Fortsätt till huvudinnehåll

Retorisk analys

Framför mig sitter 25 åk 3-elever, djupt engagerade i sina talanalyser. Deras uppgift är att granska retoriken i ett tal som Leonardo DiCaprio höll inför FN:s generalförsamling 2014. Det är en komplex uppgift, då de ska identifiera tesen och budskapet, redogöra för disposition och språkliga medel samt kommentera själva framförandet. Somliga diskuterar uppgiften ganska livligt med varandra, medan andra sitter försjunkna i egna tankar, en del med hörlurarna i öronen lyssnandes till talet.  

Syftet med uppgiften är främst att öva upp en förmåga att rent analytiskt angripa ett tal eller en text och i Aristoteles och Ciceros fotspår fråga sig i vilken grad talaren eller skribenten lyckas övertyga sin publik angående ett visst budskap samt granska hur personen ifråga rent konkret går till väga. Detta fordrar ett aktivt lyssnande. Man behöver även tillägna sig en begreppsapparat så att man exempelvis inte bara blir allmänt imponerad av någon som verkar ha talets gåva. När det gäller  just denna del lyssnade vi bland annat till ett tal på TED där talarens uttalade syfte från början till slut var just detta, att med stor självdistans och på ett näst intill kusligt avslöjande sätt dekonstruera ett till synes övertygande och välformulerat framträdande.

Sedan kan ju tal ha väldigt olika syften. Somliga tal kan äga sådana poetiska och musikaliska kvalitéer, så att man till och med gärna lyssnar till dem flera gånger. En del tal har till och med gått till historien inte enbart för sina retoriska och estetiska kvalitéer utan också därför att de varit med och skrivit historien. Det är en hissnande tanke att ord kan äga den makten, men vi vet att det kan vara så.


På lektionstid har vi bland annat roat oss med att läsa och även titta på delar av några av dessa tal som gått till historien: J.F.Kennedys "Ask not what America can do for you ...", Churchills tal under andra världskriget samt i modern tid Michella Obamas "When they go low". Därtill kommer ett flertal tal som är helt och håller fiktiva, men där det ändå finns lärdomar att hämta: Regs "What have the Romans ever done for us" i Life of Brian samt Al Pacinos kraftfulla "Inch by inch" Any Given Sunday. Vi ägnade även en stund åt Trumps segertal. Vi har samtalat om ethos, logos och pathos, AIDA-modellen och retoriska stilfigurer, exempelvis metaforer, anaforer, antites, retoriska frågor och stegring.

På frågan varför de fick analysera ett tal på engelska blev mitt svar att jag ville säkra mig att de verkligen fick tänka lite själva. Hur kul vore det att få ett tal på svenska som redan cirkulerat runt i alla Sveriges klassrum (därför att det kan vara svårt att hitta nya bra tal som inte redan använts och analyserats många gånger)? Sedan går ju dessa elever på ett studieförberedande program, så det är lika bra att vänja sig vid att somliga texter kan vara på engelska. Jag har givetvis funnits tillgänglig då någon undrat över enstaka ord eller uttryck, och idag såg jag även att någon lyckats hitta en version av DiCaprios tal på Youtube med svenska subtitles.



Slutligen tillförde det givetvis ett extra perspektiv att jag för några veckor sedan medverkade i Opinion Live. Samma dag som jag skulle dra till SVT-huset i Göteborg framåt kvällen för att debattera frågade jag eleverna då vi höll på och talade om retorik vad de tyckte jag skulle tänka lite extra på i samband med debatten? Jag fick med mig ett par användbara tips ("var ödmjuk", "var tydlig"), på samma gång som jag också avslöjade att jag tänkte vara lite uppklädd. Rätt många som läst min debattartikel (eller åtminstone rubriken!) såg förmodligen framför sig en slapp typ som i en allmän känsla av uppgivenhet och brist på såväl respekt som förmåga att uppskatta svenska språkets skönhet var beredd att till och med införa "dom". Precis därför hade jag tänkt mig att dylika upprörda personer åtminstone inte skulle få sina fördomar bekräftade och mötas av en lärare i rutan med gympakläder, trött blick och en slapp hållning. Jag ville ge ett skärpt intryck. I televisionens barndom på tidigt 60-tal gjorde Nixon bort sig rent visuellt, och även om vi inte ska behöva genomgå en extreme makeover för att yttra oss i det offentliga rummet kan vi gärna spela vår giv klokt. Detta torde vara ännu en lärdom som våra elever gärna kan få bära med sig ut i livet.


Kommentarer