Fortsätt till huvudinnehåll

Lärdomar och reflektioner efter studieresa till Danmark



- Varför heter det egentligen ”Jensen” och inte ”Jenssøn”? frågar min kollega mig. Han syftar på det danska, näst vanligaste efternamnet Jensen, och frågan är inte hämtad ur det blå. Sittandes på bussen hem ifrån Danmark efter att ha varit där på studieresa under veckan tillsammans med 24 av våra elever på Ekonomiprogrammet lyfter nu tankarna till nya nivåer. Mätta på intryck från alla möten och arrangemang under de senaste dagarna utgör den långa bussresan hem ett välbehövligt andrum: Avgång från Aabenraa i södra Danmark kl 08.20, beräknad ankomst till Trollhättan 17.45. Ändå sover vi inte; det finns ju så mycket intressant att samtala om: på vilka sätt skiljer sig de svenska och de danska fonemen? Varför heter det egentligen ”långtradare” (frågan föds i samma stund vi möter en sådan på vägen, och det är busschauffören - som råkat pricka 2.0 på orddelen på högskoleprovet - som hjälper oss knäcka denna lilla nöt), och kan det verkligen stämma att ångtrycket på 250 bar inne i turbinen på kolkraftverket som vi besökte i Esbjerg motsvarar vad guiden sade här om dagen?


Inom ramarna för ett EU-finansierat Nordplus-projekt var eleverna från Aabenraa Statsskole (AASS) på besök hos oss i våras. Nu har det varit vår tur att hälsa på dem, och då har våra elever fått bo hos sina danska värdfamiljer. Både inför det stundande besöket och till och med på själva bussresan dit i måndags märkte vi lärare av en viss nervositet på sina håll. Det är stor skillnad på att ge sig iväg till en lägerskola där man bor tillsammans med sina kompisar och att komma ensam hem till en annan familj som man aldrig träffat och som dessutom talar ett annat språk än det egna. Vi försökte intala mod hos dem som kunde behöva lite extra. Vi försäkrade dem att de just nu stod inför att kliva ur sin bekvämlighetszon, och det är då som man lär sig och växer som mest: Ifall ni känner er lite nervösa, är det helt normalt och helt ok. Ni klarar det!


Så här i efterhand konstaterar vi att våra elever säkerligen lärt sig en hel del. De gemensamma arrangemangen som danskarna stått för under veckan har varit många och varierade. Ett huvudspår i utbytet har varit ett fokus på språkliga och kulturella likheter och skillnader Sverige och Danmark emellan. Ett annat tema har handlat om energi/hållbar utveckling, kopplat till frågan om entreprenörskap och ny innovation.

Vad gäller fokus på språk och kultur hade vi bland annat här om dagen ett undervisningspass då eleverna fick sitta i tvärgrupper och analysera respektive nationalsång (dock hade danskläraren ifråga valt en sång av H.C.Andersen, nämligen ”I Danmark er jeg födt”, istället för den riktiga nationalsången, ”Der er et yndigt land”). Efter att eleverna suttit i olika grupper och samtalet om dessa lyssnade vi avslutningsvis till en modern version av båda sångerna, Zlatans och Isam B:s, bägge personer med annat etniskt ursprung. Dansklärarens analys av Zlatans version då han kommenterade bildspråket och dess fokus på individen och naturen var helt i prick. Intressant nog kunde de danska ungdomarna H.C.Andersens text utantill, och då är ändå texten nog så lyrisk och 1850-talsaktig. De kunde också peka ut hur bildspråket i Isam B:s musikvideo är mycket mer urbant – och givetvis modernare – än det fysiska och själiska landskap som målas upp i själva texten. I just detta undervisningspass var fokus mycket på grupparbete, och eleverna förväntades tala med varandra på svenska/danska.

