Fortsätt till huvudinnehåll

Æret være Kim Larsens minde


I dag tillkännagavs det att Danmarks väl nog störste musikant - "popper" eller spelman skulle han själv kalla sig - i modern tid har avlidit. Kim Larsen har producerat musik sedan nästan fem decennier tillbaka, och både hög och låg förenas i dag i sorgen över att han lämnat oss i en ålder av 72 år. 

Jag har aldrig fått riktigt kläm på hur stor Kim Larsen egentligen varit i Sverige, men i Danmark är hans avtryck i det folkliga medvetandet gigantiskt, hos gammal som ung. Allt sedan det tidiga 70-talet då han ingick i gruppen Gasolin har hans texter och musik slagit an en sträng hos ofantligt många. Ett av hans soloalbum, Midt om natten (1983), såldes enkom i Danmark i mer än 600 000 exemplar, vilket alltså motsvarar att en tiondedel av befolkningen köpte denna vinylskiva. 

Givet hans enorma betydelse är det inte förvånande att samtliga mediehus idag fokuserar på hans liv och gärning. Själv har jag precis för andra gången sett en dokumentär som gjordes 2015: Kim Larsen - folkets sanger. För den som är det minsta intresserad av honom är detta en fantastisk skildring av hans musikaliska resa, med mängder av bildmaterial, intervjuer, och så vidare. 

En omöjlig fråga för den som bär hans musik och låtar inom sig är vilken av hans hundratals låtar som är den bästa. Men visst,  Hva´ gør vi nulille du? och This is my life har många kvalitéer. En grundton i Kim Larsens texter var han förmåga att knyta an till den lilla människan och hans egen strävan efter uppriktighet och autencitet gav kraft i framförandet. I sång nummer två blir det särskilt vackert, nästan hjärtskärande, när den klagande sopranrösten får fylla ut ljudbilden (2 min in i låten). Åtminstone den som vuxit upp med hans musik och lärt sig älska den rörs i sitt innersta. 

Som man säger på danska: Æret være Kim Larsens minde. 








Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…