Fortsätt till huvudinnehåll

Lärdomar av en tidigare bankman - och av Bob Dylan


I senaste numret av Språklärarnas riksförbunds tidning Lingua bjuds det på ett flertal mycket intressanta artiklar och kolumner. Själv fastnade jag lite extra för en intervju som redaktören för Lingua, Elisabeth Tegelberg, gjort med Stefan Andrésen. Stefan Andrésen jobbade under ett par decennier som bankman men skolade senare om sig till ämneslärare i franska, italienska och engelska. Han jobbar idag på en gymnasieskola i Göteborg.

Det framgår tydligt ur Stefans svar till Elisabeth att han känner sig mycket nöjd med sitt nya yrkesval. Anledningarna till detta är flera. I stor utsträckning handlar det om att han kan få ägna sig åt ämnesområden som han finner intressanta, och han är på samma gång entusiastisk över möjligheten att - som han säger - kunna få "bidra till kunskapsutvecklingen i landet". Han tycker uppenbarligen om att arbeta med ungdomar.

På samma gång berättar han hur han förvånats över i vilken utsträckning man också behöver besitta och utveckla förmågor som lärare som inte "endast" handlar om ämneskunskaper: man måste kunna motivera eleverna, och man behöver vara en tydlig ledare. Detta hade han inte väntat sig. Han var uppenbarligen själv en motiverad elev när han gick på gymnasiet en gång i tiden.

Intressant nog fokuserar jag på två av ovanstående inslag i lärarens vardag och gärning i min artikel i samma tidning: "Three Lessons From Bob Dylan".  Själva premissen för artikeln är delvis att Dylan själv yttrat i ett sammanhang att han nog hade satsat på att bli lärare, ifall han inte slagit in på musikervägen. Våra yrken är inte så olika som man kanske kan tro, och min tes är sålunda att det finns en hel del att lära sig som lärare av honom.  De tre lärdomarna jag särskilt fokuserar på är "Teaching as performing art", "Fortitude required" och "Remaining a student".

Nedanstående är första sidan av artikeln; de följande fyra sidorna går att läsa i tidningen (vet i nuläget ej om den kommer att läggas upp på Språklärarnas riksförbunds hemsida).




Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…