Walk the talk som rektor

Jag hörde talas om en rektor som när en förälder hade ringt och haft synpunkter på verksamheten omedelbart efter hade tagit kontakt med läraren/mentorn i fråga. Mentorn fick då veta att rektorn hade hänvisat föräldern till mentorn ifråga: "jag agerar inte över huvudet på lärarna", hade föräldern fått höra, "utan de har mitt förtroende. Är det något som verkar underligt kan man prata med dem, och de kanske kan ge ett perspektiv på det inträffade som jag ändå inte kan som rektor. Är det fortfarande något som verkar oklart kan vi prata om det tillsammans."

Rektorn frågade även läraren om det hade funnits oro och snack om detta i klassen? Men nej, det hade det inte "fast föräldern ifråga är givetvis välkommen att höra av sig för det". En tanke som föresvävade rektorn var om brevet som gått hem till alla föräldrar till barn på hela skolan med anledning av (rykten om) droglangning möjligen hade väckt en viss oro? Och så kan det ju vara. En annan konkret sak var att det hade förekommit att ett flertal lektioner ställts in nyligen därför att lärare och lärarbarn varit sjuka. Fast klassen hade ändå fått uppgifter att göra, och mentorn/läraren ifråga kunde inte göra så mycket mera åt just detta. Vikarier finns ju inte att tillgå, och strängt taget vore inte detta heller en mentorsfråga.

Både i stunden och i retrospekt tyckte läraren/mentorn ifråga att rektorn sammantaget agerade på ett klokt sätt och kände sig tacksam. Inget märkvärdigt egentligen med detta odramatiska sätt att ta sig an saker, fast så här är det ju ändå inte riktigt överallt.

Sensmoral: 
Cred till rektorer som är trygga i sin chefsroll. Människor har en tendens att växa i sådana organisationer.