Rätt ofta får man jobba baklänges: man börjar vid målet för sedan att ta sig baklänges steg för steg till dess man befinner sig där man är just nu. Sedan är det bara att ta sig framåt igen längs den utstakade vägen.
Ett sådant konkret fall för oss just nu är då vi vet att vi som en del av ett Nordplus-projekt ihop med en dansk gymnasieklass i början av april kommer att gå på Stadsteatern i Göteborg. Vi ska då se föreställningen Alice i Underlandet, och tanken är givetvis inte "bara" att det ska vara underhållande, utan att det även ska leda till lärande. Detta är alltså målet. (Innan dess ska eleverna även hinna spela in ett radioprogram där de redovisar, reflekterar över och analyserar kopplingarna mellan personlig identitet och språk. De kommer även att ställa sig frågan hur vi ställer oss till olika språkliga varianter. Detta ämnesområde kallas sociolingvistik - eller språksociologi - och vi har redan talat om det ett par veckors tid).
Men alltså, Alice i Underlandet. Själv har jag aldrig tidigare läst boken, men det har jag gjort nu. Ska man ha en chans att tända eleverna får man själv vara tänd först. Och nu ska vi alltså definitivt läsa boken i helklass tillsammans. I en BBC-dokumentär jag såg här om dagen (se länken nedan) påstås det inledningsvis att detta är den mest citerade boken av alla näst efter Bibeln och Shakespeare - och jag hade inte läst den innan. I England firas "Alice Day" 4 juli varje år - och jag visste inte ens om det. Boken lär ha filmatiserats tjugofem gånger och varit föremål för otaliga teateruppsättningar - och jag visste inte ens om det.
Hur som helst, nu håller jag på att få upp ångan. Snart får det som sagt bli romanläsning i helklass, och det fina i kråksången är att jag även har eleverna i engelska. Lewis Carroll behagade väva in mängder av språkliga finesser och ordlekar i texten vilka ofta går åtminstone delvis förlorade i svenska översättningen, och dem vill vi inte gärna missa. På samma gång som jag inser att vi knappeligen kommer att kunna fördjupa oss i varje detalj finns det ett värde i att närläsa större delar av texten. Bland de inslag vi nog tvingas läsa mer översiktligt hör inte minst alla sånger med tydliga syftningar till klassiska engelska "nursery rhymes" samt dialogerna som bygger på riktigt filosofiska djuplodningar (exempelvis de som bygger på klassiska abstrakta resonemang angående tiden).
Min egen känsla när jag läste boken här om dagen var att jag var rejält uttråkad de första trettio sidorna. Vad var detta för någonting? Hur kan detta vara stor litteratur? Men sedan gick det som det gick. Till min stora förvåning började jag nämligen att sakteligen uppskatta och till och med roas av den galna, drömlika berättelsen och de skruvade karaktärerna. Det är ett uppvaknande likt det man kan erfara då man suttit ner och pratat med en person som i förstone tycktes "tråkig" men som man nu inser är allt annat än tråkig: Det var i själva verket inte den andre som var tråkig utan jag själv som behövde stilla mig och verkligen lyssna. Det var alltså premisserna det var fel på.
Här följer ett exempel på en av alla ordlekar i berättelsen, och i detta fall måste man bara beundra den svenska översättaren som - givet förutsättningarna - ändå i någon mening har lyckats (bilderna är klickbara):
Sammanhanget är att Alice har träffat på "den falska sköldpaddan" (vars namn i sig skulle behöva förklaras) som nu berättar om hur det var när han gick i skolan på havets botten. Som vanligt i Underlandet blir Alice konfunderad då hennes vanliga uppfattningar om normalitet och logik ställs på ändan. Hon går själv i skolan ovan jord, men det hjälper henne inget vidare här nere.
Carrolls bok kan läsas som en ironisk kommentar till alla ordvrängerier, alle formuleringar som gör anspråk på att vara både självklart tydliga och enkla att förstå - för den "som inte är dum eller missköter sitt arbete", vill säga, för att alludera till H.C. Andersens subversiva saga:
Slutligen, ett par tips för den hugade:
1) En BBC-dokumentär från 2015 då romanen firade 150 år.
2) En podd från Sveriges radio, även den från förra året: Snedtänkt med Kalle Lind.
Kommentarer
Skicka en kommentar