Fortsätt till huvudinnehåll

Perspektivering i litteraturundervisningen


Hur jobbar man med perspektivering i litteraturundervisningen? I synnerhet i Svenska 3 utgör detta en hörnsten i arbetet, och det är ju i sak inget märkvärdigt heller. I någon facebook-grupp förra året jobbade vi tillsammans fram en lista med minst tjugo olika perspektiv som man kan anlägga på en text (bland dessa biografiskt, socialt, geografiskt, genus, normkritiskt, ålder, etc).

Som ett första steg att tillsammans med eleverna börja använda ett sådant lite otympligt begrepp kan man ta en text och låta dem skriva om den ur någon annan persons perspektiv (alltså skriva om den). Detta har jag i själva verket precis gjort i en åk 1 då vi jobbat med novellen "Mannen som visste allt", skriven av Somerset W. Maugham (ur Mina favoritnoveller, 1954).


Resultatet blev över förväntan (och bygger så klart på att eleverna nappar!). Vi läste novellen tillsammans och analyserade den ut ifrån ett flertal parametrar, med avseende till både innehåll och form. Vi roade oss då med att både förstå "knorren" på slutet ("varför fick Mr Kelada tillbaka sina 100 dollar som han förlorade på vadslagningen?") och att ägna oss åt närläsning av övriga inslag, inte minst språkliga ("vad betyder 'jovialisk', 'titulera', 'polemisk', 'konsul' och 'dispyt' - och var ligger egentligen Kobe och Alexandria?).

Sedan gick vi ett steg till. Novellen berättas ur ett ingalunda objektivt berättarjags perspektiv, och dennes observationer och reflektioner gällande övriga medresenärers förehavanden under båtresan mellan San Fransisco och Yokohama bär prägel av både fördomar och en viss snobbighet. I synnerhet en Mr Kelada framställs i mindre smickrande dagar.

Nu till snilleblixten som drabbade mig. Jag delade nämligen in klassen, så att alla fick vara en av övriga karaktärer i berättelsen: Mr Kalada, någon ur de övriga båtpassagerarna, Mr Ramsay eller Mrs Ramsey. Nu var det dags att skriva - och som de skrev.

Nästa steg blev när jag följande lektionen delade in klassen i åtta grupper, så att det i varje grupp fanns med någon av de fyra personerna. De fick då turas om att läsa upp sin text för de andra i gruppen, och de fick efterföljande även lämna in sin text till mig. När samtliga grupper var klara hade vi ett helklassamtal där jag lyfta frågan om perspektiv till en metanivå: varför är det vettigt att tala om olika perspektiv, och hur rör detta begrepp och företeelser som sanning och makt?

Både i stunden och här efteråt kan jag uppleva detta arbetsområde och dessa samtal som meningsfulla, inte minst därför att de på sikt ingår i det överordnade projektet som inte "endast" rör litteraturanalys utan även de stora mellanmänskliga och samhällsrelaterade frågorna. Tillsammans skapar vi en kultur i klassrummet av samtal, lyssnande och skrivande. I bästa fall kan det som händer i klassrummet bli stenen i vattnet som sprider ringar i resten av samhället.

What's not to like?



Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…