Gällande den språkliga interaktionen kan man göra sig lite olika reflektioner. En iakttagelse när man studerar språkhistoria och det så kallade ”språkträdet” är vanligtvis att det tycks obegripligt att det språk som tydligen ska ligga närmast svenskan är just danskan - inte norskan. Visst, bokmål kan med visst fog anses vare något av en dansk dialekt, och nynorsk har verkligen en mängd ”underligheter” för sig (exempelvis ”Noreg” istället för ”Norge”), så det kanske inte är så långsökt i alla fall. Fast den här lilla detaljen med de mycket olika satsmelodierna och fonem kvarstår och förbryllar. Kent Fredholm, vice ordförande i Språklärarnas riksförbund, som själv er svensk och som undervisar i bland annat spanska, berättade att han för några veckor sedan skulle föreläsa för en grupp danska spansklärare på Själland. Givet att ingen av parterna har spanska som modersmål hade han tänkt att de väl skulle kunna kommunicera med varandra på någon sorts svenska-danska? Fast det gick väl så där. Kents danska lär inte gå av för hackor, fast när han talade svenska möttes han av lätt uppgivna blickar och vädjan om inte han möjligen kunde ta det på spanska i alla fall? Att rent metaforiskt överbrygga Öresund språkligt låter sig inte göras utan rätt mycket ansträngningar även av erfarna språklärare. 

Min svensklärarkollega, Magnus Ring, som varit med på resan, tycker dock själv att han på slutet av veckan förstår det mesta som sägs på danska, och han har också flera gånger fått agera tolk åt några av våra elever då någon guide pratat lite väl fort på danska. Min andra kollega som varit med denna vecka, Eva Karlsson, har danska föräldrar, och för henne är inte danska svårt alls. För Magnus är förutsättningarna något annorlunda, men han har kommit på att nyckeln är att inte få panik då man inte förstår de första meningarna: vänta istället in och vila i vetskapen att det nog kommer att klarna småningom, lyder hans råd. Förutsatt att dialekten inte är för uttalad och att det går att återkoppla till talaren när somliga ord inte liknar svenskan alls (som till exempel ordet ”värelse” som betyder ”rum”) går det att göra stora framsteg på kort tid. Det handlar i grunden om exponering, nyfikenhet, att våga och att ha tålamod. Tålamod. 

Ett annat huvudspår under veckan har som sagt varit hållbar utveckling och entreprenörskap. När danskarna besökte oss i våras var vi på Olidan, vårt lokala vattenkraftverk. Nu besökte vi i vår tur deras lokala kolkraftverk. Ingen av oss som var med hade varit på ett modernt kolkraftverk förut, och det var oerhört intressant att se hur danskarna – förutom att de givetvis producerar värme och el – även utvinner och tar vare på slagg, svavel och gips ur produktionen. Ingen värme- och elproduktion som baseras på fossila bränslen kan rimligen betraktas som ett koncept för framtiden, och det går givetvis inte heller att bränna kol utan att det leder till CO2-utsläpp (varför man i Esbjerg valt att bygga Europas högsta skorsten på 250 meter). Till dess att man kommit på hållbara alternativ fortsätter man dock med kolkraft. En annan satsning som pågår är så klart även den på utbyggnaden av vindkraftverksparker. Kvarstår dock problemet med att dessa aldrig kommer att vara lika effektiva som andra energikällor, exempelvis vår svenska vattenkraft. Hur många vindkraftverk orkar vi att titta på? Vad ska vi göra istället? Hur kan vi spara energi? Vilka är FN:s 17 globala mål, och vad syftar de till? Dessa var frågor som våra elever tillsammans med de danska eleverna fick jobba med.

Även frågan om mångkultur har varit på tapeten under veckan. Vare sig på AASS eller i den sydjyska landsändan över huvud taget tycker man sig urskilja särskilt många människor med en annan etnisk bakgrund än den ”nordgermanska” när man är där som besökare och turist. Trots detta är inte sydjylland en monokultur, utan långt ifrån. Grunden till detta är givetvis närheten till Tyskland och de historiska förvecklingarna under seklernas lopp. Redan i gatubilden (husen, skyltar, skulpturer, etc) framgår detta tydligt, och det gör det också när man talar med människorna själva.

