Fortsätt till huvudinnehåll

Historiens vingslag på styrelsemötet


”Men varifrån i Tyskland kommer du då?” frågar jag.

Vi har samlats i Språklärarnas riksförbunds styrelse, sju stycken styrelseledamöter, och frågan är riktad till Corina Löwe som är styrelseledamot med särskilt ansvar för tyskan. Dagen har varit lång och de flesta av punkterna på dagordningen har avhandlats. Det samma kan man säga om lasagnen som vår ordförande – med sin fäbless för mycket som italienskt är – komponerat. Nu bara umgås vi över ett glas vin, medan vi väntar i lugnan ro på att cheesecaken är redo att serveras.

Vi förenas av vårt intresse för språk och språkundervisning, och med ett sådant intresse finns det ingångar till det mesta annat också: kultur, historia, musik, resor, religion, högt och lågt. Det blir liksom inte tråkigt att lyssna till varandras erfarenheter i en sådan grupp. Men just i kväll skulle det ändå komma att bli lite extra intressant.

Mig ovetandes bär nämligen Corina på en personlig berättelse där man verkligen kan tala om att det personliga och det samhälleliga flätats in i varandra, och där den lilla berättelsen även är den stora berättelsen. Född 1970 i Chemnitz i gamla Östtyskland – ”fast när jag föddes hette staden Karl-Marx-Stadt” -  tar Corina nu oss som lyssnar med på en resa då det man läst om i böckerna och sett på film plötsligt blir aktuellt och närvarande på ett sätt man inte förställt sig innan man satte sig vid bordet.

Corina Löwe är i dag lektor i tyska på Linnéuniversitetet i Växjö, och det har hon varit i snart många år nu. Hon uppfostrades dock sedan barnsben till att bli en god socialistisk medborgare i den stat som vi i väst fått en viss inblick i inte minst genom senare års tv-serier som Weissensee, Unsere Mütter,  unsere Väter samt Under samma himmel med Sofia Helin. Muren som kom att bli ett konkret uttryck för järnridån ner genom Europa byggdes 1961, och när ”die Mauer” föll var Corina nitton år gammal och bodde på studenthem. Hon erinrar sig tydligt hur det var när en av kamraterna kom störtandes in på rummet där de samlats och med rösten nästan i falsett berättade att vägen till Västberlin nu hade öppnats, och att de borde åka dit med en gång! Påståendet tycktes så vilt och orimligt, att ingen av de andra trodde på detta: ”Har du druckit för mycket vin?”, raljerade de. Men killen i fråga gav sig inte. Själv skulle han ta bilen direkt till Berlin på en gång och ”se hur det ser ut på andra sidan!”.

När de växte upp hade Västberlin framstått som endast en grå massa på deras karta i geografiboken. Östberlin hade tecknats med alla gator och landmärken, men Västberlin var inget att lära sig om, varför inte heller några vägar eller annat hade satts ut. I skolan hade de lärt sig ryska som sitt andraspråk, på samma gång som de också var många som även pluggade engelska, eftersom de läste två främmandespråk på gymnasiet. När först insikten om att muren faktiskt hade fallit klarnat tog givetvis nyfikenheten över: självklart skulle de dit. Att detta sedan inte omedelbart blev den fantastiska upplevelsen de väntat sig berodde på att de hamnade i Kreuzberg vilket då var allt annat än ”flott”. I dag har Kreuzberg rykte om sig att vara ”hippt”, och de nerklottrade fasaderna utgör ur detta perspektiv inte längre något problem. För den som i slutet av 80-talet ville ha en omedelbar inblick i hur det rika Väst såg ut var det dock förbryllande att mötas av en gatubild som kännetecknades av stor social eftersatthet och en tidigare osedd täthet av turkiska invandrare. 

Vad gäller övervakningen i gamla Östtyskland berättar Corina att det centrala Romeo och Julia-temat i den medierade filmverkligheten i Weissensee aldrig skulle kunnat utspela sig i verkligheten, därtill var Stasis verksamhet allt för rigorös och omfattande. Hon accepterar dock givetvis att sådant får förekomma i en tv-serie. Idealen var höga, och föreställningen om den goda staten där medborgarna lever i fördrag med varandra var vad som motiverade den intensiva övervakningen och indoktrineringen av sina medborgare redan från tidig ålder.

På samma gång medger Corina – precis som det framstår i Weissensee – att tiden slutligen hade mognats för ett systemskifte. Den unga generationen hade alltmer tappat tron på det östtyska projektet, och staten framstod inte längre som självklart god i deras ögon. Det var bara en tidsfråga innan tröttheten och ironin skulle ta ut sin rätt. Visst hade de lärt sig alla kampsångerna utantill – kampsånger som Corina kan än i dag – men det uppväxande släktet hade också redan då börjat titta på tv-program från väst. Det hade inte gått att vara sig konkret eller ens mentalt fängsla en hel befolkning längre så som man annars i stort hade lyckats med sedan statens födelse. Corina själv såg inte fram emot att tillbringa resten av sitt yrkesliv som lärare i sin hemstad Chemnitz, vilket annars var planen.

Samgåendet mellan Öst- och Västtyskland blev inte så enkelt som man hoppats på. Det var givetvis ett gigantiskt politiskt projekt som inte minst förbundskanslern Helmut Kohl fått mycket kredit för, på grund av sin övertygelse och sitt arbete för implementeringen av detta. Åtskiljandet som ägt rum gick emellertid inte att betrakta som endast en smärre parentes i historien, därtill hade för mycket hänt både relationsmässigt, ideologiskt och samhällsmässigt. Corinas egen pappa hade på grund av en del förvecklingar dittills aldrig fått träffa sin egen pappa som bodde i Västberlin. Han hade givetvis fått erbjudandet, dock med motkrav om att spionera på Västtyskland. Detta hade han avböjt. Senare blev det för sent.

Nu var dock vägen öppen, och folken kunde förenas med varandra igen. Uppenbarligen var de dock inte på samma nivå, och enligt rådande diskurs var det västtyskarna som framstod som välgörarna, medan östtyskarna var de som skulle ”lyftas”. Kanske beroende på flera faktorer kunde inte oväntat östtyskarna uppleva sina nya landsmän som Besserwisser. 

Efter murens fall fick Corinas gamla hemstad tillbaka namnet Chemnitz, fast i hennes pass står det att hon föddes i Karl-Marx-Stadt. Allt taget i betraktande känner hon sig ändå tacksam för att det som hände faktiskt hände. Även idag har hon kvar familj och släktingar i Tyskland, och hennes tyska brytning kommer aldrig att försvinna ur hennes svenska. Femton år i Sverige har dock påverkat henne på flera sätt, och det innebär inga problem för henne att vara en ”1:e klassens invandrare”. Tyskland och det mesta av vad som allt mer kommit att förknippas med tyskt har hög status – i själva verket växande status – i det svenska samhället.
-------

Och härmed är vi redo för cheesecaken som hunnit tina litet, danke schön. 
Bitte. 

Kommentarer