”Det här kommer att skapa debatt vare sig du håller med eller inte”. Den lilla skylten som står placerad intill Genusdoktrinen på Akademibokhandeln i Lund är menad som en aptitretare, och det är i vanlig ordning personalen som valt ut ”En favorit” och som skrivit texten för hand. Nu har det förvisso inte blivit riktigt lika mycket av just debatt som författarna Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn hade förväntat sig innan de släppte boken. Genremässigt är boken en debattbok och befinner sig i gränslandet mellan tidningsartikel och vetenskaplig uppsats. Detta märks i såväl anslag som språk. Språket är snärtigt och meningsbyggnaden präglas av korta meningar och mängder av självständiga bisatser. Tonen är genomgående polemisk.
Vad är då bokens ärende? I grunden har den flera ärenden. Överordnat
riktar sig fokus på vad författarna bedömer är genusvetenskapens ideologiska
överbyggnad samt pekar på vilka följder den av regeringen utstakade kvoteringspolicyn numera kommit att få. Kritiker till boken – bland dessa Eddy Nehls – menar att den brister i objektivitet. På sätt och vis har de en poäng.
Det är som sagt en debattbok. På samma gång är det ohållbart att beskylla boken
för att vara oseriös. Notapparaten är mycket omfattande och det är svårt att
tänka sig att samtliga personer som kommer till tals i boken inte skulle känna
igen sig själva i utvalda citaten.
Wyndhamns ingång till ämnet var när hon under sin egen
grundutbildning vid Göteborgs universitet tog del av Yvonne Hirdmans
föreläsningar gällande genusanalys. Rent kronologiskt måste detta vara ungefär
samtidigt som Agnes Wolds granskning av vad som visade sig vara en systematisk,
könsbetingad orättvisa vid tilldelningen av forskningsanslag ägde rum. Såväl
den tidiga Hirdman som Wold tjänar tydligt som föredömen för Wyndhamn. Det råder
inget tvivel heller för skribenterna att exempelvis den medicinska forskningen
tidigare led av att inte ägnat kvinnokroppen samma uppmärksamhet som
manskroppen. För Wyndhamns del ledde intresset till att hon så småningom sökte
sig till Nationella sekretariatet för genusforskning därför att hon trodde på
deras verksamhet. Världen är hierarkiskt beskaffad och en stor del av detta handlar
om kön, insåg hon.
För egen del inser jag under läsningens gång av Genusdoktrinen
att mycket vatten hunnit rinna under broarna. Själv trodde jag att
”könsmaktsanalys” fortfarande var ett progressivt begrepp. Enligt författarna håller
detta dock numera på att ersättas av ”queer”, ”trans” och ”intersektionalitet”.
De senare termerna bygger på premisser om fluiditet och konsekvent
socialkonstruktivism. Det vi kallar för verkligheten är i själva verket en
språklig konstruktion. I sin extrema form tappar varje könsbaserad
kategorisering sitt berättigande och varje person äger sitt eget personliga
pronomen.
Detta är alltså en del av bokens ärende: att förklara vilken
ideologi som numera råder i de rätt så slutna rummen bland de mest progressiva
genusvetarna. Enligt författarna, alltså. Och frågan är så klart om Arpi/Wyndhamn överdriver? Eddy Nehls hävdar att de inte gör genusvetenskapen rättvisa. Ändå
är det ärligt talat svårt att tänka sig att de skulle överdriva. Det finns ju
belägg för vartenda yttrande och vartenda citat, och med JK Rowling i minnet
inser man att dylika diskussioner är på riktigt.
Vad gäller JK Rowling gäller ju detta en dispyt som började redan för något halvår sedan men som nu flammade upp igen förra veckan. JK Rowling hävdar att det finns ”kvinnor” (inte enbart ”personer som menstruerar”) vilket föranlett en upprörd skara – inte minst bland hennes (numera tidigare) HP-fans – att kalla henne för TERF ("trans-exclusionary radical feminist"). De menar att hon kränker transsexuella som inte ”passar in” enligt normen. Kulturkriget känns fullskaligt.
För den helt oinvigda kan dylika bataljer i sociala medier
och på tidningarnas kultursidor tyckas extremt orimliga. Fjärmar inte bara ett
extremt dividerande över ordval blicken från väsentligare saker såsom
jämställdhet? Oavsett vilken hållning man själv intar i dylika sakfrågor är det
dock just i orden som stridslinjerna blir så tydliga. Det som har hänt sedan
den tidigare feminismens dagar, med dess betoning på omförhandlingar av
könsroller och maktanalyser, är att Judith Butler hände. Hon och inte minst en
allt mera inflytelserik poststrukturalism vars insats varit att i grunden
ifrågasätta sanningsbegreppet. Sanning, menade dessa franska filosofer (bland
dessa Foucault och Derrida), finns inte i objektiv mening utan beror på den
egna ”ståndpunkten” (av vilket följde småningom svenska begreppet
ståndpunktsteori).
Lyckligtvis är Arpi/Wyndhamn väldigt skickliga på att
förklara pedagogiskt vad alla olika begrepp betyder. Jag minns själv när jag på sent
90-tal först bekantades med dem på D-kursen i litteraturvetenskap i engelskan
på just Göteborgs universitet. Det var att träda in i en värld där språket är
allt och där många av oss hade svårt att på kort tid smälta alla epistemologiska
paradoxer.
