Fortsätt till huvudinnehåll

Kommentar till Genusdoktrinen


”Det här kommer att skapa debatt vare sig du håller med eller inte”. Den lilla skylten som står placerad intill Genusdoktrinen på Akademibokhandeln i Lund är menad som en aptitretare, och det är i vanlig ordning personalen som valt ut ”En favorit” och som skrivit texten för hand. Nu har det förvisso inte blivit riktigt lika mycket av just debatt som författarna Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn hade förväntat sig innan de släppte boken. Genremässigt är boken en debattbok och befinner sig i gränslandet mellan tidningsartikel och vetenskaplig uppsats. Detta märks i såväl anslag som språk. Språket är snärtigt och meningsbyggnaden präglas av korta meningar och mängder av självständiga bisatser. Tonen är genomgående polemisk.

Vad är då bokens ärende? I grunden har den flera ärenden. Överordnat riktar sig fokus på vad författarna bedömer är genusvetenskapens ideologiska överbyggnad samt pekar på vilka följder den av regeringen utstakade kvoteringspolicyn numera kommit att få. Kritiker till boken – bland dessa Eddy Nehls – menar att den brister i objektivitet. På sätt och vis har de en poäng. Det är som sagt en debattbok. På samma gång är det ohållbart att beskylla boken för att vara oseriös. Notapparaten är mycket omfattande och det är svårt att tänka sig att samtliga personer som kommer till tals i boken inte skulle känna igen sig själva i utvalda citaten.

Wyndhamns ingång till ämnet var när hon under sin egen grundutbildning vid Göteborgs universitet tog del av Yvonne Hirdmans föreläsningar gällande genusanalys. Rent kronologiskt måste detta vara ungefär samtidigt som Agnes Wolds granskning av vad som visade sig vara en systematisk, könsbetingad orättvisa vid tilldelningen av forskningsanslag ägde rum. Såväl den tidiga Hirdman som Wold tjänar tydligt som föredömen för Wyndhamn. Det råder inget tvivel heller för skribenterna att exempelvis den medicinska forskningen tidigare led av att inte ägnat kvinnokroppen samma uppmärksamhet som manskroppen. För Wyndhamns del ledde intresset till att hon så småningom sökte sig till Nationella sekretariatet för genusforskning därför att hon trodde på deras verksamhet. Världen är hierarkiskt beskaffad och en stor del av detta handlar om kön, insåg hon.

För egen del inser jag under läsningens gång av Genusdoktrinen att mycket vatten hunnit rinna under broarna. Själv trodde jag att ”könsmaktsanalys” fortfarande var ett progressivt begrepp. Enligt författarna håller detta dock numera på att ersättas av ”queer”, ”trans” och ”intersektionalitet”. De senare termerna bygger på premisser om fluiditet och konsekvent socialkonstruktivism. Det vi kallar för verkligheten är i själva verket en språklig konstruktion. I sin extrema form tappar varje könsbaserad kategorisering sitt berättigande och varje person äger sitt eget personliga pronomen.

Detta är alltså en del av bokens ärende: att förklara vilken ideologi som numera råder i de rätt så slutna rummen bland de mest progressiva genusvetarna. Enligt författarna, alltså. Och frågan är så klart om Arpi/Wyndhamn överdriver? Eddy Nehls hävdar att de inte gör genusvetenskapen rättvisa. Ändå är det ärligt talat svårt att tänka sig att de skulle överdriva. Det finns ju belägg för vartenda yttrande och vartenda citat, och med JK Rowling i minnet inser man att dylika diskussioner är på riktigt.

Vad gäller JK Rowling gäller ju detta en dispyt som började redan för något halvår sedan men som nu flammade upp igen förra veckan. JK Rowling hävdar att det finns ”kvinnor” (inte enbart ”personer som menstruerar”) vilket föranlett en upprörd skara – inte minst bland hennes (numera tidigare) HP-fans – att kalla henne för TERF ("trans-exclusionary radical feminist"). De menar att hon kränker transsexuella som inte ”passar in” enligt normen. Kulturkriget känns fullskaligt.

För den helt oinvigda kan dylika bataljer i sociala medier och på tidningarnas kultursidor tyckas extremt orimliga. Fjärmar inte bara ett extremt dividerande över ordval blicken från väsentligare saker såsom jämställdhet? Oavsett vilken hållning man själv intar i dylika sakfrågor är det dock just i orden som stridslinjerna blir så tydliga. Det som har hänt sedan den tidigare feminismens dagar, med dess betoning på omförhandlingar av könsroller och maktanalyser, är att Judith Butler hände. Hon och inte minst en allt mera inflytelserik poststrukturalism vars insats varit att i grunden ifrågasätta sanningsbegreppet. Sanning, menade dessa franska filosofer (bland dessa Foucault och Derrida), finns inte i objektiv mening utan beror på den egna ”ståndpunkten” (av vilket följde småningom svenska begreppet ståndpunktsteori).

Lyckligtvis är Arpi/Wyndhamn väldigt skickliga på att förklara pedagogiskt vad alla olika begrepp betyder. Jag minns själv när jag på sent 90-tal först bekantades med dem på D-kursen i litteraturvetenskap i engelskan på just Göteborgs universitet. Det var att träda in i en värld där språket är allt och där många av oss hade svårt att på kort tid smälta alla epistemologiska paradoxer.

