berätta att ett par som är ute och firar sin bröllopsdag och av bara farten råkar berätta för hovmästaren av vilken anledning de är där inte ska bli förvånade ifall desserten ser ut så här när den kommer in:
Kommentarer
Skicka en kommentar