Fortsätt till huvudinnehåll

Ulysses - dags för en andra läsning?


Det är nästan tjugo år sedan jag sist läste James Joyces Ulysses. En muntlig presentation av valfritt ämne stod för dörren i den Svenska B-kursen jag läste då, och jag var tvungen att bestämma mig ganska så snart. Vad skulle jag prata om?  Någon pratade om Bellman och klädde ut sig med peruk och allt, medan någon annan berättade om J-O Waldner samt visade någon VHS-videosnutt på en av hans legendariska dueller med någon kines. För min egen del blev det till slut att jag pratade om Irland, med särskilt fokus på dess historia samt inte minst: författaren James Joyce.

Den exakta anledningen till varför jag bestämde mig för att tala om just Joyce minns jag inte, men det kanske på något vis hängde ihop med mina övriga studier, en D-kurs i linguistics på halvfart på Göteborgs universitet. Hur som helst blev det att jag under jullovet tuggade i mig Ulysses, på både svenska och engelska, därför att jag av någon anledning (som jag inte heller minns) fick jag för mig att det vore intressant att jämföra dem med varandra. Huruvida jag njöt av läsningen eller ej minns jag inte, men jag kom ihåg att det kändes som något av en bedrift att ha klarat av den (dem).


Rent språkligt var det givetvis en enorm utmaning att läsa den. Det är ju ingen liten bok direkt, utan vi snackar cirka 265 000 ord och ett ordförråd på ca 30 000. Fast då pratar vi "bara" om den språkliga dräkten, vilken ändå är nog så imponerande och intimiderande. Därtill kommer att betydelseskikten är milt sagt många, inte minst med de avsiktliga syftningarna och parallellerna till Homeros episka verk Odysséen. Hela verket kan gärna liknas vid ett symfoniskt verk, och Joyce själv lär ha sagt att han skrivit en roman som skulle komma att engagera litteraturvetare de nästa hundra åren (givet att romanen publicerades 1922 kommer hans uttalande dock med all säkerhet visa sig att vara en rejäl underdrift). Vad gäller bokens komplexitet frågade hans egen moster honom tydligen hur mycket man var tvungen att känna till om Homeros verk för att kunna läsa den? Han lugnade henne med att det räckte att hon hade tillgång till en förenklad version av Odysséen för att i någon mån kunna "förstå" hans bok. Andra har förklarat att romanen i grunden handlar om kärlek, och att man kommer långt bara genom att uppfatta detta. Att den utspelar sig just den 16 juni beror på att det var just den dagen som James Joyce första gången var ute med Nora Barnacle, hans blivande fru.

Alltid finns det nått att göra för nördar. Det finns ju de som läser Alice i Underlandet varje år (och traditionsenligt firar "Alice´s Day" 4 juli), och det finns säkert också de som läser Ulysses varje år (eller åtminstone firar "Bloomsday" 16 juni - dagen som hela romanen utspelar sig på, då dess huvudperson Leonard Bloom traskar runt i Dublins gator). Bland dem som brukade läsa den senare varje år var Hugo Lagercrantz som vid sidan om sitt arbete som chefredaktör för Dagens Nyheter skrev en uppskattad kommentar till romanen. För min egen del sållar mig inte till någondera av dessa nördkategorier, men vem vet, det kanske inte är för sent? Det lär ju våras för nördarna, och nu har jag i alla fall köpt hem ett ex av boken samt en kommentar på engelska (som synes på bilden).

Hur det gick med den muntliga presentationen på Komvux för nästan tjugo år sedan? Jo, men tack, det gick bra.



Kommentarer

  1. Varför firas Alice's day den 14 juli?

    Helene Carlsson

    SvaraRadera
  2. Helene, jag blev tvungen att redigera texten så att det nu står 4 juli. Detta var tydligen dagen då författaren var iväg på picknick tillsammans med den verkliga Alice och hennes systrar och berättade sagan för dem för första gången.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…