Fortsätt till huvudinnehåll

Mod och sårbarhet i Skam


Jag får ingen cred hos den norska filmregissören Julie Andem för detta, men faktum är att jag tittat på samtliga tre säsonger av ”hennes” tv-serie Skam. Anledningarna var flera: 1) den är norsk och enligt det tips jag fick på facebook användbar då man jobbar med norskan i Sv2; 2) den erbjuder en inblick i dagens ungdomskultur som kan vara lika upplysande som vilken bok om ungdomskulturer som helst; 3) jag gillar att titta på bra tv-serier.

Enligt Andems egen utsago har inte produktionen av Skam handlat om att tjäna pengar. Hennes drivkraft har istället varit att erbjuda en spegel, en fristad, en alternativ berättelse att söka skydd, skratt och stöd i, för dem som Skam främst riktas till: tjejer i 16-års åldern. Tanken var inte att vuxna skulle titta på den, utan hade det gått skulle sådana som jag inte ens ha kommit på att den fanns. Nu har jag dock tittat på den.

En detalj vid det här laget: jag har hunnit fylla 53 år och till skillnad från en del som recenserat Skam och som beklagar att deras egen tonår ligger i det förflutna vågar jag säga att jag vilar fint i denna min medelålder (no further comments here). I mina roller som bland annat pappa och lärare inbjuder jag till samtal och skratt, till närhet och ömsesidig förståelse. På samma gång känner jag dock för egen del inget behov av att ständigt vara mina barns eller elevers bästa kompis, och som utgångspunkt tillåter jag därför inte heller mig själv att i varje stund vara beroende av deras gillande; emellanåt får jag väl snarare vara den lite jobbiga typen som erbjuder motstånd och som inte alltid håller med. Somliga samtal deltar jag aldrig i, helt enkelt därför att jag inte inbjuds, och detta är nog som det ska vara (vid några tillfällen har jag plötsligt hamnat i någon tråd på Messenger, därför att någon elev råkat klicka in mig, och då har jag fått läsa sådant som jag inte vetat vad jag skulle göra med – till dess att någon utbrustit: ”Shit, Henrik är här!”, och då har jag hastigt klickats bort igen.

Generellt är det inte utan att jag imponerats av karaktärerna i Skam. De har givetvis castats mycket noggrant, och samtliga går nästan utan undantag genom rutan (Linn som är deprimerad går dock medvetet varken genom rutan eller för den skull någon annanstans heller). Inte så att de är amerikansk-tv-serie-snygga allihop, för det är de inte, men de är karaktärer. Ingen av dem är enbart en karikatyr. Åter igen, enligt Andem själv var den främsta målgruppen ”jenter 16 år”, och därför finns också ett oerhört fokus på just relationer (intressant nog utbrister Noora vid något tillfälle i ett ”helt ärligt, kan ni inte prata om annat än killar?!”). Relationer är dock viktiga för oss alla, och tjejerna – men även några av killarna – är både modiga (inte att förväxla med hårda) och ömtåliga (inte att förväxla med överkänsliga). Mest iögonfallande av alla torde vara Noora (igen!) då hon konfronterar ”fuckboyen” William som öppet behandlat hennes kompis Vilde på ett mycket nedvärderande sätt (och här undrade jag om verkligen detta ens är möjligt, att en tjej på sexton år kan vara så här cool i den situationen?).  Just den här formen av konfrontation med dess uttalade syfte att platta till sin motståndare är ändå rätt sällsynt i Skam; mestadels gäller konceptet att lämna vägen öppen för den andre att förklara sig så att bägge parter kan komma ut klokare och starkare tillsammans. För att se scenen, klicka HÄR.

