Fortsätt till huvudinnehåll

"Störst av allt" på gymnasiet



Under fyra veckors tid läste en åk 2 på Ekonomiprogrammet och jag Malin Persson Giolitos Störst av allt. Detta är helt enkelt en briljant roman, och den äger sådana kvalitéer att jag utan tvekan kommer att jobba med den även i andra klasser framöver. Handlingen är ett pussel som läggs långsamt bit för bit och karaktärerna gestaltas med en skarp blick för det idiosynkratiska. Temana fokuserar såväl det allmängiltiga som det aktuellt samhällskritiska. Språket visar prov på självklar kännedom om både de specifikt juridiska domänen och de olika stilnivåer som både tonåringar och äldre rör sig på och mellan. Det tedde sig naturligt att handlingen, karaktärerna, temana och språket även utgjorde de fyra underrubrikerna vid skrivningen som eleverna fick göra när vi var klara med läsningen förra veckan.

På samma gång som arbetet med romanen definitivt stått på egna ben ingår romanen även i ett större projekt där eleverna inom snart ska hålla ett argumenterande tal (ett arbete jag beskrivit här).

Så hur har vi gått till väga i arbetet med romanen?

Inför varje lektion har eleverna fått anvisade ett gäng sidor som de ska läsa, och själv har jag utöver att läsa boken igen (läste den även i somras) dessutom knådat fram ett gäng frågor som jag ansett vara intressanta. Dessa frågor har eleverna sedan fått vid varje lektions början. När jag sedan efter ett tag känt att de parvisa samtalen kring frågorna hållit på att ta slut har det varit dags för helklassamtal. Varje lektion.

Konceptet är enkelt. Läs en bra bok och samtala om den!

Min intention har alltså hela tiden varit att få till stånd dynamiska samtal där frågorna på pappret varit att betrakta som bra utgångspunkter. Det är inte så att jag alltid själv fullt ut kontrollerar dessa samtal - däremot tar jag stort ansvar för att de blir av, och att vi håller oss nära texten. Beroende på vad som händer under samtalens gång är jag sedan beredd att även ta ut svängarna.

I enlighet med min undervisningsfilosofi förväntar jag mig att alla i klassen har något att bidra med i dessa samtal. Visst kan man säga "pass" som elev, fast händer det flera gånger får man känna pressen från mig att det gäller att hänga med. På samma sätt kan det givetvis finnas skäl som gör att en elev inte är förberedd. Men åter igen: Det ska inte vara lätt att lägga sig under radarn länge åt gången. Bokläsning är något av det mest högoktaniga vi kan hålla på med, och jag vill inte att någon elev ska gå miste om dessa lärtillfällen.

Ett par tre kommentarer till materialet jag länkat till nedan:

  • Frågorna till sid 252f knyter an till två tidningsartiklar vilka vi arbetat med tidigare innan vi satte i gång med romanen (och som det stundande argumenterande talet också delvis ska bygga på)
  • Det finns inga frågor till s. 293-322. Minns ej varför men förmodligen hade jag inte hunnit formulera några frågor till lektionen, utan då blev det nog bara enskild läsning för hela slanten.
  • För den som möjligen skulle vilja hämta inspiration från frågorna vi jobbat med känns det givetvis besvärligt att få dem via en film som nedan. Fördelen är dock att man i så fall tvingas bearbeta frågorna lite mera för sin egen del. Ska man leda boksamtal måste man själv bottna i texten och även ha gjort frågorna till sina egna.


Här finns frågorna. (Ha lite tålamod medan filmen laddas ner).

PS. Här finns länk till sista "peppen" inför det argumenterande talet.


Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…