Fortsätt till huvudinnehåll

Så här bra var inte jag

Jag finner ofta anledning att imponeras över enskilda elevprestationer. Visst finns det elever som av olika anledningar har mycket svårt för sig i skolan och som kanske inte uppnår de stipulerade målen inom den utsatta tiden. Detta pratar vi ofta om både inom och utanför skolan. Som lärare berör det oss djupt på flera plan när vi tvingas meddela de underkända betygen.

På samma gång finns det emellertid också andra elever som är mycket högpresterande, och dem behöver vi också prata om. En kollega och jag funderade kring detta här för någon tid sedan, och vi var rörande överens om att vi i alla fall inte alls var på samma nivå som många av våra elever är när vi var i deras ålder. Detta gäller så klart inte minst engelskan där den språkliga exponeringen i form av både ljud och text är av en magnitud som vi bara kunde drömma om för ens tjugo år sedan, och Sverige håller ju numera nästan att bli tvåspråkigt (att däremot exempelvis tyska och franska har kommit såpass på undantag i den svenska skolan som fallet är bör mana till oro och stark självkritik).

Ett annat område där väldigt många elever i dag också är väldigt duktiga är när det gäller att formulera sig muntligt. Visst finns det en stor andel som ängslas oerhört mycket inför dylika uppgifter, och det kan i sin tur ofta kopplas till allmän prestationsångest. Det är skarpt läge och den individuella prestationen blir uppenbar för alla som är där. Ändå är detta verkligen inte hela sanningen om hur läget är.

Ett par elever som nyligen höll tal som jag tyckte var väldigt bra var Anton Hellberg och Moa Berglund. De läser Svenska 3 och uppgiften de och deras kamrater fick var komplex och fordrade en hög grad av självständigt tänkande. Det tål att sägas att Anton och Moa inte var de enda i klassen som höll bra tal; däremot var inte ljud- och ljusförhållandena de allra bästa, varför urvalet av publicerbara filminspelningar krympte avsevärt (glödlampan i projektorn var trasig, därav det något gula ljuset).

Min bedömning kvarstår. Så här bra var inte jag när jag var arton år gammal.




Om uppgiften

För någon månad sedan publicerade Tidningen Gymnasiet ett reportage med rubriken Bokprat på djupet skapar dynamik. Det handlade om vårt arbete kring Malin Persson Giolitos Störst av allt och var ett både välskrivet och intresseväckande reportage, tyckte jag. Journalisten Kristina Karlberg lyckades fånga någonting essentiellt i det vi höll på med.

På samma gång kom det på grund av platsbrist i tidskriften inte fram hur nära knuten vår läsning av romanen var till några artiklar vi läst strax innan vi tog oss an Giolitos pärla. Temat för dessa artiklar - "Därför är bristen på ödmjukhet en fara för världen" av Niklas Ekdal, "Sluta ändra på dig" av Svend Brinkmann och "Stefan Einhorns sju nya dödssynder" av Ulla Sundström - var att utifrån ett klassiskt konsekvensetiskt och delvis moralistiskt förhållningssätt göra vissa påståenden angående hur de små och stora val vi gör personligen som kollektivt får konsekvenser både för oss själva och för varandra. Över tid bildas det en kultur som är vår, en kultur som sedan reproduceras, traderas och omförhandlas varje dag av alla oss som ingår i kulturen.

Hur som helst fick mina elever i uppgift att hålla ett tal - och det var den uppgiften som bland andra Anton och Moa tog sig an på var sitt unika sätt.


Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…