Fortsätt till huvudinnehåll

Tillåt mig att hoppas


Jag har en särskild pedagogisk idé som jag aldrig kommer att överge. Inte därför att den är utsökt originell eller därför att den i sig får mig att sållas bland skaran av radikala, nytänkande pedagoger. Utan helt enkelt därför att jag tror på den, och därför att den många gånger bevisat sin inneboende sprängkraft. Även när det inte alltid blivit som jag hoppats har jag med en dåres envishet ändå fortsatt hävda dess unika potential. Jag pratar om att läsa en bok i klassuppsättning - och just nu finner jag skäl att fortsätta hoppas på att detta inte bara är en vacker dröm utan till och med ett genomförbart arbetssätt.

Vilka är då poängerna med att allihop läser samma bok? Ja, de är i själva verket så många att jag inte ens ids räkna upp dem alla (inget särskilt bra argument egentligen men jag känner ju inte ens att jag behöver argumentera för dem här). Ändå är det inte alltid som ens en majoritet av eleverna i en klass varit beredda att göra sin del, det vill säga att läsa ett kapitel hemma till nästa lektion. I somliga klasser har jag varit tvungen att använda väldigt mycket lektionstid åt att helt enkelt läsa högt hela romaner, därför att de annars aldrig skulle ha tagit sig igenom den på egen hand utan istället hittat genvägar (läst sammanfattning på Wikipedia, "sett filmen", etc). Hur många gånger jag exempelvis läst högt Möss och människor i dessa klasser har jag absolut ingen aning om, och det samma gäller Skriet i vildmarken, Outsiders eller The Wave, för att nämna några av klassikerna.

I en åk 2 på Ekonomiprogrammet har vi precis börjat läsa William Goldings Lord Of the Flies. Alla som läst den vet om att detta inte är någon alltigenom enkel roman, utan den är i själva verket delvis rätt så avancerad. Den är dessutom på runt 260 sidor. Eftersom jag undervisar klassen i både svenska och engelska har det - på grund av den här pedagogiska idén som jag aldrig kommer att överge - redan hunnit bli ett antal klassuppsättningar (bland dessa Animal Farm, Outsiders, Förr eller senare exploderar jag, Den store Gatsby). Det är enkelt att återkalla ur minnet hur det inte alltid blivit som jag hoppats. Jag har i själva verket varit frustrerad många gånger. MEN - och det är detta som är det fina i kråksången - det känns faktiskt som att det just nu håller på att våras i mer än en mening på den här litteraturfronten. Vi har inte hunnit särskilt långt i romanen än, så det är väl for tidigt att öppna champagneflaskan. Men igår pratade vi om kapitel 2, och då fick jag faktiskt intrycket att alla hade läst, och då blev också resultatet därefter: lärorikt och kul.

Men rent konkret då, vad händer när alla har läst? I all sin enkelhet börjar det med att jag delar in eleverna i grupper om 3-4 personer. Därefter delar jag ut ett papper med ett antal frågor till texten och de får då cirka tjugo minuter att sitta och - på engelska givetvis - samtala om dessa frågor. När det verkar som att det är dags att gå vidare samlar vi ihop oss och pratar i helklass. Beroende på frågornas svårighetsgrad och komplexitet lär vi oss då tillsammans, lyfter ofta frågorna till en ny nivå, och fokus är på såväl handling som analys av teman och språk.

Med hänvisning till denna lektion uttryckte en av eleverna just idag på ett utvecklingssamtal jag hade hur givande det var att notera hur elden som i kapitel två plötsligt blir mycket mera än en liten lägereld liknas vid en jaguar: vild, farlig, oregerlig. Själva ljudet liknas vid en trumvirvel. Bilderna ger liv åt berättelsen: farlig och hotfull upplever de elden!

Någon kan då kanske undra hur det kan vara så märkvärdigt att komma på detta? Ja, det märkvärdiga var kanske att det var jag (som elev) som kom på det, och att detta faktiskt bidrog till gruppens förståelse av texten och av hur Golding använder språket såväl konkret som metaforiskt. Det är nog med detta som med så mycket annat man inte riktigt förstår, att man lätt misstar sig ifall man inte riktigt tror att detta är någonting märkvärdigt, för det är det faktiskt.

Så, kära EK2b, tillåt mig att hoppas! Jag får intrycket att ni mognats, och fortsätter ni så här kommer ni med all säkerhet att växa väldigt mycket den närmaste tiden. Det samma, får jag tillägga, gäller givetvis för när vi längre fram i vår kommer att ge oss i kast med läsårets sista gemensamma roman i svenskan. Nu växlar vi upp!


Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…