Fortsätt till huvudinnehåll

Security vs Personal Integrity?

It is the third year in a row my English 7 students write an assignment on the issue of "security vs personal identity". Whistleblower Edward Snowden, of course, has been at the center of our talks about what constitutes a modern society in which we pursue a balance between wishing to feel secure as well as being able to maintain some sense of secludedness.

Perhaps unsurprisingly, barely anyone in the class was initially familiar with Snowden´s name. Asked in the street, Americans (even!) frequently confuse him with Wikileak´s Julian Asange, whereas some wonder if he is some sort of comedy star? And no wonder, because that is what news tends to do to us: we forget what happened last week. Consider, then, that some years have passed now since Snowden first became a househould name.

The issue is highly relevant, though. Pertinently, some have pointed out that the extent to which we willfully hand out personal information in cyber space would have been a dream for every Stasi-like apparatus some thirtyish years ago. Surveilling people becomes so much easier when they commit themselves wholeheartedly to informing us on a daily basis what they do (even in secret), where they go, what they like (and dread). Smart phones are smart, indeed, when contemplating the issue from that particular point of view.

Now it may appear that nothing has really changed since Snowden - in collaboration with the Guardian - first revealed the extent of the NSA:s mass surveillance program. In an interview with German Der Spiegel from 2017, however, Snowden is quite confident that things may improve. And he still believes in America, which is allegedly somewhat surprising given that he would most likely be confined to some dark places were he to go there now.

The interview below is a short extract from a much longer interview with Edward Snowden on the Last Week Tonight show with John Oliver. In his characteristic fashion Oliver finds a way to circumvent all the technicalities of it all while instead focusing on the human factor. Here they discuss how a credible password should look like - and how it shouldn´t look like.



Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…