Skolan som ett ekosystem

- "Var är du?"
- "Sal 44"
- ”Jag kommer!”

Svaret i luren kommer resolut, och löftet infrias två minuter senare. Med ett leende på läpparna glider vaktmästaren in i klassrummet som en målsökande torped, kliver prompt fram till mig där jag står vid datorn framme vid katedern. Han har redan fått problemet förklarat för sig och rutinerat ser han över det vanliga med sladdar och in- och utgångar på datorn, händerna i ständig rörelse. Han drar lite här, trycker lite där, väl vetandes att de här situationerna tillhör kategorin frustrerande inslag i vardagen för oss lärare. Riktigt stressad verkar han dock nästan aldrig vara och besvärad kan han nog inte stava till. Hans blotta närvaro har en lugnande inverkan.

Och plötsligt från ingenstans tonar projektorns efterlängtade skrivbordsbild fram på duken. En känsla av lättad infinner sig i hela kroppen, och han ler stort åt mig, ännu större denna gång, glad att kunna hjälpa till, själv lätt förbryllad varför det plötsligt funkar.

Ivern att komma igång gör sig påmind i både kroppen och knoppen. Eleverna sitter där de ska, utgörande i sig en dynamisk massa vars samlade energi jag är akut varse om och genast vill fånga in och kanalisera mot ett tänkt mål. Då får inte klockan ticka iväg med oväsentligheter. Det är det här med läraren som dirigent, koreograf och performing artist, allt på en och samma gång (Pål Christensson skriver om detta här).

Det tål att sägas att jag för egen del betraktar white boarden som mitt viktigaste arbetsredskap i klassrummet. På samma gång tycker jag så klart om att kunna nyttja de digitala resurser som vår skola ända satsat stort på. Och då måste de ju bara fungera.

För att undervisningen ska bli bra krävs mer än man kanske kan tro vid en första anblick. Den mest träffande metaforen jag kan komma på för att beskriva detta är nog skolan som ett eget ekosystem. Är det inte vaktmästaren som ställer upp med kort varsel är det It-teknikern som visar prov på sina övernaturliga förmågor att medelst lite praktisk fingertoppskänsla lösa besvärliga problem snabbt. I synnerligen besvärande fall kan vi behöva kontakta It-supporten telefonledes eller till och med göra upp om en träff då de inom ett par timmar kan vara plats och ta sig an de mest omöjliga situationerna.

På engelska gör man distinktionen mellan motion och movement. Motion är rörelse utan riktning, medan vad man som lärare framför allt vill försöka åstadkomma är movement och momentum. Att väcka rörelse är inte svårt men att staka ut en riktning och förmå andra att vilja haka på fordrar helt andra förmågor. Det är i själva verket detta som är det svåra, det som utgör det konstnärliga i undervisningskonsten, det som ger nerv och mening i jobbet.

    

Men hur skulle jag kunna ta mig igenom ens en enda vecka utan all hjälp jag får från alla kringfunktioner i skolans värld? Jag läser i sociala medier om skolor där lärare verkar få agera både kuratorer, It-tekniker, vaktmästare, socialtjänstens högra hand – och lärare när de får tid. Därtill kommer att ekonomin ofta verkar tajt in absurdum. Det är mycket ledsam läsning. Jag läser på Twitter: ”Kollegan fick inte köpa in ett tiotal linjaler pga att det råder köpstopp. Skolan har överstigit budget och rektorn har fått anmärkningar för att hen ej håller årets budget. Samtidigt har vi besök från Pr-byrån som idag ska filma och intervjua lärare för en kommande reklamfilm”.

Jag inser att jag och mina kolleger nog har det rätt så bra där vi arbetar. Skolbiblioteket (med skolbibliotekarier), elevhälsovården (en samlingsterm i sig för sjuksyster, kuratorer, specialpedagoger), SYV (med all sin kunskap och energi), administratörerna på expeditionen (som håller ordning på mer än jag anar), matbespisningspersonalen, skolvärd, caféansvariga, lokalvårdare – listan är lång.

Jag drar mig till minnes hur jag bemöttes på turistbyrån i Prag för ett decennium sedan. Kvinnan som jag annars tyckte hade all anledning att känna sig stolt över både sin stad och sitt yrke verkade mest besvärad av mina enkla frågor. För min del kom hon att sedermera utgöra sinnebilden för allt det man inte behöver i skolans värld: oginhet. Alla kollegor jag har och har haft inom många av dessa "övriga" funktioner i skolans värld står däremot för kompetens, humor, tålamod, generositet. 

Så, vad kännetecknar en bra skola? Bra lärare, skickligt ledarskap, ändamålsenliga lokaler – och en hel massa andra saker. Vill man besvara frågan om vad som utmärker ett balanserat ekosystem räcker det helt klart inte att svara att det känns igen på sina djupa skogar, många olika djur och friska hav. Redan mitt barnbarn som är fyra år gammalt och mycket fascinerad av myror, skalbaggar och maskar skulle exempelvis sakna blicken för insekternas betydelse i den beskrivningen. Till och med på mikronivå kännetecknas ju ett sunt ekosystem av just artrikedomen, insikten om att allting hänger ihop och att det blir kontraproduktivt att likrikta och effektivisera för mycket. Grundtonen på en skola kan inte få vara ständig stress och brister, utan lugn, generositet, nyfikenhet - för såväl elever som personal.