Fortsätt till huvudinnehåll

Så här bra var inte jag

Jag finner ofta anledning att imponeras över enskilda elevprestationer. Visst finns det elever som av olika anledningar har mycket svårt för sig i skolan och som kanske inte uppnår de stipulerade målen inom den utsatta tiden. Detta pratar vi ofta om både inom och utanför skolan. Som lärare berör det oss djupt på flera plan när vi tvingas meddela de underkända betygen.

På samma gång finns det emellertid också andra elever som är mycket högpresterande, och dem behöver vi också prata om. En kollega och jag funderade kring detta här för någon tid sedan, och vi var rörande överens om att vi i alla fall inte alls var på samma nivå som många av våra elever är när vi var i deras ålder. Detta gäller så klart inte minst engelskan där den språkliga exponeringen i form av både ljud och text är av en magnitud som vi bara kunde drömma om för ens tjugo år sedan, och Sverige håller ju numera nästan på att bli tvåspråkigt (att däremot exempelvis tyska och franska har kommit såpass på undantag i den svenska skolan som fallet är bör mana till oro och stark självkritik).

Ett annat område där väldigt många elever i dag också är väldigt duktiga är när det gäller att formulera sig muntligt. Visst finns det en stor andel som ängslas oerhört mycket inför dylika uppgifter, och det kan i sin tur ofta kopplas till allmän prestationsångest. Det är skarpt läge och den individuella prestationen blir uppenbar för alla som är där. Ändå är detta verkligen inte hela sanningen om hur läget är.

Ett par elever som nyligen höll tal som jag tyckte var väldigt bra var Anton Hellberg och Moa Berglund. De läser Svenska 3 och uppgiften de och deras kamrater fick var komplex och fordrade en hög grad av självständigt tänkande. Det tål att sägas att Anton och Moa inte var de enda i klassen som höll bra tal; däremot var inte ljud- och ljusförhållandena de allra bästa, varför urvalet av publicerbara filminspelningar krympte avsevärt (glödlampan i projektorn var trasig, därav det något gula ljuset).

Min bedömning kvarstår. Så här bra var inte jag när jag var arton år gammal.




Om uppgiften

För någon månad sedan publicerade Tidningen Gymnasiet ett reportage med rubriken Bokprat på djupet skapar dynamik. Det handlade om vårt arbete kring Malin Persson Giolitos Störst av allt och var ett både välskrivet och intresseväckande reportage, tyckte jag. Journalisten Kristina Karlberg lyckades fånga någonting essentiellt i det vi höll på med.

På samma gång kom det på grund av platsbrist i tidskriften inte fram hur nära knuten vår läsning av romanen var till några artiklar vi läst strax innan vi tog oss an Giolitos pärla. Temat för dessa artiklar - "Därför är bristen på ödmjukhet en fara för världen" av Niklas Ekdal, "Sluta ändra på dig" av Svend Brinkmann och "Stefan Einhorns sju nya dödssynder" av Ulla Sundström - var att utifrån ett klassiskt konsekvensetiskt och delvis moralistiskt förhållningssätt göra vissa påståenden angående hur de små och stora val vi gör personligen som kollektivt får konsekvenser både för oss själva och för varandra. Över tid bildas det en kultur som är vår, en kultur som sedan reproduceras, traderas och omförhandlas varje dag av alla oss som ingår i kulturen.

Hur som helst fick mina elever i uppgift att hålla ett tal - och det var den uppgiften som bland andra Anton och Moa tog sig an på var sitt unika sätt.


Kommentarer