Fortsätt till huvudinnehåll

Trots att jag inte är någon working class hero


Idag applåderade eleverna i en byggklass. Jag undervisar dem i Engelska 6, fast just nu jobbar vi med Animal Farm, och den väcker - så som alla längre texter gör - en viss motvilja. Någon menade att "vi orkar inte läsa när vi varit ute och jobbat. Du som lärare vet så klart hur det är att jobba, men det är inte samma sak som att vara ute och slita". Någon blickade menande ut genom fönstret där snön yrade.

Det var då jag fick plocka fram mitt ess ur rockärmen. Det föll sig nämligen så att jag en gång i tiden, under mer än fyra års tid, jobbade heltid som fönsterputsare. Sommar som vinter tog vi oss an fönster överallt i hela Uddevalla, ute som inne, högt som lågt, på fina som på mindre fina ställen. Ett år fick en kompis och jag i uppdrag att tvätta fönsterna vid de höga trapphusen på Volvo i Uddevalla, och för att lyckas med det var vi tvungna att bygga en hög ställning, som vi sedan fick resa och plocka ner ett flertal gånger för att komma åt bägge sidorna vid bägge trapphusen. Det var mitt i december, och det snöade lika mycket som det gör just nu. Eftersom det var så pass kallt fick vi lägga rödsprit i vattnet, så att det inte skulle frysa. Fast frös fingrarna gjorde vi allt. Vad gäller hur vi kom åt de allra högsta fönsterna på insidan där det inte fanns plats för vare sig ställning eller stege att ta sig uppför, är detta någonting man inte gärna tänker på idag.

Pojkarna lyssnade. Jag fick även berätta att min fru och jag inte hade råd med bil på den tiden, så det blev att jag ofta fick cykla runt dit jag skulle iväg och jobba. Sommar som vinter. Så var det bara - så jo, jag förstod vad det innebär att jobba och att bli lite trött i kroppen på kvällen, för sedan att ta sig an en bok.

Och så där hade jag ju givetvis kunnat hålla på i timmar. Det blev dock mest en kort replik som det blir när man faller i spontant snack med eleverna. De ställde dock lite följdfrågor, och effekten lät inte vänta på sig då halva klassen snart tog upp en applåd. Jag är inte någon typisk working class hero (faktiskt inte alls!), men detta gjorde uppenbarligen intryck. De är allt sjysta, dessa tjugo pojkar och en flicka. Ungefär som när jag vid något tillfälle, by the way, berättade att min fru och jag varit gifta i snart trettio år. Då applåderade de också.

Det är inte alltid de gillar allt jag vill att vi ska göra, i synnerhet inte då det som sagt är förbundet med att läsa texter. Det finns dock väldigt mycket hjärta i denna grupp. De vill jobba inom byggbranschen, fast de tänker sig på samma gång att det möjligen kan vara bra att "få med sig" de högskoleförberedande kurserna, ifall de någon gång skulle kunna tänka sig att byta spår. Så här sitter vi nu tillsammans, och det är mestadels riktigt roligt.

Nästa gång ska vi förresten prata om kapitel 1-3 i Animal Farm. Kapitel ett läste jag högt, och de följde med i boken. De följande kapitlen får de läsa på egen hand, fast sedan tar samtalen och diskussionerna vid. Som vanligt.



Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…