Fortsätt till huvudinnehåll

Om ords valör och borttappade skämt i Möss och människor


Översättare av skönlitterära verk ställs typiskt inför klassiska dilemman då ords och uttrycks denotativa innebörd ställs mot dess konnotativa sådana. Ska man översätta ord för ord, eller ska man tillämpa ett mer pragmatiskt förhållningssätt där fokus ligger på att uppnå samma verkan i målspråket som författaren ursprungligen eftersträvade i sin text? Inte bara ordvitsar kan som bekant vara nästintill omöjliga att fånga på det nya språket men även generellt ords valör och signalvärde.

I en ekonometta läser vi just nu Möss och människor och idag ägnade vi en stund åt att studera hur den översatts till svenska från John Steinbecks engelska förlaga. Signifikativt för dialogerna är givetvis deras talspråklighet och här har översättaren Sven Bartel ställts inför ett gäng delikata problem. Frågan är huruvida han lyckats? Jämför exempelvis följande två texter:



Som vi noterade tillsammans på lektionen låter Steinbeck i sin strävan att uppnå autenticitet sina karaktärer använda mycket slang samt ett och annat kraftuttryck. De talar givetvis grammatiskt inkorrekt, så som man kan tänka sig de pratar med varandra ute på Söderns landsbygd på 30-talet: I utdragen ovan blir exempelvis 1) "Hell of a nice fella" till "Förbannat snäll pojke; 2) "The guys jus´ come" blir "De här grabbarna har just kommit", medan 3) "Glad ta meet ya" blir till kort och gott "Goddag".

Verkar dessa översättningar rimliga? Jag vet inte. Vad gäller 1) är det väl ordet "pojke" som man kan undra om det träffar helt rätt? Exempel 2) missar den bristfälliga grammatiken, och här kan jag personligen tycka att de annars frekventa försöken till kompensation genom hela boken oftast känns lite avslagna rent språkligt. Men detta är alltså ett öde som är svårt att undkomma. 3) "Goddag" kan möjligen tyckas lite korthugget, men det är hur som helst ett medvetet val som Bartel gjort, säkerligen för att uttrycka Carlsons koleriska, typiskt matter-of-fact-tillgång till livet: här slösar vi inte med orden. Hade boken översatts idag kanske ändå "tjenare" hade känts mer naturligt? Det framgår inte ur min upplaga när Bartel gjorde sin översättning.

Den mest tydliga missen - vilken också är den mest anmärkningsvärda - när man jämför just de här två texterna är ändå att Carlsons skämt helt försvinner ur den svenska texten. Man undrar just vad detta kan bero på? Ett av Lennies främsta kännetecken är bevisligen hans gigantiska kroppshydda och det är hans fysiska styrka som på flera plan tillför berättelsen dess dramatiska styrka. Ironiskt nog valde alltså ändå Steinbeck att ge honom efternamnet Small, och det är också denna felande korrelationen mellan namn och uttryck som - förmodligen i likhet med många andra före honom - Carlson omedelbart tar fasta på: ""He ain´t very small". He chuckled softly at his joke. "Ain´t small at all", he repeated".

Tillsammans ställde vi oss frågan i morse vad denna miss kan bero på. Vart tog skämtet vägen? Var det ordvitsen och ironin som var för svår? Ingen av oss hade något svar på detta, men det kanske är någon läsare av denna blogg som har det? Hör i så fall gärna av dig. Personligen var det första gången jag över huvud taget reflekterade över detta kan jag säga.

Vi fortsatte hur som helst sedan med gemensam läsning av kapitel 3. Boken är en pärla!




Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Perspektivering i litteraturundervisningen

Hur jobbar man med perspektivering i litteraturundervisningen? I synnerhet i Svenska 3 utgör detta en hörnsten i arbetet, och det är ju i sak inget märkvärdigt heller. I någon facebook-grupp förra året jobbade vi tillsammans fram en lista med minst tjugo olika perspektiv som man kan anlägga på en text (bland dessa biografiskt, socialt, geografiskt, genus, normkritiskt, ålder, etc).

Som ett första steg att tillsammans med eleverna börja använda ett sådant lite otympligt begrepp kan man ta en text och låta dem skriva om den ur någon annan persons perspektiv (alltså skriva om den). Detta har jag i själva verket precis gjort i en åk 1 då vi jobbat med novellen "Mannen som visste allt", skriven av Somerset W. Maugham (ur Mina favoritnoveller, 1954).


Resultatet blev över förväntan (och bygger så klart på att eleverna nappar!). Vi läste novellen tillsammans och analyserade den ut ifrån ett flertal parametrar, med avseende till både innehåll och form. Vi roade oss då med att både f…