Fortsätt till huvudinnehåll

Google won´t save you, Sweden


Här skriver Skolvärlden om måndagens panelsamtal som ägde rum på konferensen "Språk så in i Norden" vilken precis avhållits. Det begränsade textutrymmet taget i betraktande tycker jag skribenten gör samtalet rättvisa.


En kuriositet som inte kommer fram i texten var när samtalsledaren Patrik Hadenius inledningsvis frågade samtliga paneldeltagare vilka språk de själva talade? Helene Öberg lade lite försiktigt ut med "svenska", "engelska" och "teckenspråk", men sedan var det nästan ingen hejd på hur många språk som personerna ifråga förstod och själva talade. Jag tog tyvärr inga anteckningar, och jag tror inte heller någon väntat sig att svaren skulle bli så omfattande. Helt klart var i varje fall att ingendera nämnde endast sitt modersmål samt engelska, utan samtliga hamnade på minst tre språk, somliga på ytterligare två till fyra stycken, däribland Skolverkets generaldirektör Anna Ekström. Samtliga var överens om att fastän engelskan numera fungerar som ett överbryggande langua franca räcker det sällan med detta. Från näringslivets håll söker man personer som kan hantera exempelvis tyska och franska, eftersom Tyskland och Frankrike tillhör Sveriges främsta handelspartners. Därtill var samtliga paneldeltagare överens om att det rent mänskligt är oerhört berikande att tillägna sig fler än två språk: världen vidgas och varje språk stärker nästa språk.

Personligen kan jag inte annat än hålla med om vad som framkom i detta samtal. Mitt eget modersmål är danska, och därtill kommer att jag genom åren studerat ytterligare ett gäng språk, bland dessa engelska, tyska, latin, franska och svenska (vilket jag ju undervisar i på gymnasiet nu). Det är inte så att jag talar alla dessa språk flytande, men jag har en god bas att stå på. Kan man danska och svenska får man dessutom norskan på köpet. På samma sätt vet alla som studerat något romanskt språk, exempelvis franska, att vare sig spanska eller italienska längre förefaller helt främmande längre när man exempelvis är på semester i södra Europa. För min egen del skulle jag förmodligen ganska snart kunna lära mig holländska eftersom det är ytterligare ett germanskt språk som ligger nära danska och tyska (däremot är jag helt på det klara med att jag skulle få börja från noll igen ifall jag skulle ge mig på något slaviskt språk exempelvis tjeckiska, polska eller ungerska. Inte heller vare sig exempelvis finska eller mandarin skulle jag kunna tillägna mig utan enormt mycket ansträngningar).

Så visst är det kul med språk. Det är mödosamt att lära sig ett nytt språk, men varje språk stärker de övriga språken man redan kan, och som vi fick lära oss av en hjärnforskare under någon föreläsning kan det vara utvecklande för hjärnan att anstränga sig på detta vis. Detta gäller inte minst för dem som annars vanligtvis kan ha lite svårare för sig att lära sig nya saker, kom det fram.

Varande nyinvald representant för engelskan i styrelsen för Språklärarnas riksförbund är det möjligen lite smått ironiskt att jag på sätt och vis aldrig sett mig själv som någon "typisk" språklärare. Jag ser mig själv som svensklärare och engelsklärare (ordningsföljden oviktig), en gymnasielärare som gillar språk, musik, fotboll och tusen andra saker. I min vardag delar jag arbetsrum med åtta andra lärare vilka undervisar i ekonomi, juridik, samhällskunskap, historia, matematik, engelska, svenska, franska och spanska. Detta är en oerhört berikande miljö för mig, eftersom samtliga dessa ämnen tillhör min intressesfär. I förhållande till våra elever äger vi ett gemensamt uppdrag. Här om veckan drillade jag multiplikationstabellen med mina åk 1-elever på EK, eftersom jag plötsligt insåg att ganska många inte kan den (vi tog den på engelska, eftersom detta var på engelskan). Ständigt griper våra ämnen in i varandra.

På samma gång behöver man inte vara en Einstein för att inse att det finns ett akut behov av att lyfta just språkens värde och ställning i dagens Sverige. Det är mycket snack om matematik, fast det är i sanning anmärkningsvärt hur språkstudier allt för länge tillåtits komma på undantag i den svenska skolan. Inte minst har detta systematiserats genom att oerhört många barn och ungdomar fått välja bort ett tredje språk i högstadiet för istället att ägna sig lite extra åt svenskan och engelskan. Hur har vi kunnat tillåta detta? Tycker vi verkligen att detta varit bra?

Ämneslärare i exempelvis tyska, franska och spanska har inte haft det lätt på många år, och enligt Bo Jansson, ordförande för LR, antogs endast 16 personer - i hela Sverige! - till höstens ämneslärarutbildning som riktar sig mot grundskolan. I förlängningen kommer det snart inte att vara möjligt att studera dessa "andra språk" (utöver svenska och engelska) på väldigt många skolor runt omkring i Sverige - det vill säga om inget radikalt görs. Resultatet av detta vore inget mindre än förödande, då ett ett enormt kulturellt kapital därmed skulle ha gått förlorat.

Det ska bli intressant att se när vi på riktigt kommer till insikt om detta i Sverige. I Danmark har man börjat med engelska samt ett tredje och eventuellt fjärde språk mycket tidigare än man gjorde förr. I många andra länder är det fullkomligt självklart att man studerar många språk i skolan. I Sverige har vi länge gillat att betrakta oss själva som något av civilisationens, modernitetens och hållbarhetens frontlöpare i världen. När det gäller den allmänna synen på språk samt hur språkundervisningen prioriterats i skolan ligger vi dock inte i front, tvärtom. Här behöver förändringar ske. Google won´t save you, Sweden. Vi är fortfarande människor.

Uppdaterat:
Huvudpunkterna i LR:s rapport finns här.

-----

(PS. Att döma av statistiken över en längre tid tillhör du som läser denna blogg de 200-300 som läser den varje dag. Jag ligger därmed oändligt långt ifrån vad somliga trettonåriga hästbloggerskor kan uppvisa av statistik, men så får det väl vara. Tack för att du läser. :=)

Kommentarer

  1. Härlig läsning, Henrik. :) Litet av melankolin efter Kaplangate och vår medieskugga lyfte.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för de vänliga orden, Helena! Ja, lite snopet med medieskuggan där, men snart blåser väl vindarna åt rätt håll, och då får också skuggan flytta på sig.

      Radera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…