Fortsätt till huvudinnehåll

Vad är tempen på skolkulturen?


Jag lyssnade till ett anförande av rektorn för "Britain´s Strictest School", Michaela högstadieskola i Brent (efter ett tips av Isak Skogstad: thanks, mate!). Katherine Birbalsingh är en mycket inspirerande talare och förklarar vad som gör deras skola unik och varför deras elever åstadkommer så fantastiska resultat. Talet finns här.


Nerven i hennes anförande - samt uppenbarligen i hela hennes sätt att tänka vad gäller skola och utbildning - är att barnen har rätt till en god utbildning. Lärande sker dock inte av sig självt utan förutsätter att det finns en kultur som är gynnsam för just lärande. Och en gynnsam kultur bygger i sin tur på en uppsättning artikulerade kärnvärden.

Vad är det då för kärnvärden som Birbalsingh lyfter fram? I grunden är det givetvis inga märkvärdiga saker; poängen är så bara att de verkligen gör och inte bara pratar om dem. Föreställningen om att samtliga aktörer har ett personligt ansvar som man inte kan smita ifrån är själva grundstommen - och detta inkluderar både föräldrar, barn och skolans personal. Det är helt avgörande att det råder ett lugn på skolan, och det är imponerande att höra hur hon betonar att ifall inte barnen beter sig väl, "it is MY fault!". Lärarna kan med andra ord vara hur excellenta som helst, men är det inte lugnt på lektionerna sker inte lärande så som det är menat. Och på Michaela vill de inte slösa med tiden.

Många elever kommer från familjer som inte har sin hemvist på gräddhyllan. Detta är ytterligare en anledning till att inte acceptera slöseri med tid och resurser. Detta är i övrigt också en anledning till att barnen får läsa böcker av "Dead White Men". Andra har möjligen råd att raljera med "kulturarvet", exempelvis Charles Dickens, fast på Michaela vill de säkerställa att i synnerhet barnen från mindre privilegierade hemförhållanden ändå får med sig tillräckligt med allmänt kulturgods.

Intressant nog lägger inte lärarna allt för mycket tid på individuell återkoppling. I stället menar de att de flesta misstag som barnen gör när de exempelvis räknar matte eller skriver uppsatser är snarlika misstag. Ett optimalt utnyttjande av tiden innebär därför att satsa desto mer på bra undervisning som når alla elever på en och samma gång. Individuell respons kan ge såväl barn själva som deras föräldrar en känsla av välmående och att känna sig sedd - en upplevelse som givetvis inte ska underskattas - men lärandet står inte i paritet till tiden som läggs på det. Enligt rektorn och lärarkåren på Michaela.

Efter att ha lyssnat klart till denna entusiastiska rektor googlar jag skolan och läser tidningen the Guardians reportage om dem: "´No Excuses´: inside Britain´s strictest school". När man läser detta kan man få intrycket att Michaela nog är rätt så extrema i sina hållningar och åsikter vad gäller ett gott uppförande. På samma gång måste dock "extrem" i så fall givetvis förstås ut ifrån en föreställning om vad som är "normalt". En reflektion många av oss nog delar härvidlag är väl egentligen att vi har tröttnat på mycket av det som kommit att bli normaltillståndet på många av våra skolor med massor av stök och oro. Så var är ett "normaltillstånd"? Vad innebär det att ha en frisk skolkultur?

På den skola jag arbetar jobbar vi mycket med att försöka "sätta" kulturen, och i vårt arbetslag frågar vi oss om det går att skapa en motkultur där lärande i all dess komplexitet får vara själva poängen med allt vi håller på med - för det är väl egentligen det som ÄR poängen med det hela? Det är inte alldeles lätt. Men vi vet ju vad som står på spel, nämligen ungdomarnas framtid. På samma gång som vi har fina ungdomar som vi verkligen gillar och ofta känner oss stolta över tror vi nog att många av dem skulle kunna uppnå ännu högre mål än vad de gör idag. Nyckeln, tror vi, är i hög grad att jobba vidare med skolkulturen.

På engelska: "Culture determines outcome".


Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

Grammatik, alltså

I Svenska 2 ingår det sedan 2011 att eleverna ska kunna göra grammatiska analyser. För betyget A:
"Eleven kan med god precision utifrån språkexempel redogöra för hur olika typer av satser, fraser och ord i svenska språket är uppbyggda och samspelar med varandra i grammatiken." Många av oss svensklärare brottas nog med detta, och vi upplever att många elever har svårt att tillägna sig själva metaspråket. Jag själv undervisar i två parallellklasser på Ekonomiprogrammet och vi gjorde ett tappert försök i höstas, fast det blev i ärlighetens namn inte så som jag hoppats. Nu gör vi ett nytt försök.

Idag blev det genomgång, det vill säga repetition av det vi pratade om i höstas. I morgon blir det skrivning. De som inte var där (av någon anledning 2/3 av klassen) får titta på filmen, och de som var där får gärna titta på den igen. Genomgången gällde:

Utbyggda nominalfraserHuvud- och bisatserFundament
En av eleverna som inte gärna brukar uppskatta att jag filmar deras muntliga framtr…

Perspektivering i litteraturundervisningen

Hur jobbar man med perspektivering i litteraturundervisningen? I synnerhet i Svenska 3 utgör detta en hörnsten i arbetet, och det är ju i sak inget märkvärdigt heller. I någon facebook-grupp förra året jobbade vi tillsammans fram en lista med minst tjugo olika perspektiv som man kan anlägga på en text (bland dessa biografiskt, socialt, geografiskt, genus, normkritiskt, ålder, etc).

Som ett första steg att tillsammans med eleverna börja använda ett sådant lite otympligt begrepp kan man ta en text och låta dem skriva om den ur någon annan persons perspektiv (alltså skriva om den). Detta har jag i själva verket precis gjort i en åk 1 då vi jobbat med novellen "Mannen som visste allt", skriven av Somerset W. Maugham (ur Mina favoritnoveller, 1954).


Resultatet blev över förväntan (och bygger så klart på att eleverna nappar!). Vi läste novellen tillsammans och analyserade den ut ifrån ett flertal parametrar, med avseende till både innehåll och form. Vi roade oss då med att både f…