Fortsätt till huvudinnehåll

"Finns med i polisens sätt att hantera situationen"?


På tidningen ttela:s webbsida kan man idag läsa om hur polisen igår kväll ”prejade” en mc-man som befann sig på flykt. 

Detta är tidningens version
Polisen fick under kvällen syn på en mc-man som de misstänkte inte var helt nykter vid styret. Patrullen försökte få stopp på föraren på Adolf Anderssons gata, men denne försökte komma undan. 
Jakten som tog vid som varade i fyra -fem minuter in mot centrum. Där valde polisen att preja mc-mannen utanför butiken Hemmakväll.- Vi har tryckt till honom lite med bilen, säger inre befäl vid Trollhättepolisen, Mattias Hasselström.Mc-mannen välte och polisbilen fick skador på fronten av sammanstötningen.
Det verkar vara en riskfylld metod?
- Vi var tvungna att göra detta för att stoppa färden. Vi fick toucha honom lite grann där.
Är det en manöver ni är tränade för?
- Det är svårt att träna på eftersom det blir mycket skador på fordon, men det finns med i polisens sätt att hantera situationen.

Denna beskrivning av händelseförloppet är ändå redigerad. Den första versionen publicerades en timme tidigare, och när jag läste den hörde jag av mig omedelbart till reportern ifråga, Filippa Bohlin, eftersom den inte alls stämde med vad som faktiskt hände.  Min invändning var givetvis inte menad som någon kritik av tidningen, utan det bara föll sig så att jag råkade ha tillgång till ett annat perspektiv än de hade. Jag var nämligen där när det hände.   

Min beskrivning av händelseförloppet som jag skickade till Bohlin finns nedan. Även när det gäller den redigerade versionen kan jag undra över två saker: 1) finns verkligen polisens sätt att hantera situationen med i deras manual? 2) är ändå inte ”trycka till lite”, ”preja” och "toucha lite grann" något eufemistiska omskrivningar för vad som faktiskt hände? Jag kan nog tycka det. 

Så här skrev jag till tidningens redaktion: 
Hej, 
Jag läste precis er nyhetsartikel skriven av Filippa Bohlin. Eftersom min fru och jag var ögonvittnen kan jag konstatera att händelseförloppet återgivits helt felaktigt. Vi stod bara ett par meter ifrån och såg allting. 
Detta var vad som hände:
Vi klev ut från Hemmakväll på Kungsgatan och precis då kom mc-mannen körande i hög fart på cykelbanan/trottoaren. Polisbilen kom efter i mycket hög fart, även den på cykelbanan/trottoaren. Vårt tydliga intryck var att de precis rundat hörnet och alltså kom ifrån Edsgatan [= gågatan, red.]. Fem meter ifrån oss rammade polisbilen medvetet mc-mannen varvid hän välte, tappade hjälmen och skorna. Ena polisen hoppade ur bilen och slängde sig på mannen och strax efter kom den andra polisen honom till hjälp. Även en civilklädd kvinna hjälpte till genom att vika underbenen på mc-mannen som nu låg på magen. Polisen satte handfängsel på honom.  Polisbilen fick krossat ena strålkastaren och kofångaren förstördes.  
Det var en något omvälvande upplevelse för oss, eftersom polisens agerande var mycket brutalt. De hade lätt kunnat köra över mannen, ifall han hade ramlat lite annorlunda. Med tanke på vilka stora risker poliserna tog  med sitt agerande - för såväl mc-mannen som allmänheten - tänkte vi att mc-mannen måste ha gjort sig skyldig till något fruktansvärt. Hur det än är med den saken konstaterar jag som sagt att er rapportering som ni antagligen fått från polisen själva inte stämmer på långa vägar. Detta var mer dramatiskt än James Bond-filmen som vi var på väg till. 
Med vänlig hälsning, 
Henrik Birkebo

Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…