Just paradoxer är centralt i dagens ideologiska samtalsklimat. Talet om fluiditet och socialkonstruktivism är nämligen endast ena sidan av myntet. För på samma gång som kategorier som man och kvinna dekonstrueras, påivrat av insikten att stereotyper och schabloner potentiellt och frekvent fördunklar mer än förklarar, bygger hela det intersektionella tänkandet på just kategorier. Så hur ska dessa två idéer, socialkonstruktivism och intersektionalitet, förenas? Ja, det är inte helt enkelt att begripa. I praktiken hävdas det att bägge perspektiv äger giltighet. Enligt skribenterna är detta ett arv från Marx med hans historiesyn och klassanalys (där socialism fick gälla under en övergångsperiod innan kommunismen hade mognat fram). Ett pragmatiskt förhållningssätt alltså. Samma här: En övergångsperiod förebådar alltså en framtida samhällsordning helt befriad från hierarkier. Enligt socialkonstruktivismen finns det inga sexuella kategorier i verkligheten (eftersom allt som finns är våra benämningar på det vi uppfattar som verkligheten), fast ändå finns de. Att sålunda ändå kategorisera under en tid helgas av målet, för utan benämnandet vore det omöjligt att bestämma vilka grupper av människor som under nuvarande samhällsordningen åtnjuter privilegierna och vilka som tillhör de förtrycktas skara.  

I praktiken drivs den systematiserade kvoteringen på från regeringshåll. Styrmedel stavas pengar: stöd, bidrag, forskningsanslag. Rätt andelar kvinnor i exempelvis forskningsgruppen eller ett tydligt intersektionellt perspektiv i det som ska forskas på drar till sig statens gillande blick. Åter igen med mängder av belägg frammanar författarna bilden av ett storskaligt och brutalt politiskt projekt. Tillskyndarna av nuvarande ordningen menar att tidigare tiders orättvisor får rättfärdiga att det nu får ”knäckas några ägg”. Och visst knäcks det några ägg på vägen. Teaterregissören Stina Oscarsson (för kvoteringen har sedan länge letat sig in även i kulturvärlden) invänder att politikerna leker med elden. Hennes egen ledstjärna är att ”[a]lla regleringar av friheter vi gör i en demokrati måste hålla för ett annat styre”. Hur skulle det se ut på anslags- och bidragsfronten ifall det kom till stånd ett nytt styre med ett helt annat sätt värderingar, frågar sig flera av dem som intervjuats (och därmed författarna)?

Det skulle föra för vitt att gå in på ytterligare linjer i boken. Tveklöst är det så att språket är en arena för makt och politik, och att vi delvis skapar verkligheten genom hur vi benämner den. Men detta extrema märkande av ord? En i stället för man, behenning i stället för bemanning? Inom lingvistiken finns det inga belägg för att ordet ”man” i exempelvis ”man kan tycka” är manligt kodat, och när man (sic!) inom forskningsmiljöer får lära sig att bärande termer som objektivitet, ledarskap, innovation och excellens anses vara manligt kodade (utan att erbjudas alternativ) och att de som inte lär sig läxan får vara utan anslag är det svårt att inte känna sektvibbar.

I sitt blogginlägg anför Nehl att det inte är förvånande att knappast någon bland de tonangivande genusgeneralerna har ställt upp på intervju. Enligt honom är författarna tydligen redan biased och detta gör att de vars verksamhet nu granskas inte anser det vara mödan värt att ställa upp. Jag vet inte. Eller jo, jag tycker nog jag vet. Det var ju det här med att knäcka några ägg – och att allting handlar om makt. Nehl tycker att en av hans goda vänner utsätts för karaktärsmord i boken. Det citat som skulle kunna tolkas så ingår dock i en av de många dagboksanteckningar från tiden där Wyndhamn fortfarande ingick i personalen på Nationella sekretariatet för genusforskning och ärendebeskrivningen kan knappast anses vara illasinnad eller ens central (dock med reservationen att de inblandade personerna så klart själva får äga tolkningsföreträde här). Personen han hänvisar till omtalas endast i all korthet i boken och framstår inte som särskilt drivande i processen.  Det är ett flertal andra namn som istället framstår som särskilt starka profiler.

Det är nästan omöjligt att i en så här kort text göra Genusdoktrinen rättvisa. Själv har jag lärt mig massor under läsningens gång. Även Eddy Nehls blogginlägg är läsvärt eftersom det andas en vilja att vara transparent och diskutera sakfrågorna med ett öppet sinne. Det hade varit intressant att låta dessa två parter – författarna till Genusdoktrinen och Nehls (eller gärna någon annan mer högt uppsatt bland genusforskarna såsom Fredrik Bondestam) - mötas i ett öppet samtal där det finns gott om tid. Någon 11-minutersdebatt på TV gör snarare skada än nytta. Ett Ekdal och Ekdal-program kanske?

Slutligen, det gäller att hålla tungan rätt i mun. Det finns så många lager i den här diskussionen om intersektionalitet och essentialism. Grundläggande gäller att vi måste respektera varandra, och vi kan aldrig veta vilka berättelser den andre bär på. Det kan vara en chockerande upplevelse att plocka fram en gammal rulle från 80- eller 90-talet och uppleva hur vanligt det var med sexistiska kommentarer, skämt och kameravinklingar på den tiden. Lyckligtvis har vi kommit en bit på väg när det gäller just detta (om trettio år kanske vi kommer att förvånas över hur vi betedde oss på 20-talet). Dock måste vi hålla i minnet att makt gärna korrumperar, och då kvittar det nästan vem som utövar den. Se där, en lärdom från Karin Boyes Kallocain där inte ens de mest avancerade vetenskapliga uppfinningar och statliga interventioner bidrar till gemenskap utan snarare till splittring och ytterligare rädsla och ångest. En dystopi kallas det.



Kommentarer