Fortsätt till huvudinnehåll

Ofrihet som leder till frihet


Hur kan man beskriva känslan i rummet som annat än lätt upprymd? Nyss komna tillbaka till jobbet efter sommarlovet sitter vi nu här åtta lärare och håller precis på att skriva historia – eller åtminstone lokalhistoria för vårt arbetslag och vårt program. Tiden är uppenbarligen mogen och redan före sommaren var vi överens om att vi ville ta nya steg i att jobba mot en bättre skol- och klassrumskultur, och om en vecka kommer våra elever. Nu har vi till slut enats om vilka ramar och regler som vi inte längre kan anse förhandlingsbara i våra klassrum. Våra sammanlagt hundratals lektioner bar enstämmigt vittnesbörd om samma sak: Målsättningen för vår verksamhet är att träna och fostra alltmer autonoma medmänniskor, medborgare, medarbetare, men i vägen står ofta ett flertal numera tydligt identifierade tids- och energitjuvar. Nu får det vara slut med detta, och för det syftet har vi bestämt oss för att implementera tre regler. Erfarna som vi är vet vi att vi måste vara samspelta, och vi tänker oss in i olika scenarier som lätt kan uppstå: ”Ponera att …, hur gör vi då?”; ”Tänka sig att – nu är jag elev – kommer in …”, och så vidare. Vi spelar rollspel och försöker vara proaktiva.

Efter att ha stött och blött frågan under rätt många timmar vid flera olika tillfällen och under flera olika dagar – där vi dock även ägnar oss åt en del andra frågor, bör det sägas – stämmer vi av med rektor att detta är ok. Slutligen kontaktar vi även de lärare som inte ingår i arbetslaget men som ändå har våra elever i någon kurs. Punkterna sätts upp i alla salar, och vi bestämmer oss för att redan första skoldagen ta upp vår nya policy med såväl nya som ”gamla” elever: Så här tänker vi oss Nya EK! Som en del av vår satsning passar vi även på att göra en rejäl makeover av elevernas gemensamma uppehållsrum, och stora väggur som ska sättas upp i salarna handlas in. 

Nu har det gått två veckor, och precis som på alla andra skolor snurrar hjulen för fullt. Hur har det då gått med Nya EK? Hittills tycker vi det har gått bra. Frågor har ställts (”får jag  lyssna på musik på mobilen, när jag jobbar enskilt?”, ”måste jag ha med papper och penna ifall vi inte använder det på lektionen?”, osv). Som väl är hade ju vi som lärare tänkt igenom det mesta riktigt väl redan innan vi drog i gång detta, och eleverna accepterar det. Vårt intryck är att de flesta elever har god självinsikt, och många har inte ens med sig mobilen till lektionen längre. Min stående fråga när jag möter eleverna i dörren, innan vi kliver in i salen, är om de har med sig ”papperpennadatorbok” (det låter så när jag säger det), och det går faktiskt väldigt bra (i matten innebär ”adekvat” lite andra saker, exempelvis räknare). När jag jämför med hur jag tidigare försökt – och som jag har försökt! – är utfallet här väldigt mycket bättre. Det händer att en-två elever inte har med sig material, fast nästa gång har de med sig allting.

Lite vanliga invändningar och svar till dessa:
  • Ska inte eleverna lära sig hantera digitala hjälpmedel? Jo, det ska de, och därför tillhandahåller vår skola en dator åt varje elev. Vi har dessutom en fungerande digital lärplattform där vi lägger upp alla uppgifter samt annan viktig information. Många av oss är dessutom med i en fb-grupp med respektive klass, för snabb kontakt. För dessa saker behövs ingen mobiltelefon.
  • Men somliga elever säger ju att de kan koncentrera sig bättre då de får lyssna på musik vid enskilt arbete? Jo, och eleverna har som sagt en dator som de kan nyttja för det ändamålet. Där betonar vi emellertid vikten av att spellistorna får stå och rulla på, så att inte halva lektionen går åt till detta.
  • Elev som har legitim anledning till försening? Legitim betyder legitim, det vill säga, CSN drar inte in studiemedel därför att någon elev var hos läkaren, kurator, bussen var sen, you name it. Inte heller dras studiemedlet in därför att man glömt sin penna. Det är mentor i samråd med rektor och elevhälsoteamet som håller koll på elevens frånvaro, letar eventuella mönster, samt tar till åtgärder i enlighet med utarbetat åtgärdstrappa. Skolverket har utarbetat riktlinjer för detta, och ändamålet är alltid att hjälpa eleven att behålla fokus. Med dessa nya ”15-minutare” synliggör vi mönster och dåliga studievanor.
  • Omyndigförklarar inte detta våra elever? Jag kan förstå denna invändning, fast på samma gång förstår jag den inte. Vi har ju försökt hur länge som helst med att samtala, förklara, påminna och vädja till eleverna att de är uppmärksamma på vilka de vinnande knepen är och på vilka sätt lektionerna kan tappa sitt värde för dem - alltför ofta till ingen större nytta för väldigt många. Det finns säkert klasser där det inte är några problem, så som jag beskrivit det ovan, och då får givetvis respektive lärare/arbetslag förhålla sig till detta. Det gäller att ställa rätt diagnos och anpassa behandlingen därefter. Det är vad vi gjort hos oss. Visst, en del elever förstår ju vad det är frågan om, fast som lärare är vårt fokus långt ifrån endast dem som redan är självgående, utan vi ska ju se till alla, även dem som har svårt att hantera sin situation. Klassrumskulturen är ofta helt avgörande för vilka resultat som eleverna uppnår. Lyckas vi etablera en kultur där det är fokus på undervisningen och lärande? Även en mycket skicklig lärare står sig slätt ifall kulturen är kontraproduktiv. Gruppdynamiken är en kraftfull faktor. Och åter igen: behovet av regler och överenskommelser är långt ifrån endast viktigt för tonåringar, utan det är viktigt för alla. Inte heller jag som vuxen lärare kan undandra mig detta. 


