What´s in a name?

”Tjena, David, kul att se dig!”

”Erik”, kommer svaret.

”David är han bakom dig”, lyder det från en av klasskompisarna.

Lektionen har precis börjat och jag går runt och delar ut provet till Animal Farm. Jag fortsätter i storskalig stil: ”Tjena Kasper!”. ”Alexander …”, svarar han.

Det går bra för mig i dag.

Jag har nog aldrig tidigare haft så svårt för att lära mig alla elevers namn som i år. Orsaken till detta stavas förmodligen lathet, för inte har jag skrivit listor och ritat bordsplaceringar som jag brukar göra. Men ändå?

Igår var jag en sväng på stadsbiblioteket. Bakom disken står en tidigare bibliotekarie från vår skola. Det är nog ett par tre år sedan hon slutade hos oss. Hon var både duktig, trevlig, engagerad och uppskattad.

”Tjena, Sara!”, hälsar jag glatt. Jag presenterar mitt ärende, och hon är redan i gång med att skriva in sökuppgifter i datorn. Efter tjugo sekunder faller min blick på hennes namnskylt. "Hanna". 

Nu verkar elever förvisso luttrade och visst hör man om kolleger som inte verkar ha en susning om elevernas namn ens efter en hel termin. Eleverna själva berättar självmant, till synes relativt oberörda. Man hamnar i snack med kolleger som inte kan sätta namn på elever som de haft två år: ”Han den långe …”.

För några år sedan nådde jag ett personligt bottenmärke. Räddningstjänsten bestående av fem personer kom hem till mig mot bakgrund av att jag råkat fälla ett träd på tomten, så att det föll ner på elledningarna som går över järnvägsspåret som löper jämnt med ena sidan av vår tomt. Ja, det är en tokig berättelse, och ja, det gick att läsa i lokaltidningen att tåget inte gick under de sex timmar som det tog för dem och SJ att få bort trädet samt reparera elledningen.

Men nu var det ju det där med namn. En av herrarna i full mundering kom nämligen ihåg mig. Det var i själva verket en tidigare elev till mig. Han hälsade så vänligt och presenterade sig. Jag letade i minnet, men nej. Tyvärr kom inte jag ihåg honom.

Jag bestämde mig för att spela med öppna kort. Han förstod och verkade inte alls ta illa upp. Hela gänget var i själva verket på gott humör. De löste vad som behövde lösas, och jag bjöd på kaffe på altanen. De förstod att sånt kan hända (alltså att man kan fälla ett träd som faller ner på banlinjen och slår ut hela person- och godstransporten en halv lördag). Själv kände jag mig oförlåtligt dum. Det hade faktiskt kunnat sluta riktigt illa. Ström är inget att leka med, och trädet började ju faktiskt att brinna.

Men åter till hans namn. Under de följande veckorna försökte jag mana fram hans ansikte i klassen han sade han gick i (ett klassfoto hade ju löst det mesta). Långsamt tog det form. För visst satt han där allra längst ner i salen bredvid han Anton, han som hade varit så tyst i tre års tid men sedan höll ett tal på Nationella provet i Svenska B och som verkligen berörde alla oss som lyssnade. Talet handlade om utsatta personer som fått hjälp genom det ideella arbetet han medverkar i på sin fritid. Jag tror inte att någon i hela klassen kände till detta sedan tidigare. Inte blyga, men tysta, killen bredvid honom var han som jag letade efter i minnet. Nu hade jag hittat honom.   

Mikael hette han. 

Så, Mikael, till slut kom jag i håg dig. Du var en väldigt snäll person redan på gymnasiet, och fram för allt är du en toppenkille som blivit vuxen nu och som gör verkligen nytta för alla oss klantskallar och alla andra som behöver hjälp av Räddningstjänsten i utsatta situationer. 

So, what´s in a name, som Juliets klassiska fråga lyder? Jo men jag skulle faktiskt önska att jag var lite bättre på att komma ihåg dem. I synnerhet eftersom jag faktiskt brukar komma ihåg personen bakom namnet. Inte just i Mikaels fall, men annars.