Fortsätt till huvudinnehåll

En motröst

Jag läser i DN om psykologiprofessorn Svend Brinkman som "gör upp med självhjälpstrenden". Brinkman har skrivit en bok som väckt enorm uppmärksamhet i vårt södra grannland och som alltså nu översatts till svenska. Enligt Thomas Lerner prövade Brinkman först sina tankar bland sina kolleger på universitetet i Aalborg för sedan alltså att låta sig publiceras för den breda allmänheten. När jag läser Lerners text tänker jag att det kanske inte är något direkt substantiellt nytt i det han säger, men det är ändock ytterst tankeväckande. Vår samtid behöver dessa motröster.

Två teser som ger genklang hos mig:

1) Vi lever i en tid då individen möts av vädjanden och uppmaningar till att själv reda ut sina egna känslor, sina relationer, sin karriär och sina motgångar. När sedan detta kanske inte alltid går finns det som det kan tyckas hela horder av diplomerade självhjälpscoacher som gärna ställer upp med goda råd och dyra kurser. I bästa fall kan dessa uppmaningar leda till ett bemyndigande av just individen: du är inget offer, utan du kan vara proaktiv. På samma gång är det tvivelsutan också på det viset att dessa uppmaningar emellanåt kan vara inget annat än billiga tricks från dem som inte vill ta ansvar för att säkerställa exempelvis sjysta arbetsförhållanden: klarar du inte jobbet? (Underförstått: vad är det för fel på dig som du behöver ta tag i)? Inte: klarar du inte jobbet? (Underförstått: har du för mycket att göra? Vad kan vi göra för att hjälpa dig så att du har rimliga förutsättningar för att lyckas?) När människor vantrivs kanske inte alltid det beror på dem själva utan på den omgivande kulturen, den socio-kulturella miljön. Självklart? Jo.

2) Brinkman talar om "negativ visualisering" och "projektiv visualisering". När vår samtid gärna talar i termer av "positiv visualisering" (eller bara "visualisering") handlar det oftast om att man ska tänka på allt man vill uppnå. Fokusera på det du inte har - än. Själva motorn och bränslet i konsumismen utgörs givetvis av detta sätt att tänka och poängen är att det föder bristkänslor och missnöje. Konsulterar man istället kloka människor från antiken handlade deras vägledning gärna om att snarare gå åt rakt motsatta hållet:
"Svend Brinkmann tycker att det är fruktbart att fråga sig om den stoiska filosofin kan vara nyttig i ljuset av samtidens problem. Stoicismen erbjuder en livshållning som fäster vikt vid självbehärskning, pliktkänsla, integritet, värdighet, sinnesro och en vilja att förlika sig med sig själv – snarare än att ”hitta sig själv”.
– Den livsfilosofin skulle kunna införlivas i människors vardagsliv genom till exempel negativ visualisering, att föreställa sig att man förlorar det man har. Samt projektiv visualisering, en träning i att se saker och ting ur dess rätta perspektiv genom att sätta parentes runt sig själv."

Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…