Fortsätt till huvudinnehåll

Dick Harrisons bredsida


Så tog då en av landets mest kända professorer bladet från munnen. Dick Harrison, "känd från tv", som ständigt kallas in när någon fråga med historisk bärighet kräver svar, samt upphovsman till ett gäng böcker, verkar ha tröttnat. I debattartikeln "Högre utbildning ett haveri" gör han upp med vad han uppfattar som ett snabbt nedmonterande av kunskapsbyggandet vid våra universitet: "Som det ser ut idag har universiteten drabbats av samma betygsinflation som gymnasieskolan."

I sin uppgörelse med i synnerhet Historiska institutionen vid Lunds universitet lyfter han fram ett flertal problem som sammantaget bidrar till vad han kallar ett haveri. Några av de systematiska brister han lyfter fram har han skrivit om tidigare, aldrig raljerande och aldrig överdrivet, utan till synes alltid sakligt, utförligt och nyanserat (exempelvis: "Kränkta av fakta"). Det som jag själv blir särskild bedrövad över är när han återger hur han bemötts av sina chefer. Varje sund organisation kännetecknas av att man bedriver systematisk kvalitetsförbättring, och då får inga kor vara heliga. Finns det problem är ingen hjälpt av att dessa sopas under mattan, för då blir de inte åtgärdade. Ändå vittnar Dick Harrison om hur han snarare bemöts av vad som torde vara en illasmakande cocktail av rädsla och kontrollbehov. När han påtalar för studierektorn att "någon borde skriva en debattartikel om eländet" får han till svar att "Det förbjuder jag!"

Så här får ju givetvis inte en studierektor agera inom en offentlig verksamhet (om han eller hon vill ha kvar sitt jobb i alla fall). Däremot vore denna studierektor givetvis i sin fulla rätt att själv skriva en egen debattartikel och bemöta Harrisons påståenden, och det kanske även kommer att hända nu. Det är i alla fall knappast sannolikt att denna lundensiska historieprofessor får stå oemotsagt. Dels finns det nog olika berättelser om exakt hur det ser ut på våra lärosäten, dels kan man nog också förvänta sig en del damage control som kommer att aktiveras just nu runt omkring, eftersom rätt mycket står på spel för en del.

För mig som i dagarna låtit mig marineras i tv-serien "House of Cards" och för närvarande befinner mig mitt i andra säsongen kan det ligga nära till hands att misströsta när det gäller just detta. Makten kan ha synnerligen hårda nypor när det gäller hanterandet av visselblåsare. Fast ska inte makten bli självdestruktiv får man hoppas för dem som för tillfället sitter på sina maktpositioner att de ändå vågar vara ärliga. Och med tanke på vad frågan djupast sett gäller - svenska ungdomars kunskapsutveckling samt i förlängningen Sveriges väl och ve - kan man väl ändå lite naivt få sätta sitt hopp till innebörden av det klassiska latinska ordstävet "veritas vincit!": Eller i god historisk och bildningsmässig anda: sanningen segrar!





Kommentarer

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. Med bland annat behandlingen av Per Kornhall i färskt minne bedömer jag munkavlen från överordnade som det mest allvarliga i sammanhanget.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, det var bedrövligt. Fast på sikt fick ändå PK personlig upprättelse. För kommunens skull - där han var verksam - vet jag inte hur det gått.

      Radera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…