Fortsätt till huvudinnehåll

Om ords valör och borttappade skämt i Möss och människor


Översättare av skönlitterära verk ställs typiskt inför klassiska dilemman då ords och uttrycks denotativa innebörd ställs mot dess konnotativa sådana. Ska man översätta ord för ord, eller ska man tillämpa ett mer pragmatiskt förhållningssätt där fokus ligger på att uppnå samma verkan i målspråket som författaren ursprungligen eftersträvade i sin text? Inte bara ordvitsar kan som bekant vara nästintill omöjliga att fånga på det nya språket men även generellt ords valör och signalvärde.

I en ekonometta läser vi just nu Möss och människor och idag ägnade vi en stund åt att studera hur den översatts till svenska från John Steinbecks engelska förlaga. Signifikativt för dialogerna är givetvis deras talspråklighet och här har översättaren Sven Bartel ställts inför ett gäng delikata problem. Frågan är huruvida han lyckats? Jämför exempelvis följande två texter:



Som vi noterade tillsammans på lektionen låter Steinbeck i sin strävan att uppnå autenticitet sina karaktärer använda mycket slang samt ett och annat kraftuttryck. De talar givetvis grammatiskt inkorrekt, så som man kan tänka sig de pratar med varandra ute på Söderns landsbygd på 30-talet: I utdragen ovan blir exempelvis 1) "Hell of a nice fella" till "Förbannat snäll pojke; 2) "The guys jus´ come" blir "De här grabbarna har just kommit", medan 3) "Glad ta meet ya" blir till kort och gott "Goddag".

Verkar dessa översättningar rimliga? Jag vet inte. Vad gäller 1) är det väl ordet "pojke" som man kan undra om det träffar helt rätt? Exempel 2) missar den bristfälliga grammatiken, och här kan jag personligen tycka att de annars frekventa försöken till kompensation genom hela boken oftast känns lite avslagna rent språkligt. Men detta är alltså ett öde som är svårt att undkomma. 3) "Goddag" kan möjligen tyckas lite korthugget, men det är hur som helst ett medvetet val som Bartel gjort, säkerligen för att uttrycka Carlsons koleriska, typiskt matter-of-fact-tillgång till livet: här slösar vi inte med orden. Hade boken översatts idag kanske ändå "tjenare" hade känts mer naturligt? Det framgår inte ur min upplaga när Bartel gjorde sin översättning.

Den mest tydliga missen - vilken också är den mest anmärkningsvärda - när man jämför just de här två texterna är ändå att Carlsons skämt helt försvinner ur den svenska texten. Man undrar just vad detta kan bero på? Ett av Lennies främsta kännetecken är bevisligen hans gigantiska kroppshydda och det är hans fysiska styrka som på flera plan tillför berättelsen dess dramatiska styrka. Ironiskt nog valde alltså ändå Steinbeck att ge honom efternamnet Small, och det är också denna felande korrelationen mellan namn och uttryck som - förmodligen i likhet med många andra före honom - Carlson omedelbart tar fasta på: ""He ain´t very small". He chuckled softly at his joke. "Ain´t small at all", he repeated".

Tillsammans ställde vi oss frågan i morse vad denna miss kan bero på. Vart tog skämtet vägen? Var det ordvitsen och ironin som var för svår? Ingen av oss hade något svar på detta, men det kanske är någon läsare av denna blogg som har det? Hör i så fall gärna av dig. Personligen var det första gången jag över huvud taget reflekterade över detta kan jag säga.

Vi fortsatte hur som helst sedan med gemensam läsning av kapitel 3. Boken är en pärla!




Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…