Anslående i Skam är i övrigt den näst intill totala frånvaron av vuxna. Att döma av ungdomarnas livsstil har samtligas föräldrar bra jobb och bra inkomst, men finns ändå som mest endast med i periferin: irrelevanta som bäst, en belastning som värst. Lärarna i skolan framställs oftast som kropps- eller ansiktslösa: en röst där framme ifrån i klassrummet eller en kropp endast filmad från halsen och neråt. Vid något tillfälle förekommer en lärare som uppmuntrar Noora att skriva en artikel till lokaltidningen, och vid flera tillfällen har tjejerna kontakt med skolläkaren, en halvvirrig person som varken ungdomarna själva eller vi som tittare blir helt kloka på. Ungdomarna har inga problem att hitta hem att festa i, helt enkelt därför att många av dem verkar bo själva. William, exempelvis, har en stor taklägenhet mitt i Oslo, medan hans pappa bor och verkar i London; var hans mamma är vet vi inte (så vitt jag minns). I Skam gestaltas frågor och problematiker som tillhör ungdomen, och det tillhör att de vuxna inte kan lösa detta åt dem. Till stor del framstår ändå bilden av en vuxenvärld som sviker sina barn. 
---
Som jag skrivit om tidigare hade mina tvåor för en tid sedan i uppgift att hålla ett tal om ”det goda livet”. De skulle knyta an till texter vi läst ihop som handlar om antikens och medeltidens föreställningar om dygder och synder: vilka egenskaper ansågs dåliga respektive goda då, och hur är det idag? Vad kan hjälpa oss att få leva det goda livet idag? Detta var ingen enkel uppgift, och utöver själva uppgiften att framföra ett tal, fordrade den mycket självständigt tänkande. Flera av dem betonade vikten av att vara generös inte minst inom familjen och att kunna reda ut konflikter. Intressant nog var detta samma ungdomar som jag sedan tittade på Skam ihop med. De tyckte givetvis att Skam är autentisk. Miljön är Oslos välbärgade stadsdel, men under ytan kände de igen sig själva. Konflikterna är de samma, frågorna likaså.

En evigt aktuell fråga är sålunda huruvida vi på ett personligt plan förmår gestalta och uppleva det goda livet samt inte minst hantera konflikter. Samhället må bli allt mer teknokratiskt, strömlinjeformat, kravfyllt. Detta borde vi dock klara av, åtminstone rent kognitivt och beteendemässigt. Svårare är emellertid när det gäller de ”mjukare” värdena, de som rör vår våra känslor, tankar, relationer. När jag för en tid sedan läste  Marilyn Robinsons Home fördes jag tillbaka till en annan tid där tempot var mycket lägre och där det summande lätet från mobiltelefonen inte gjorde sig ständigt påmint, som i Skam. Ändå var frågorna de samma. Familjens svarta får, Jack, kommer hem efter att ha irrat omkring tjugo års tid. Kvar hemma är pappan, som lever på lånad tid, samt systern Glory, som kommit hem för att sköta om pappan men även försöka återorientera sig i livet vilket verkar ha åsamkat henne en hel del stötar. Som vanligt hos Robinson är tempot mycket lågt, fast hennes finstämda fingertoppskänsla för de många strängarna i människans psyke tillför ändå dramat en inre dynamik som motsvarar nog så många apterade bomber och bilbränder i en vanlig deckare. Jack, sonen, är hyperkänslig och ett enda fel ord kan få honom att för gott lämna barndomshemmet. Hans eget ansvar är dock också avsevärt, och det vet han om – ett förhållande han i själva verket håller på att digna under, och även det är hans pappa och syster smärtsamt medvetna om. 

Är det någonting vi kan lära oss av Robinson - och av Skam - är det att somliga ting tar tid, däribland inte minst samtal. I ett nära samtal kan ingå ett moment av ansvarsfördelning, och det är gärna den delen som kan ta särskilt lång tid: vad hände, och varför? Vi må störa oss på yttre problem vi ser, sjukliga normer och strukturella maktstrukturer som vi identifierat som bakomliggande orsaker till samhällssjukan, och det ska vi givetvis fortsätta med. Som en ansats inför 2017 finns det dock också en paradox här som vi måste acceptera: paradoxen att det också finns en hel del som vi bör ta på vår egen kappa. Idelig projicering comes in handy for the lazy men är inte vägen framåt för någon. Inte i antiken, inte i Robinsons 1950-tal och inte i Skams nutid. Här gäller istället mod och sårbarhet.

Även om inte Julie Andem egentligen vill detta kommer jag ändå att se fram emot att få följa säsong 4 av Skam. Samt läsa fortsättningen till Home: Lila.




Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…