Fortsätt till huvudinnehåll

Om ords valör och borttappade skämt i Möss och människor


Översättare av skönlitterära verk ställs typiskt inför klassiska dilemman då ords och uttrycks denotativa innebörd ställs mot dess konnotativa sådana. Ska man översätta ord för ord, eller ska man tillämpa ett mer pragmatiskt förhållningssätt där fokus ligger på att uppnå samma verkan i målspråket som författaren ursprungligen eftersträvade i sin text? Inte bara ordvitsar kan som bekant vara nästintill omöjliga att fånga på det nya språket men även generellt ords valör och signalvärde.

I en ekonometta läser vi just nu Möss och människor och idag ägnade vi en stund åt att studera hur den översatts till svenska från John Steinbecks engelska förlaga. Signifikativt för dialogerna är givetvis deras talspråklighet och här har översättaren Sven Bartel ställts inför ett gäng delikata problem. Frågan är huruvida han lyckats? Jämför exempelvis följande två texter:



Som vi noterade tillsammans på lektionen låter Steinbeck i sin strävan att uppnå autenticitet sina karaktärer använda mycket slang samt ett och annat kraftuttryck. De talar givetvis grammatiskt inkorrekt, så som man kan tänka sig de pratar med varandra ute på Söderns landsbygd på 30-talet: I utdragen ovan blir exempelvis 1) "Hell of a nice fella" till "Förbannat snäll pojke; 2) "The guys jus´ come" blir "De här grabbarna har just kommit", medan 3) "Glad ta meet ya" blir till kort och gott "Goddag".

Verkar dessa översättningar rimliga? Jag vet inte. Vad gäller 1) är det väl ordet "pojke" som man kan undra om det träffar helt rätt? Exempel 2) missar den bristfälliga grammatiken, och här kan jag personligen tycka att de annars frekventa försöken till kompensation genom hela boken oftast känns lite avslagna rent språkligt. Men detta är alltså ett öde som är svårt att undkomma. 3) "Goddag" kan möjligen tyckas lite korthugget, men det är hur som helst ett medvetet val som Bartel gjort, säkerligen för att uttrycka Carlsons koleriska, typiskt matter-of-fact-tillgång till livet: här slösar vi inte med orden. Hade boken översatts idag kanske ändå "tjenare" hade känts mer naturligt? Det framgår inte ur min upplaga när Bartel gjorde sin översättning.

Den mest tydliga missen - vilken också är den mest anmärkningsvärda - när man jämför just de här två texterna är ändå att Carlsons skämt helt försvinner ur den svenska texten. Man undrar just vad detta kan bero på? Ett av Lennies främsta kännetecken är bevisligen hans gigantiska kroppshydda och det är hans fysiska styrka som på flera plan tillför berättelsen dess dramatiska styrka. Ironiskt nog valde alltså ändå Steinbeck att ge honom efternamnet Small, och det är också denna felande korrelationen mellan namn och uttryck som - förmodligen i likhet med många andra före honom - Carlson omedelbart tar fasta på: ""He ain´t very small". He chuckled softly at his joke. "Ain´t small at all", he repeated".

Tillsammans ställde vi oss frågan i morse vad denna miss kan bero på. Vart tog skämtet vägen? Var det ordvitsen och ironin som var för svår? Ingen av oss hade något svar på detta, men det kanske är någon läsare av denna blogg som har det? Hör i så fall gärna av dig. Personligen var det första gången jag över huvud taget reflekterade över detta kan jag säga.

Vi fortsatte hur som helst sedan med gemensam läsning av kapitel 3. Boken är en pärla!




Kommentarer