Fortsätt till huvudinnehåll

Våra känslor för flaggor


På vägen hem i bilen igår lyssnade jag till Studio Ett. Samtalet just då handlade om Måns Zelmerlöw och att han publicerat en bild på sig själv på Instagram där det kan verka som att han lite nonchalant vilar med benen på den albanska flaggan. Människor som känner starkt för den albanska flaggan ska då omedelbart och med indignation i rösten ha krävt en ursäkt. För många svenskar kan detta upplevas lite överspelat. Frågan i studion löd: är denna indignation - angränsande till vrede - en orimlig reaktion, eller hur ska vi tänka om detta?

Med i studion var en person som precis skrivit en bok om den svenska flaggan. Han konstaterar att svenskarnas förhållande till flaggan nog bäst kan beskrivas som ljumt. Svenska flaggan som nationalsymbol är dessutom av nyare datum och accepterades till exempel inte alls av Socialdemokraterna förrän framåt 30-talet. Innan dess uppfattades flaggan hos gemena man som en symbol tillhörande överklassen. Idag tas den flitigt i bruk vid idrottsevenemang och exempelvis nationaldagen, men annars är det inget märkvärdigt med den verkar de flesta tycka. Jämför då med hur amerikanerna näst intill vördar sin Stars and Stripes.

Intressant, tänker jag. För där jag kommer ifrån är man väldigt glad i sin flagga. På sommaren finns Dannebrog överallt. Det är inget särskilt nationalistiskt - i betydelsen patriotiskt - i detta och det är absolut inget påhitt av nyare datum. Jag minns det från min barndom. Flaggan hissas för jämna, och vid födelsedagar ställs den gärna fram på bordet av ingen annan anledning än att det känns lite extra festligt på det viset.

Från vanligtvis pålitlig källa kan jag berätta att ett par som är ute och firar sin bröllopsdag och av bara farten råkar berätta för hovmästaren av vilken anledning de är där inte ska bli förvånade ifall desserten ser ut så här när den kommer in:






Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…