Just paradoxer är centralt i dagens ideologiska
samtalsklimat. Talet om fluiditet och socialkonstruktivism är nämligen endast
ena sidan av myntet. För på samma gång som kategorier som man och kvinna
dekonstrueras, påivrat av insikten att stereotyper och schabloner potentiellt och
frekvent fördunklar mer än förklarar, bygger hela det intersektionella tänkandet
på just kategorier. Så hur ska dessa två idéer, socialkonstruktivism och
intersektionalitet, förenas? Ja, det är inte helt enkelt att begripa. I praktiken
hävdas det att bägge perspektiv äger giltighet. Enligt skribenterna är detta
ett arv från Marx med hans historiesyn och klassanalys (där socialism fick gälla
under en övergångsperiod innan kommunismen hade mognat fram). Ett pragmatiskt
förhållningssätt alltså. Samma här: En övergångsperiod förebådar alltså en
framtida samhällsordning helt befriad från hierarkier. Enligt socialkonstruktivismen
finns det inga sexuella kategorier i verkligheten (eftersom allt som finns är
våra benämningar på det vi uppfattar som verkligheten), fast ändå finns de. Att
sålunda ändå kategorisera under en tid helgas av målet, för utan benämnandet
vore det omöjligt att bestämma vilka grupper av människor som under nuvarande
samhällsordningen åtnjuter privilegierna och vilka som tillhör de förtrycktas
skara.
I praktiken drivs den systematiserade kvoteringen på från regeringshåll.
Styrmedel stavas pengar: stöd, bidrag, forskningsanslag. Rätt andelar kvinnor i
exempelvis forskningsgruppen eller ett tydligt intersektionellt perspektiv i
det som ska forskas på drar till sig statens gillande blick. Åter igen med
mängder av belägg frammanar författarna bilden av ett storskaligt och brutalt
politiskt projekt. Tillskyndarna av nuvarande ordningen menar att tidigare
tiders orättvisor får rättfärdiga att det nu får ”knäckas några ägg”. Och visst
knäcks det några ägg på vägen. Teaterregissören Stina Oscarsson (för
kvoteringen har sedan länge letat sig in även i kulturvärlden) invänder att
politikerna leker med elden. Hennes egen ledstjärna är att ”[a]lla regleringar av
friheter vi gör i en demokrati måste hålla för ett annat styre”. Hur skulle det
se ut på anslags- och bidragsfronten ifall det kom till stånd ett nytt styre
med ett helt annat sätt värderingar, frågar sig flera av dem som intervjuats
(och därmed författarna)?
Det skulle föra för vitt att gå in på ytterligare linjer i
boken. Tveklöst är det så att språket är en arena för makt och politik, och att
vi delvis skapar verkligheten genom hur vi benämner den. Men detta extrema
märkande av ord? En i stället för man, behenning i stället för bemanning? Inom
lingvistiken finns det inga belägg för att ordet ”man” i exempelvis ”man kan
tycka” är manligt kodat, och när man (sic!) inom forskningsmiljöer får lära sig
att bärande termer som objektivitet, ledarskap, innovation och excellens anses
vara manligt kodade (utan att erbjudas alternativ) och att de som inte lär sig
läxan får vara utan anslag är det svårt att inte känna sektvibbar.
I sitt blogginlägg anför Nehl att det inte är förvånande att
knappast någon bland de tonangivande genusgeneralerna har ställt upp på
intervju. Enligt honom är författarna tydligen redan biased och detta
gör att de vars verksamhet nu granskas inte anser det vara mödan värt att
ställa upp. Jag vet inte. Eller jo, jag tycker nog jag vet. Det var ju det här
med att knäcka några ägg – och att allting handlar om makt. Nehl tycker att en
av hans goda vänner utsätts för karaktärsmord i boken. Det citat som skulle
kunna tolkas så ingår dock i en av de många dagboksanteckningar från tiden där
Wyndhamn fortfarande ingick i personalen på Nationella sekretariatet för
genusforskning och ärendebeskrivningen kan knappast anses vara illasinnad eller
ens central (dock med reservationen att de inblandade personerna så klart själva
får äga tolkningsföreträde här). Personen han hänvisar till omtalas endast i
all korthet i boken och framstår inte som särskilt drivande i processen. Det är ett flertal andra namn som istället
framstår som särskilt starka profiler.
Det är nästan omöjligt att i en så här kort text göra
Genusdoktrinen rättvisa. Själv har jag lärt mig massor under läsningens gång. Även
Eddy Nehls blogginlägg är läsvärt eftersom det andas en vilja att vara
transparent och diskutera sakfrågorna med ett öppet sinne. Det hade varit
intressant att låta dessa två parter – författarna till Genusdoktrinen och Nehls (eller gärna någon annan mer högt uppsatt
bland genusforskarna såsom Fredrik Bondestam) - mötas i ett öppet samtal där det
finns gott om tid. Någon 11-minutersdebatt på TV gör snarare skada än nytta. Ett
Ekdal och Ekdal-program kanske?
Kommentarer
Skicka en kommentar