Notes to self

Det är den här tiden på året då man reflekterar och utvärderar. Jag har varit lärare nitton år nu och när jag ombedd (eller oombedd) delger min egen syn på lärande, lärarens roll, undervisning, etc., har det numera mejslats fram inom mig rätt tydliga föreställningar om vad som i dessa hänseenden för mig förefaller vara rätt och rimligt, sant och sunt, och som jag gärna återkommer till. Ändå blir jag aldrig färdig som lärare, märker jag.

Här följer fem insikter och lärdomar som jag måste bära med mig från läsåret som varit:

1. Läsa, ta anteckningar och läsa igen

I flera olika grupper hade vi läst romaner i klassuppsättning. Vi hade läst, samtalat och diskuterat. Ändå var det i samtliga grupper elever som inte riktigt lyckades ta till sig vad de läste (till saken hör att dessa elever alltså inte tillhör kategorin elever med någon särskild läs- och skrivsvårighet). Somliga förklarade för mig att ”såhär har det alltid varit för mig. Jag läser och läser fast sedan minns jag inte vad jag läst”. Några uttryckte stor motvilja, tyckte romanen ifråga var "jättetråkig".

Samtliga fick F på första provet i respektive kurs.

Lösningen? För samtliga var första steget det när de fick klart för sig att jag inte tänkte släppa dem, och att jag inte tänkte sätta minst E på dem, om de inte klarat att läsa en roman. De fick då bestämma sig för vilket betyg de var ute efter. Jag uppmuntrade dem i personliga samtal genom att tipsa om strategi (läsa, stanna upp emellanåt, ta egna anteckningar efter varje kapitel, planera ett visst antal sidor varje dag inför omprov på ett visst datum), och jag betonade att de kan om de anstränger sig tillräckligt. Jag berättade även om andra som lyckats med liknande strategi. 

Efter att ha tuggat i sig F på såväl mindre prov som prov på hela romanen började de om ifrån början. Vi bestämde datum för en andra chans, och sedan satte de i gång. I samtliga fall utom ett lyckades de småningom fantastiskt väl, och alldeles yra av sitt egna kunnande uttryckte de sedan varför boken de läst var både intressant och relevant. Dessa samtal höll på att aldrig ta slut. Detta får jag inte glömma: sänk inte kraven och ge inte upp. 

 

2. Läs klassuppsättning, inte olika böcker

Jag vet ju redan om detta. Ändå behövde jag tydligen påminnas. Många ungdomar har stort läsmotstånd och väljer av olika skäl den lätta vägen, det vill säga, konsultera vad andra skrivit om boken i fråga. Om jag sedan inte läst boken de ska redovisa – vilket så klart händer väldigt ofta, ifall jag låter trettio elever välja sin egen roman – är det omöjligt för mig att ställa de riktigt intressanta och skarpa motfrågorna efter att de haft själva redovisningen. Inte förrän efteråt kunde jag i en En7-kurs sätta igång och eventuellt googla på delar ur deras redovisning för att kolla att de verkligen tänkt själva. Mycket tid går åt till att avslöja fusk och sedan är det faktiskt oerhört surt att faktiskt få träff och undra om de ens läst boken de säger de läst. Det är med andra ord alltid bättre att läsa samma roman och se till att romanen innehåller tillräckligt många skikt att arbeta med. 

 

3. Individuella samtal via Meet

Till min stora förvåning har de individuella mötena på Meet varit den stora behållningen med distansundervisning. För att knyta an till förra punkten har exempelvis de individuella boksamtalen varit på en nivå jag aldrig tidigare upplevt. Redovisning i form av samtal på 8-10 minuter blir fantastiskt koncentrerade och överlägsna den skriftliga salsskrivningen. 

Generellt när det gäller prov får man säkerställa provets validitet, alltså att man prövar det man avser pröva och inte nånting annat. Är det just att avläsa i vilken utsträckning eleven tagit till sig samt förmår diskutera ett litterärt verk - och inte att pröva den skriftliga formeleringskonsten - är ett dynamiskt samtal att föredra framför att begära en skriven text. Elever vars texter inte gärna uppnår någon större pregnans kan ändå prestera på topp när det gäller själva analysen, och på samma gång kan inte elever som annars förmår uttrycka sig på en hög språklig nivå gömma sig bakom de vackra formuleringarna. Samtalar vi kring temat segregation i Störst av allt eller i Outsiders behöver eleven redovisa ett helhetsgrepp kring handling, miljöer, karaktärer, språk. Förstår eleven vad hen säger? Man hinner även mycket längre när man samtalar åtta minuter än när eleven skriver en text på, säg, 500 ord.

Utmaningen blir ändå att rent organisatoriskt implementera denna insikt i "post-corona-skolan". Här finns att fundera över. 

 

4. Grupparbete?

Åter igen har jag konstaterat att det här med grupparbete är problematiskt och komplext. I sin Tänk om allt du vet om utbildning är fel? lyfter David Didau på varje sten, och en av de många föreställningar om lärande som han tar upp är just denna. Varje lärare känner till vanskligheterna med att låta elever arbeta i grupp. Tanken är god: det sker väldigt mycket lärande i samtalet. Ändå är sanningen i många fall att en eller två elever i varje grupp får göra +90 % av jobbat medan övriga åker snålskjuts. Jag har själv satt olika betyg på elever som gjort grupparbete tillsammans även i år, men det är inte alldeles enkelt. Och när det gäller exempelvis gymnasiearbete – där inte betygen är graderade mer än E/F - blir det ofta ännu svårare. Inte heller är det ovanligt att eleverna själva har svårt att hantera konflikter i fördelningen av arbetsbördan. Därtill kommer att elever som är lagda åt det mer introverta hållet inte i samma utsträckning får komma till sin rätt när de måste prata hela tiden, jämfört med när de kan få jobba ostört för sig själva.

 

5. Kontakt med föräldrar

Det är en trevlig tanke att elever som kommit till gymnasiet uppnått en ålder då de rimligen ska kunna förväntas ta ett allt större personligt ansvar för sina studier. Elevautonomi heter det - och ja, så är det också i många fall. Men långt ifrån i alla fall. 

Jag ska komma ihåg de rätt många fall av elever för vilka det ordnade sig med betyg precis på slutet, enkom därför att jag tog kontakt med deras föräldrar och berättade hur deras ungdom låg till. Man kan ligga på och påminna, vädja, informera, varna – men efter ett antal månader utan att någonting hänt gäller det att få föräldrarna på banan. Det jag ska ta med mig till nästa år är att vara snabbare med att kontakta föräldrarna. Och då gäller det oavsett hur gamla eleverna är.