Fortsätt till huvudinnehåll

Retorik 1: Jesper Rönndahls PEXIT-tal



Vi håller på med retorik i flera av mina klasser just nu. Vanligt förekommande när man ägnar sig åt retorikstudier är givetvis att man då lyssnar till delar ur olika kända tal samt växlar med studier ur någon lärobok. För drygt någon vecka sedan tog vi utgångspunkt i ett upplägg som inspirerades av Robin Smith. Fokus var där på våra svenska partiledares slutanföranden inför partiledaromröstningen i riksdagen nyligen. Det blev två intressanta lektioner och kan klart rekommenderas.

Sedan dess har vi bland annat lyssnat till delar ur kända tal av bland annat Winston Churchill (där han mumlar sig igenom sitt ”We  shall fight in the streets, etc…” från 1940) och J.F.Kennedys (”Ask not …”).  

När jag nu under dagen roat mig med att titta lite ikapp av Jesper Rönndahls Svenska nyheter slår det mig att det ju här finns ett rikt material att ösa ur just med tanke på retorik. Rönndahl är en briljant retoriker, och som alla duktiga stå-upp-komiker har han en välutvecklad känsla för tajming. Humor må vara subjektivt, men i så fall anar jag vi är rätt så många som delar samma subjektiva uppfattning gällande just Rönndahls insats i detta rätt så unika satirprogram (unikt därför att det faktiskt är roligt, och därför att det är både intelligent och modigt).

Riktigt-riktigt roligt i avsnitt 7 blir det när han i slutet av programmet håller sitt ”PEXIT-tal” (själva talet börjar vid 26:00 men inslaget börjar något tidigare). Temat är Postnord och talet har föregåtts av en - givetvis rejält raljerande - påminnelse om hur otroligt illa Postnord sköter sitt uppdrag. Rönndahl går även igenom vad denna sammanslagning mellan Sveriges och Danmarks respektive postväsende kostat svenska staten i miljoners miljoner kronor (jag har inte faktagranskat, men …). 

Programmets och inslagets riktiga klimax infaller när Jesper Rönndahl sedan prompt kliver upp ur sin programledarstol  för att istället äntra en talarstol några meter bort. Mot en fond av orden "PEXIT – Fuck Danmark" håller han sedan ett passionerat tal där han driver tesen att Sverige bör hålla en folkomröstning angående ett eventuellt utträde ur Postnord (därav Pexit). 

Talet är - jag vet att jag upprepar mig - åter igen väldigt, väldigt roligt. Rönndahl slänger ur sig en och annan dansk mening med autentiskt klingande intonation och prosodi. Han är i vanlig ordning själv oerhört road av det han vet att berätta och talet dryper av dryper av ironi samt visar prov på en mängd retoriska stilmedel. Utöver de uppenbara - humor och ironi - förekommer följande:

  • en uppsjö av allusioner: DF, Tuborg, Brexit, Du gamla du fria, Sverige åt svenskarna
  • symboler: Legoland, øl
  • metafor: grisar
  • alliteration: halvfjers – hold kæft
  • hyperbol: rasister
  • extrapoäng åt den som kan peka ut ytterligare stilfigurer

På en metanivå kan man givetvis fråga sig - precis som när en elev här om dagen undrade varför vi ska läsa Shakespeare? - varför vi ska hålla på med retorikanalyser?

I min värld handlar det om att saker och ting hänger ihop. Människan är en kultur- och språkvarelse och att både breddas och fördjupas i dessa avseenden förutsätter medvetna studier. De ämnen jag undervisar i - svenska och engelska – erbjuder oändliga möjligheter när det gäller just detta. Att studera retorik handlar därför inte ”enbart” om att känna till Aristoteles och Cicero samt rent teoretiskt tillägna sig en omfattande begreppsapparat, utan det handlar även om att samtala om vad som rent konkret skänker språkliga utsagor mening och pregnans. 

Det finns givetvis även en tydligt instrumentell vinkel på det hela (precis som det var för Aristoteles och Cicero). Slutligen kan man konstatera att det är roligt - inte minst när vi har komiker som Jesper Rönndahl. 


Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…