Slutreflektion:
I livet gäller generellt att ett visst mått av ofrihet oftast är helt nödvändigt för att uppnå de mål man satt sig före. Inte bara skulle ett liv alldeles utan självdisciplin vara oerhört självdestruktivt, utan det är ju dessutom så att all mänsklig samvaro bygger på överenskommelser. Fastän hyperindividualismen kan tyckas frestande, är den endast bedrägligt frestande. Det finns exempelvis inget toppidrottslag som presterar väl där man inte inom laget bestämt sig för en uppsättning värderingar och där man inte ständigt ser över så att de överenskommelser man gjort hålls av alla. Den uppmärksamma tränaren håller ständigt ett öga på detta, och där det finns enskilda spelare som verkar tappa greppet låter man inte bara tiden gå och hoppas på det bästa, därtill är målen för viktiga. På samma sätt gäller det för en skolklass. 

Man kan ju undra hur svårt det kan vara? Svaret är att det tydligen kan vara väldigt svårt emellanåt, fast då beror det oftast på någon ideologiskt motiverad låsning. I tidskriften Axess raljerar P J Anders Linder över Skolverkets dåvarande GD Ulf P Lundgren då denne i en intervju från 1995 redovisade sin vision angående skolans uppdrag, att vi ska ”fostra änglar som vågar röra sig fritt mellan olika områden för att söka sin unika bildningsgång”. Linders kommentar:
"Intervjun [med Lundgren] är till bristningsgränsen fylld med vackra visioner och fagra formuleringar och den storögda reportern avstår från att pressa generaldirektören på hur det hela ska gå till. Det är spunnet socker alltsammans och har utomordentligt lite att göra med hur kvalificerad undervisning fungerar i praktiken. Det är inte svårt att se hur idealistiska pedagogikstudenter kan låta sig tjusas. Det är inte heller svårt att föreställa sig uppgivenheten hos lärare som har tillbringat några år i ett klassrum och vet hur verkligheten ser ut.”
Och det är just den här lilla detaljen vi har att förhålla oss till: verkligheten. De lärare som tänker ta tag i detta med att styra upp klassrumskulturen ska dock komma ihåg att det inte görs av sig självt. Man behöver tänka igenom noggrant innan vilka strider man ska ta, och för den enskilde läraren gäller att vara närvarande, väl förberedd och uthållig. Som lärarlag är det helt avgörande att man är överens sinsemellan, och att rektor samt övriga involverade är med på tåget.




Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

Grammatik, alltså

I Svenska 2 ingår det sedan 2011 att eleverna ska kunna göra grammatiska analyser. För betyget A:
"Eleven kan med god precision utifrån språkexempel redogöra för hur olika typer av satser, fraser och ord i svenska språket är uppbyggda och samspelar med varandra i grammatiken." Många av oss svensklärare brottas nog med detta, och vi upplever att många elever har svårt att tillägna sig själva metaspråket. Jag själv undervisar i två parallellklasser på Ekonomiprogrammet och vi gjorde ett tappert försök i höstas, fast det blev i ärlighetens namn inte så som jag hoppats. Nu gör vi ett nytt försök.

Idag blev det genomgång, det vill säga repetition av det vi pratade om i höstas. I morgon blir det skrivning. De som inte var där (av någon anledning 2/3 av klassen) får titta på filmen, och de som var där får gärna titta på den igen. Genomgången gällde:

Utbyggda nominalfraserHuvud- och bisatserFundament
En av eleverna som inte gärna brukar uppskatta att jag filmar deras muntliga framtr…

"En kollega tänker till" (10)

Kombinationen nitiskhet och ordvitsar är Gunnar Albertsson i ett nötskal: nitiskhet vad gäller skolans uppdrag, ordvitsar vad gäller det mesta. Möt byggnadsarbetaren som sadlade om till yrkeslärare och numera fått ett uppdrag som förstelärare.


Gunnar, vad ser du som kärnan i ditt uppdrag som lärare? 
Vi har flera viktiga uppdrag men ett av de viktigaste är att medverka så att eleven utvecklar ett demokratiskt förhållningssätt. Detta kräver att även jag besitter dessa kunskaper och har förmågan att förmedla dem.

Det pratas ofta om att vi ska ge eleverna social kompetens så att de fungerar bra med andra människor, men detta ställer även krav på att de har något att berätta om. De behöver kunskaper inom många olika områden, som de idag kanske inte ser någon nytta med. Ett av våra viktiga uppdrag blir därför att motivera eleverna och få dem att förstå utbildningens betydelse för deras egen framtid.

Sedan får man inte glömma att mina elever sökt sig till bygg- och anläggningsprogrammet för …