Ett flertal studiebesök och föredrag har hjälpt oss att komma till klarhet i detta. Ett besök på Sönderborg slott guidade oss in i historien och museidirektören förklarade att den nuvarande gränsen mellan Danmark och Tyskland drogs 1920, strax efter första världskriget. Drygt 50 år tidigare, närmare bestämt 1864, hade Danmark krympt avsevärt då preussarna bombat sönder alla stordanska anspråk (kan tyckas obegripligt idag, men Danmark var en gång en kolonialmakt som inte blygdes för att inta såväl delar av Indien, Västindien, Ghana och hela Grönland). Nu efter första världskriget var det emellertid Tyskland som enligt överläggningarna vid Versailles fick lämna tillbaka en hel del land. Intressant nog kom den nya gränsdragningen tydligen att bli den enda i hela Europa som inte Hitler rubbade på några år senare. 

Innan den nya gränsen skulle dras tänkte man sig dock att för en gångs skull gå demokratiskt till väga varför det bestämdes att det skulle hållas en folkomröstning. Känslorna var uppenbarligen i gungning och som synes av plakaten från den tiden var argumenten som fördes fram av respektive kampanjapparat av såväl känslomässig som förnuftsmässig karaktär. Några subtiliteter var det inte fråga om, utan de gick – som man skulle säga idag – all in:

Anlägger man således ett större historiskt perspektiv på denna del av Danmarks moderna historia är det ett och annat som börjar klarna. Har en gräns bara inom loppet av några decennier flyttats flera gånger kan frågan om känslan av tillhörighet, lojalitet och personlig identitet bli milt sagt komplex för dem som bor där. Toppar man dessutom detta med Andra världskriget inser man att det funnits en del att bearbeta för väldigt många människor (gällande det sista berättade en elev från det tysktalande granngymnasiet att hon blivit mobbad och kallad för ”nazist” av jämnåriga kamrater när hon var yngre. Tveklöst spelade det in att hon då bodde i Lögumkloster, längre ut på landsbygden än där hon bor nu, fast det var ändå svårt att ta in. Lyckligtvis kände hon sig accepterad där hon bodde och gick i skola nu).

För våra elever kan frågan om danskhet-tyskhet knappast ha upplevts särskilt brännande. På ett existentiellt plan finns det däremot tydliga paralleller till hur det är i Trollhättan. Rent etniskt har många av våra elever sina rötter i länder och starka kulturer som Irak, Libanon, Turkiet, Kosovo, Serbien, Albanien, Finland, Syrien, romsk och kurdisk. Djupa frågor kräver svar: ”Är jag svensk?”, ”Hur svensk är jag?”, "När blir man svensk?" "Hur förenar man olika lojaliteter, värderingar och traditioner med varandra?"


Jag personligen har givetvis också fått frågan om jag är svensk eller dansk. Det är en komplex fråga. Jag har dansk gymnasieexamen, danskt pass och danskt körkort. Som för alla andra utlandsdanskar bultar hjärtat lite grann när jag hör danska och får se den danska flaggan bölja lite på avstånd. Jag har även kvar mina föräldrar samt en hel del nära släktingar och gamla vänner i Danmark, och jag hoppas på det danska fotbollslandslaget i fotboll. När någon dansk utmärker sig internationellt känner jag mig lite stolt. Ytterligare faktorer som gör sig gällande på ett subtilt plan är maten, musiken och kulturen. På samma gång har jag numera bott i Sverige 30 år, gillar Sverige och är svensklärare – alltså, är svensklärare. Min fru är svensk och jag när inga drömmar om att en gång flytta till Danmark. Danmark är mitt hem, men det är Sverige också. Emellanåt när jag läser om tråkiga saker som händer i Danmark kan jag tänka att det kanske är idén om Danmark som jag gillar? Fast jag har ju faktiskt bott där, i själva verket mer än 20 år, så någon abstrakt idé är det inte bara frågan om. Och så här är det ju också med Sverige: inte känner jag något särskilt tillhörighetsförhållande till Malmö eller Luleå, där jag aldrig bott, utan den landsdelen jag känner mig mest hemma i är Västsverige, för det är här jag bott alla mina år i Sverige. Rent språkligt och kulturellt har det vidare aldrig varit viktigt för mig att odla min danskhet här i Sverige, tvärtom har jag satsat allt jag är på att inte minst erövra det svenska språket. På samma gång är jag mycket medveten om att jag emellanåt har en annan ingång till olika yttringar i samtiden. Jag har levt och vuxit upp i en annan delvis annorlunda kultur, och det känns som att 100 % inte räcker för att beskriva vad jag är och känner i termer av nationell tillhörighet. Min egen reflektion är att jag på detta vis förmodligen delar denna känsla med väldigt många andra människor, både bland ungdomarna i Aabenraa och rätt många av våra egna elever i Trollhättan med omnejd (och givetvis utöver hela landet).

