Fortsätt till huvudinnehåll

Att få hårda muskler igen


Jag kände för att skriva om något helt annat denna gång: Fysisk träning.

Hela mitt liv har jag varit fysiskt aktiv, och när jag var yngre ägnade jag väldigt mycket tid åt träning av olika slag. Inte att jag sprang på gym, för det gjorde jag nästan aldrig, men jag tyckte om fotboll och att springa. Under en följd av år spelade en kollega och jag badminton varje torsdag efter arbetstid, och det var hur roligt som helst. Han var fjorton år äldre än jag men stark som en oxe.

Några år har jag periodvis cyklat till och från jobbet flera dagar i veckan (1,7 mil varje väg), och jag skulle aldrig få för mig att köpa en åkgräsklippare, fastän vår gräsmatta är på runt 1000 m2. När vi bodde i ett villaområde klippte jag i många år gräset med en gammaldags gräsklippare utan motor: det var bra motion, och det var både billigare och tystare, tyckte jag.

Sedan går ju åren, och jag har frustrerats över den allt längre återhämtningstiden efter varje ansträngning. Orken tryter, och krämporna börjar göra sig anmälda. Med detta kan huvudvärken och migränen knacka på, varpå jag emellanåt tvingats ta till olika piller för att orka med vardagen. Inte kul. När plötsligt man inte längre kan göra tio push ups - bara så där - utan att som ett brev på posten få migrän två dagar senare. Det är besvärligt och mycket otillfredsställande att konstatera hur mycket livet väldigt konkret kan komma att kringskäras i takt med den minskande styrkan och krympande mobiliteten.

Hursomhelst. Hur det nu kom sig beställde jag hem tidigt i januari i år en enkel mojäng som man på fem sekunder monterar fast i dörrkarmen och som man med hjälp av vilken kan träna pull ups. Man får ju hitta sitt eget sätt och sina egna hållbara rutiner, och plötsligt kände jag mig i alla fall väldigt motiverad att pröva just detta: Kort startsträcka, billigt, hemma. Jag satte upp mål för min träning, räknat både i avklarade prestationer (tyngd och repetitioner) samt i centimeter (jajamensan) och vikt.

De huvudsakliga övningarna jag ägnar mig åt är två: pull ups och push ups. Dessa är dock i sig komplexa övningar som aktiverar merparten av kroppens muskler. Tränar man dessa på rätt sätt tränar man hela kroppen. Den logiska slutsatsen blir därför att blir man stark på dessa är man stark.

Jag har ägnat en hel del tid åt att lyssna till olika personliga tränare på Youtube, och några av dem som jag särskilt fått förtroende för har hjälpt mig att hitta rätt fokus: 1) inte fuska, utan gör saker på rätt sätt (för det är endast då som sann tillväxt sker); 2) övningen i sig garanterar inte tillväxt, utan det handlar om vilka neuromuskulära kopplingar man lyckas åstadkomma (och detta sitter alltså i psyket); 3) skriv loggbok; 4) acceptera platåer, för det är då som uppnådda nivån konsolideras, innan kroppen är redo att gå vidare; 5) variera detaljer i övningarna; 6) lyssna till kroppen; 7)ha tålamod.

Nu har det gått 3,5 månader, och jag konstaterar att rätt mycket har förändrats till det bättre. Mitt första mål sattes till 1 juni, och jag satte även upp delmål. Ett par av delmålen har uppnåtts, fast jag kanske tvingas konstatera att 1 juni-målet i sig möjligen var satt lite väl högt. Det vet jag ju inte än, men det verkar så. Jag trodde jag skulle kunna göra 15 pull ups 1 juni, fast givet min nuvarande nivå på max 8 pull ups förefaller detta för närvarande näst intill ouppnåeligt (siffran 15 kom sig av att jag läste någonstans att Ingemar Stenmark brukar göra 15 pull ups varje dag, så varför inte?).

Det tog i själva verket en månad, innan jag kunde göra min första hela pull up. Detta tycker jag själv låter otroligt, men det om något visar på i vilket skick jag var när jag började. Vägledd av ett gäng experter på Youtube fick jag därför börja med så kallade "negativa" pull ups, där man börjar uppe för sedan att långsamt sänka sig ner).

Jag tränar cirka 30 min tre gånger/vecka, och min fysik har alltså förbättrats avsevärt sedan jag började. Därtill kommer att jag mår bättre på alla sätt, och intressant nog sätter sig det förbättrade fysiska självförtroendet även i den allmänna känslan. Det är kul att se och märka utveckling och få avkast på all ansträngning. Så mycket annat man gör i livet är på det mentala och abstrakta planet, och då är det givande att som motvikt även ägna sig åt fysiska, konkreta aktiviteter som trädgårdsodling, bygga hönshus, fälla träd och hugga ved, förhoppningsvis snart biodling, med mycket mera.

En god vän till mig har berättat att han tränar för att orka leka med sina små barn. Jag förstår honom. Även jag vill kunna hålla på länge med allt jag tycker om att göra. Sjukdom och annat kan sätta stopp för oss, men mycket kan vi göra själva för att vara i någorlunda gott skick. Och sedan ska jag inte sticka under stol med att det onekligen finns en viss tillfredsställelse i att känna att muskler man inte varit varse väldigt länge blir hårda igen. Det går.




Kommentarer

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…