Fortsätt till huvudinnehåll

Flugornas Flies


Rubriken är givetvis lite (väl) löjlig. Den är dock menad att uttrycka en poäng, nämligen att jag numera jobbar med Goldings klassiker i både svenskan och engelskan. Jag läser den alltså i klassuppsättning på svenska i en åk 1 respektive på engelska i en åk 2.

En uppenbar vinst med att parallelläsa så här är givetvis att jag själv blir väldigt inläst på boken. Att leda samtal utifrån en roman är en mycket kvalificerad uppgift, och den som leder samtalen måste kunna ställa de rätta - och som Anne-Marie Körling brukar kalla det: de feta - frågorna: de som rör själva fabeln och de som går djupare i analys av tema och den språkliga dräkten. Kraven på ett gott samtalsledarskap ökar dessutom i takt med bokens svårighetsgrad. Flugornas herre uppfattas av de flesta som en mycket svår bok, vilket inte minst har att göra med de många, utdragna miljöbeskrivningarna.

Själv alternerar jag tillvägagångssätten vad gäller samtalsformerna. I min Engelska 6 har jag flera gånger plockat ut eleverna i grupper om 4-5 personer och samtalat med dem utifrån ett flertal frågor som de först fått tid att förbereda svaren till. Dessa samtal tar gärna 10-15 minuter per grupp. Avsikten med dessa samtal är att ge varje elev möjlighet att verkligen komma till tals i en mindre grupp, och för min del att säkerställa så mycket det bara går att ingen elev "kommer undan" utan att ha läst eller förstått vad som händer. Det finns mängder av sammanfattningar av varje kapitel att ta del av på nätet, men av flera tungt vägande skäl kan ingen svensklärare känna sig nöjd med att eleverna läser endast dessa sammanfattningar (jag skrev en debattartikel om detta HÄR).

Vad gäller fabeln (det vill säga handlingen) i boken är den givetvis endast till synes lite utdragen. Anstränger man sig och verkligen tränger in i texten inser man att den främsta dynamiken - åtminstone till ungefär hälften in i boken (sedan går det knappast att klaga på brist på action) - till stora delar är av socio-psykologisk art. Det är också detta som läsare brukar ta fasta på: Gestaltningen av såväl klassiska existentiella frågor som allmänmänskliga erfarenheter. Gruppdynamiken, ångesten, maktbalansen, söndringen av både gemenskapen och civilisationen as we know it, etc.

Till i morgon ska eleverna läsa kapitel åtta (av sammanlagt tolv kapitel). Konfliktnivån mellan de två ledargestaltarna Ralph och Jack stegras alltmer. Jag som läst boken minst tio gånger förr tycker ändå det ska spännande att läsa vidare. Sedan får vi se om vi även kommer att titta på filmen (minns dock hur jag som helt ny lärare visade den klassiska svart-vita versionen från 1963 för en mindre studiemotiverad åk 1 på Handelsprogrammet. Det blev ingen odelad succé om man säger så. Själv tyckte jag den var briljant, samt - till viss skillnad från den amerikanska versionen från 1990 - mycket trogen mot boken).






Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…