En slutreflektion då en veckas studieresa har kommit till sitt slut, ger vid handen att detta varit en utmärkt vecka med massor av möten och lärdomar. De danska lärarna, inte minst Morten Andersen, hade förberett detta på bästa sätt, och precis som förra året kände vi oss väl mottagna på skolan och i samhället. Vi förväntar oss att våra elever på olika sätt kommer att ha denna vecka som en referenspunkt, både för sig själva men också tillsammans. Vad gäller frågan i början av texten - den om "Jensen" - är svaret tydligen (jag har behövt googla) att det över lång tid skedde en vokalförändring på 1800-talet. Det hade under 1800-talet införts en lag att alla danskar skulle ha efternamn, och det var vanligt att man tog det efter sin fars förnamn. På den tiden hette de flesta liknande saker, exempelvis Jens, Peter, eller Hans (samt några till). Det fick då bli Jenssön eller Jensdatter (alternativt Peterssön/Petersdatter eller Hanssön/Hansdatter). -datter föll dock bort, och man kan tänka sig att det i talspråket snart kunde bli -sen istället för -sön, eftersom andra stavelsen av uttalsekonomiska grunder blev obetonad. Till slut blev det även -sen i skriftspråket. Så, så var det med det.

"Mennesket og havet" vid Esbjerg.







Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

Grammatik, alltså

I Svenska 2 ingår det sedan 2011 att eleverna ska kunna göra grammatiska analyser. För betyget A:
"Eleven kan med god precision utifrån språkexempel redogöra för hur olika typer av satser, fraser och ord i svenska språket är uppbyggda och samspelar med varandra i grammatiken." Många av oss svensklärare brottas nog med detta, och vi upplever att många elever har svårt att tillägna sig själva metaspråket. Jag själv undervisar i två parallellklasser på Ekonomiprogrammet och vi gjorde ett tappert försök i höstas, fast det blev i ärlighetens namn inte så som jag hoppats. Nu gör vi ett nytt försök.

Idag blev det genomgång, det vill säga repetition av det vi pratade om i höstas. I morgon blir det skrivning. De som inte var där (av någon anledning 2/3 av klassen) får titta på filmen, och de som var där får gärna titta på den igen. Genomgången gällde:

Utbyggda nominalfraserHuvud- och bisatserFundament
En av eleverna som inte gärna brukar uppskatta att jag filmar deras muntliga framtr…

"En kollega tänker till" (10)

Kombinationen nitiskhet och ordvitsar är Gunnar Albertsson i ett nötskal: nitiskhet vad gäller skolans uppdrag, ordvitsar vad gäller det mesta. Möt byggnadsarbetaren som sadlade om till yrkeslärare och numera fått ett uppdrag som förstelärare.


Gunnar, vad ser du som kärnan i ditt uppdrag som lärare? 
Vi har flera viktiga uppdrag men ett av de viktigaste är att medverka så att eleven utvecklar ett demokratiskt förhållningssätt. Detta kräver att även jag besitter dessa kunskaper och har förmågan att förmedla dem.

Det pratas ofta om att vi ska ge eleverna social kompetens så att de fungerar bra med andra människor, men detta ställer även krav på att de har något att berätta om. De behöver kunskaper inom många olika områden, som de idag kanske inte ser någon nytta med. Ett av våra viktiga uppdrag blir därför att motivera eleverna och få dem att förstå utbildningens betydelse för deras egen framtid.

Sedan får man inte glömma att mina elever sökt sig till bygg- och anläggningsprogrammet för …