Fortsätt till huvudinnehåll

Maintaining a steady hand - om vikten av fokus


Ett gäng av våra elever kände sig nere idag. De satt i vårt uppehållsrum och hela deras uppsyn uttryckte en nedstämdhet och nästan desperation. De hade fått F på ett matteprov och nu ville de veta hur det gick med engelskuppsatsen som de skrev förra veckan? Fick de F där också?

Detta kunde jag inte avslöja än; däremot är det ingen hemlighet att en del av dem har en bit att gå när det gäller både svenska och engelska - och alltså även matte, samt ett flertal andra ämnen. Jag gillar dem skarpt, på samma gång som jag ständigt får försöka att hjälpa dem att koncentrera sig och ägna sig åt det som är själva målet för varje lektion. Att vi numera samlar in alla mobiltelefoner vid lektionens början har hjälpt något, men fortfarande är det ju så mycket annat man kan prata om på lektionstid, gärna högljutt och skrattande, än det som bidrar till lärande i respektive ämne. Resultaten blir därför som de blir.

Så på engelskan jag hade med dem sedan kände jag plötsligt för att - åter igen - ha ett litet samtal med dem. Jag ritade en måltavla på whiteboarden, med de koncentriska ringarna och bull´s eye i mitten. De förstod. Sedan gick jag ner till ändan av klassrummet där jag gestaltade en bågskytte, tog sikte, för sedan att gå tillbaka till "måltavlan" och träffa rätt. En av killarna utbröt uppmuntrande: "Vilken metafor, alltså!".

Min poäng var inte svårfunnen, och jag talade med patos om vikten av att "maintain a steady hand" (det var ju på engelska) och att man inte kan träffa rätt, ifall man samtidigt måste stå och småprata med folk runt omkring en. Jag berättade även för dem om en kompis som någon av treorna har - och som jag låtit mig förtälja om - som går på grannskolans naturprogram. Hon hade haft D när hon gick ur åk 9, och nu när hon går i trean på gymnasiet har hon A. Hemligheten? "A steady hand", träna lite varje dag, fråga efter hjälp. Fokus är allt!

När jag var klar tittade en av pojkarna på mig med lysande ögon och började applådera spontant. När han kände att han var den enda som applåderade tittade han sig förvånat omkring för att få med sig resten: "Det var bra!", sade han. Det tål att sägas att detta är en pojke som inte bott i Sverige särskilt länge men som verkligen bestämt sig för att göra det bästa av sin situation. Vad gäller inställning och attityd är han en sådan som man skulle vilja klona.

Att hålla ett brandtal är en sak. Likaså att eleverna uttrycker motivation och gillande. Nu får vi se i morgon och nästa vecka hur mycket verkstad det blir av allt detta. För deras egen skull hoppas jag att de tillsammans bestämmer sig för att de kan göra varandra bättre, och att detta i grunden är mycket roligare än att göra varandra sämre - vilket ju annars är väldigt lätt gjort.

Vi har förresten börjat läsa "The Fault In Our Stars" (på svenska: "Förr eller senare exploderar jag"), och det är ju en bok som tar upp djupa existentiella frågor. Det är också en bok som utmanar sina läsare på en språklig nivå. Redan i första kapitlet var det i synnerhet en av metaforerna som fastnade hos eleverna, den där Augustus har en cigarett i mungipan som han inte tänder och som han sedan förklarar för Hazel är en metafor. Inte utan att man blir glad när sedan eleverna kallar även min måltavla för en metafor. Knowledge acknowledged.

Det kan bli bra det här.

Andas lugnt. Sikta ...





Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…