Fortsätt till huvudinnehåll

Nycklar till en förbättrad VFU-praxis


Åsa Morberg skriver i sin blogg på skolvarlden.se om vilka förbättringar som behöver ske angående VFU:n ("Det här behövs för att förbättra VFU:n"). UKÄ (Universitetskanslerämbetet) vill säkerställa att VFU:n som en integrerad och helt avgörande del av en lärarstudents utbildning når en hög nivå och har därför sett över hur det fungerar idag. I sin rapport kommer de enligt Moberg fram till att det inte alltid fungerar så bra idag och har nu därför gett såväl Regeringen som lärosätena och skolorna hemläxa. Hela systemet står och faller med om det finns skickliga lärare ute på skolorna som har lust och tid att agera handledare och ta sig an de lärarstuderande. Moberg menar att det idag inte finns några som garantier som helst "för att lärarstudenten hamnar hos en behörig, skicklig lärare som har tid och lust att handleda och som får arvode för sitt arbete."

Intressant nog har vi på den skola där jag arbetar alldeles nyss börjat se över - kanske till och med reformera - vårt arbete med VFU:n. Förra veckan inbjöds alla handledare av rektorerna till en sittning då vi samtalade om grundläggande saker vad gäller handledarskap: Vad är viktigt för en VFU-student, och vad är viktigt för handledare? Vilka ramar behöver vara på plats? "As a token of good faith" bjöds vi efteråt på en 3-rätters middag på skolans restaurang.

När jag samtalar med en vän till mig som är läkare om hur det fungerar inom sjukvården verkar det vara minst lika dåligt skött där som det ofta varit inom skolans värld. Bristen på tid och förutsättningar över huvud taget för de handledande läkarna förefaller frapperande - alla vet ju alla hur viktigt det är med praktiken, inte bara för den enskilde studerande utan för hela sjukvårdssystemet. Det måste utbildas läkare som är inte bara teoretiskt bevandrade utan som även genom att ta del av lärande samtal mitt i verksamheten och axla en del av arbetet vuxit in i rollen och blivit förmögna att allt mer självständigt ta sig an konkreta, praktiska fall. Precis som inom skolans värld, fast det där är en något annorlunda verksamhet.

Personligen tänker jag så här:
Ge mig 1) tid och förutsättningar; 2) ett engagerat skolledarskap och 3) cred (om jag gör det bra). Får jag det, är jag nöjd. Ja, inte bara nöjd utan till och med glad. För, som alla vet som haft en lärarkandidat vid sin sida under en tid, kan det faktiskt vara väldigt givande att ha det. Frågorna, kommentarerna, reflektionerna - allt detta kan vara väldigt utvecklande. Därtill kommer ett par extra ögon vid salskrivningen och - som det var för mig förra veckan - två extra händer då det ska vikas informationsbrev och adresslappar ska klistras på kuvert hem till 70 föräldrar.



Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…