Fortsätt till huvudinnehåll

And Then We Danced i undervisningen


Följande är ett gästblogginlägg av lärarstudenten Mikael Håkansson. Mikael blir färdig gymnasielärare i svenska och engelska om ett halvår, och här skriver han om ett miniprojekt han genomfört med en åk 1 på Ekonomiprogrammet. 

Mikael på Meet (de är mer än fyra elever i klassen). 


Bakgrund
Skolan som institution är på många sätt otroligt viktig. Bortsett från dess funktion att förmedla kunskap till (förhoppningsvis) nyfikna barn och ungdomar är den också en social arena vars syfte är att förbereda framtida vuxna för livet bortom skolan. En viktig aspekt av denna socialisation är ett utvecklande av förståelse och empati för sina medmänniskor. Skolverket (SKOLFS 2011:144) skriver i läroplanen för gymnasiet att "[f]rämlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser". 

Trots att dagens generation unga har mycket större förutsättningar att själva bli upplysta än tidigare generationer, så tror jag intolerans i alla dess former är ett problem vi kommer att få handskas med till den dag då mänskligheten tar sitt sista andetag. Inte minst belyses detta problem på internet där alla möjliga människor får möjlighet att göra sina röster hörda, vare sig de är anonyma eller inte. 

Ta till exempel det växande fenomenet med rasistiska TikTok-videor där unga människor helt öppet driver med och reproducerar rasistiska stereotyper. Detta beteende kommer troligtvis leda till långtgående konsekvenser för de som berörs, både offer och förövare. Oavsett är min poäng att detta samhällsproblem är långt ifrån löst, trots hur "woke" vi som samhälle vill låtsas, eller tror oss, vara. 

Ett viktigt verktyg i (vad vi kan kalla för) värdegrundsarbete är en exponering till andra människors livserfarenheter. Även detta hävdar Skolverket (SKOLFS 2010:261) som i svenskämnets syfte på gymnasieskolan skriver följande:

Undervisningen ska också leda till att eleverna utvecklar förmåga att använda skönlitteratur och andra typer av texter samt film och andra medier som källa till självinsikt och förståelse av andra människors erfarenheter, livsvillkor, tankar och föreställningsvärldar. Den ska utmana eleverna till nya tankesätt och öppna för nya perspektiv.

Ett utmärkt sätt att göra detta är så klart filmmediet som på många sätt kan erbjuda den obestritt bästa insynen i individers liv. Den svensk-georgiska filmen And Then We Danced  (regisserad 2019 av Levan Akan) är en coming-of-age film som handlar om den homosexuella dansaren Merabs försök att finna sig själv, såväl känslomässigt som professionellt, i ett konservativt och homofobt Georgien. Genom Film-Centrum fick vi tag i koder för en digital filmvisning som tillät mig, Henrik och 15 underbara elever att ta del av detta fantastiska narrativ. 


Genomförandet
Efter en liten längre lektionslösning för att möjliggöra en sammansatt filmvisning möttes vi upp dagen efter i Google Meet för att diskutera filmen vi alla tagit del av. Något som tidigt uppmärksammas är att en del elever är ovana vid att se utländska (d.v.s. icke-svenska och icke-amerikanska) filmer. Detta är de troligtvis inte ensamma om, utan detta verkar vara ett relativt utbrett problem (se till exempel förvåningen över att Parasite vann pris för årets bästa film på Oscarsgalan tidigare i år) vilket kan ha en negativ effekt på elevernas möjlighet att verkligen ta till sig det som de ser. Dock förefaller inte språket varit ett jättestort problem, då flera av eleverna som påpekade ovanan ändå kunde komma med många kloka insikter kring händelserna i And Then We Danced. 

Just hur många kloka insikter ungdomar har är något som verkligen slagit mig inte minst under de två senaste VFU-perioderna. Kanske är också detta en bidragande orsak till varför jag känner mer och mer hur ämnesläraryrket är något för mig. Under samtalets gång kollade vi tillsammans på kortare snuttar ur filmen, diskuterade vad som visades och vad händelserna betydde för karaktärernas motivationer samt relationer till varandra. 

And Then We Danced skapar mycket underlag till diskussion. Trots att Merabs pappa, Loseb, beskriver sin upplevelse av dansvärlden som ett hundliv vill Merab inget hellre än att dela samma erfarenhet. Därvid väcks frågor som: Vad säger detta om tradition? Kultur? Vad har samhället för förväntningar? Ytterligare en mängd frågor om komplicerad kärlek: Vvad händer när man älskar den man är tillsammans med, fast på ett annat sätt? Kärlek av ett slag som inte tillåts i omgivande samhället? Hur hanterar man att inte få vara sig själv? Syskonkärlek - kan den överstiga alla berg? Frågorna blir milt sagt många.

Avslutningsvis kan också filmens slutscen analyseras från många perspektiv, här gick det också att ga in analysverktyg som eleverna använt sig utav tidigare, för att verkligen sätta saker i ett större sammanhäng. Symbolism och hur finalen förebådats från tidigare scener diskuteras, och flera elever delar sina åsikter om hur den kunde ändrats för att vara mer slagkraftig. Oavsett vad man tycker om det sistnämnda visar diskussionerna i alla fall att filmen fått eleverna att tänka längre än bara "Film? Najs!".
 

Sammanfattningsvis
And Then We Danced är en otroligt mångfacetterad film och skapar därför också goda förutsättningar för produktiva och lärorika klassrumsdiskussioner från ett flertal olika vinklar. Jag nämnde tidigare skolans bredare uppdrag att fostra medmänskliga och empatiska medborgare, vilket blir extra viktigt när man behandlar motiv liknande de i filmen. Det gäller att vara varsam i samtalen, och att diskussionerna sker på ett ansvarsfullt sätt. Risken finns annars att individer, som också finns i klassrummen, osynliggörs, och att deras vardag, hur och var den utspelar sig, stigmatiseras vidare. 

Det senare har jag funderat på vid diskussion av - vad som kan verka så banalt - hen-ordets vara eller icke-vara. För många, främst bland oss vuxna, kan den framstå som en total icke-fråga - men för andra kan den handla om existensberättigande, en förutsättning för en känsla av tillhörighet. Dagens ungdom är en annan, ofta mer komplex, än den som växte upp för tjugo, om inte bara för tio år sedan, och detta måste även avspeglas i lärarutbildningen och klassrummen. Att fler och fler inser detta är viktigt, så att alla kan få ta del av en utbildning och skola de kan känna sig bekväma att vara sig själva i. 


Kommentarer