Fortsätt till huvudinnehåll

Själva syftet med det hela




Ett gäng skolledare och lärare var på en konferens här om dagen. Flera av dem twittrade, varför också jag erbjöds en inblick i vad som försiggick, och Magnus Blixt lade då bland annat upp en bild som hade varit i blickpunkten på något föredrag om ledarskap. Min första reaktion var att jag omedelbart kände igen mig själv i detta. Min nästa reaktion var lätt förvåning: Går det verkligen att tänka så här och ändå betraktas som ”professionell”?



För somliga kan min reflektion nummer två tyckas underlig. Fast har vi inte ett lite kluvet förhållande till ordet ”moral” här i Sverige? Möjligen kan det ha att göra med att begreppet gärna blir behäftat med en uppsättning subjektiva föreställningar varvid det snart kan undandra sig det vetenskapliga idealet. I mitt senaste blogginlägg refererade jag till en av deltagarna i tv-programmet Idévärlden, Gertrud Sandqvist, som fick delge sina egna tankar angående hur man kan känna igen en bildad människa. Till hennes egen förvåning hamnade hon i att framhäva ”en massa moraliska egenskaper, och det är inte så bra”. Hon hade då lyft fram förmågan att kunna betrakta eventuella svårigheter ur fler perspektiv och att hantera då man hamnar i väldigt olika slutsatser utan att i vredesmod säga upp vare sig ömsesidig vänskap eller bekantskap. På samma sätt menade hon även att humor är en god egenskap för en bildad människa. Knappast "vetenskapligt verifierbara" egenskaper, eller? 

Ja, så där kan vi hålla på (och en professor i psykologi och pedagogik menade här om året att "kärlek" inte är en drivkraft att tala om - istället ska vi eftersträva ett yrkesspråk med adekvat begreppsapparat). 

Men på tal om drivkraft är det väl knappast att förvånas över att den ursprungliga ordalydelsen av citatet ovan på engelska är "intensive moral purpose", alltså egentligen lite starkare. På engelska är man emellertid inte rädd att ta i med stororden, och i synnerhet amerikanerna skyr bevisligen absolut inte ord som till sin innebörd antyder "syfte" och "mening". Vi, däremot, kan emellanåt tröttna på en viss svulstig amerikansk retorik varvid också illustrationer likt den nedan (källa okänt) kan väcka en viss aversion hos somliga:  



Det finns flera anledningar till att framställningar likt denna kan väcka motvilja i vår kultur, men främst handlar det väl om att vilja ta avstånd från en föreställning om exempelvis läraryrket som ett "kall". Personligen har jag inga problem med detta, men det har väl rimligen också att göra med att jag bottnar i en kristen tro. Ändå kvarstår ju faktum, att vi människor generellt uppenbarligen trivs då vi upplever vår sysselsättning som meningsfull, och liknande gäller då vi gillar det vi håller på med och är duktiga på det. Kan man dessutom få hyggligt betalt, kan man rätt snart känna sig som att man hamnat rätt i tillvaron och befinner sig nära den lila punkten ovan. 

Nu åker skolledare på konferens och lär sig att prioritet ett i deras ledarskap är att de är drivna av ett moraliskt imperativ. Det samma borde i så fall även gälla för lärare. Och för att ta steget fullt ut: Även de som på olika sätt axlar uppdraget som administrativa styresmän och styreskvinnor i större organisationer bör förstå samma sak, att det viktigaste även för dem är att de är drivna av ett moraliskt imperativ. För samtliga aktörer ner genom hela styrkedjan gäller att även notera i synnerhet prioritet två på Kaser & Halberts lista (från Leadership Mindsets, 2009): tillit. Som i relationer. 






Kommentarer

  1. Intressant! Jag känner igen dina tankar kring hur din tro påverkar. Sekularisering och demokratisering har kanske skapat en rädsla för begrepp som exempelvis moral, kall och plikt, ord som antyder andra drivkrafter än personlig vinning. Kanske är tiden mogen för att återigen tala om etiska motiv, i stället för det slitna "jobba med människor". Det räcker egentligen inte att addera fördelar. Vi människor behöver något mer för att beskriva en viktig livs- och samhällsuppgift.

    SvaraRadera
  2. Bilden med det moraliska imperativet var från Per Kornhall, så det är inte direkt flum bakom. Jag är övertygad om att man för att göra ett riktigt bra jobb i dagens skola måste vara på det klara med varför man går till jobbet. Inleder ofta mina föreläsningar med frågan "Vad är syftet med ett läraruppdrag?". Så här långt har ingen svarat "juni, juli, augusti samt den feta lönen".
    Jag har själv erfarit enorm skillnad att arbeta under rektorer som brinner för barns utveckling och de som mest verkar gå till jobbet.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…