Fortsätt till huvudinnehåll

Alice i Underlandet på Stadsteatern


Som en kollega uttryckte det efteråt: "Alice rockar fett!". Han syftade då på teaterföreställningen Alice i Underlandet på Stadsteatern i Göteborg som vi precis varit på tillsammans med våra 60 elever, trettio danska och trettio svenska. Våra elever hade väldigt olika förkunskaper: somliga hade läst hela boken på svenska (läs här om vårt arbete med boken) samt delar på engelska medan andra hade läst endast utvalda delar ur svenska översättningen. Ytterligare några - de danska gymnasieeleverna som har varit här den här veckan som en del av ett NordPlus-projekt - hade läst något enstaka kapitel ur boken på engelska, då som en del av ett fantasymoment. Ändå föreföll det samlade omdömet då vi sent igår kväll stod och väntade på vår buss vid Götaplatsen generellt gå i termer av "galet", "roligt", "fantastiskt" (enstaka kanske inte tyckte det var deras cup of tea men dem har jag inte hunnit träffa på än).

Mitt eget intryck var att detta utan tvekan var den häftigaste teaterupplevelsen jag haft hittills. Kanske i synnerhet när man nördat ner sig i boken (svenska + engelska förlagan) kan man bättre läsa av hur regissören Anna Pettersson med crew ansträngt sig att tolka och transponera Lewis Carrolls 1865-års skapelse till en svensk kontext 2016. Men även om man inte gjort detta kan man lik de danske eleverna som med all säkerhet måste ha missat en och annan fyndighet i dialogerna ta in den storvulna multimediashowen och de ironiska karaktärerna, och  har man dessutom svenska som modersmål förstår man givetvis mycket mer än så.

På tal om den språkliga dräkten frågade ändå en av de danska eleverna mig i pausen om inte ett tema handlade om "selviscenesättelse", och där träffade hon ju faktiskt alldeles rätt. Att döma av samtalet i bussen på vägen hem till Trollhättan efteråt hade mina danska kolleger som följt med sina elever hit uppenbarligen uppfattat mängder av nyanser även i själva språket. Detta gällde tydligen även Cheshirekattens interngöteborgska gliring om "stockholmarna som kommer hit och tar alla våra huvudroller".

Mina egna favoriter i föreställningen var möjligen dels Kålmaskens påtända "Who are you?"-monologen, dels det helgalna Monty Python-aktiga "Mad tea-party" (med alla dess självrefererande brittiska nonsensspråklekar) samt den stora rättegången på slutet med dess parodi på Makten. Fast sedan var det ju även Cheshirekatten med dess ironiska och uttråkade "mjau" - hur ska man kunna välja ut den bästa scenen när så mycket är så bra?


En tokig tebjudning - med betoning på tokig

Obs! Se trailern till föreställningen HÄR!

Kommentarer