Fortsätt till huvudinnehåll

Tillåt mig att hoppas


Jag har en särskild pedagogisk idé som jag aldrig kommer att överge. Inte därför att den är utsökt originell eller därför att den i sig får mig att sållas bland skaran av radikala, nytänkande pedagoger. Utan helt enkelt därför att jag tror på den, och därför att den många gånger bevisat sin inneboende sprängkraft. Även när det inte alltid blivit som jag hoppats har jag med en dåres envishet ändå fortsatt hävda dess unika potential. Jag pratar om att läsa en bok i klassuppsättning - och just nu finner jag skäl att fortsätta hoppas på att detta inte bara är en vacker dröm utan till och med ett genomförbart arbetssätt.

Vilka är då poängerna med att allihop läser samma bok? Ja, de är i själva verket så många att jag inte ens ids räkna upp dem alla (inget särskilt bra argument egentligen men jag känner ju inte ens att jag behöver argumentera för dem här). Ändå är det inte alltid som ens en majoritet av eleverna i en klass varit beredda att göra sin del, det vill säga att läsa ett kapitel hemma till nästa lektion. I somliga klasser har jag varit tvungen att använda väldigt mycket lektionstid åt att helt enkelt läsa högt hela romaner, därför att de annars aldrig skulle ha tagit sig igenom den på egen hand utan istället hittat genvägar (läst sammanfattning på Wikipedia, "sett filmen", etc). Hur många gånger jag exempelvis läst högt Möss och människor i dessa klasser har jag absolut ingen aning om, och det samma gäller Skriet i vildmarken, Outsiders eller The Wave, för att nämna några av klassikerna.

I en åk 2 på Ekonomiprogrammet har vi precis börjat läsa William Goldings Lord Of the Flies. Alla som läst den vet om att detta inte är någon alltigenom enkel roman, utan den är i själva verket delvis rätt så avancerad. Den är dessutom på runt 260 sidor. Eftersom jag undervisar klassen i både svenska och engelska har det - på grund av den här pedagogiska idén som jag aldrig kommer att överge - redan hunnit bli ett antal klassuppsättningar (bland dessa Animal Farm, Outsiders, Förr eller senare exploderar jag, Den store Gatsby). Det är enkelt att återkalla ur minnet hur det inte alltid blivit som jag hoppats. Jag har i själva verket varit frustrerad många gånger. MEN - och det är detta som är det fina i kråksången - det känns faktiskt som att det just nu håller på att våras i mer än en mening på den här litteraturfronten. Vi har inte hunnit särskilt långt i romanen än, så det är väl for tidigt att öppna champagneflaskan. Men igår pratade vi om kapitel 2, och då fick jag faktiskt intrycket att alla hade läst, och då blev också resultatet därefter: lärorikt och kul.

Men rent konkret då, vad händer när alla har läst? I all sin enkelhet börjar det med att jag delar in eleverna i grupper om 3-4 personer. Därefter delar jag ut ett papper med ett antal frågor till texten och de får då cirka tjugo minuter att sitta och - på engelska givetvis - samtala om dessa frågor. När det verkar som att det är dags att gå vidare samlar vi ihop oss och pratar i helklass. Beroende på frågornas svårighetsgrad och komplexitet lär vi oss då tillsammans, lyfter ofta frågorna till en ny nivå, och fokus är på såväl handling som analys av teman och språk.

Med hänvisning till denna lektion uttryckte en av eleverna just idag på ett utvecklingssamtal jag hade hur givande det var att notera hur elden som i kapitel två plötsligt blir mycket mera än en liten lägereld liknas vid en jaguar: vild, farlig, oregerlig. Själva ljudet liknas vid en trumvirvel. Bilderna ger liv åt berättelsen: farlig och hotfull upplever de elden!

Någon kan då kanske undra hur det kan vara så märkvärdigt att komma på detta? Ja, det märkvärdiga var kanske att det var jag (som elev) som kom på det, och att detta faktiskt bidrog till gruppens förståelse av texten och av hur Golding använder språket såväl konkret som metaforiskt. Det är nog med detta som med så mycket annat man inte riktigt förstår, att man lätt misstar sig ifall man inte riktigt tror att detta är någonting märkvärdigt, för det är det faktiskt.

Så, kära EK2b, tillåt mig att hoppas! Jag får intrycket att ni mognats, och fortsätter ni så här kommer ni med all säkerhet att växa väldigt mycket den närmaste tiden. Det samma, får jag tillägga, gäller givetvis för när vi längre fram i vår kommer att ge oss i kast med läsårets sista gemensamma roman i svenskan. Nu växlar vi upp!


Kommentarer