Examinerande boksamtal

 

Jag kom på det i våras när vi hade distansundervisning: Enskilda, examinerande boksamtal. Redan då bestämde jag mig för att jag måste ta med mig detta in i post-coronaundervisningen. Just nu håller jag i själva verket på med det i fyra olika kurser.

Vad menar jag med examinerande boksamtal?

Vi har under en längre tid jobbat med en roman i helklass, kapitel för kapitel. Mängder av instuderingsfrågor. Vi har pratat om boken i smågrupper och helklass. Vi har eventuellt gjort lite småuppgifter i anslutning till romanen: skriv ett brev till huvudpersonen (Eng 5), skriv ett kort mini-PM där en viss fråga utredes (Sv3). I fokus har varit det vanliga, sånt man gör när man jobbar med en roman.

När det sedan blir dags för samtalet sätter vi oss ner, eleven och jag. Här har jag sedan gjort på lite olika sätt. Men ett sätt som jag varit nöjd med i Engelska 6 och där vi jobbat med Animal Farm är att jag skrivit upp en mängd ämnesområden på små lappar som jag sedan lagt med baksidan upp på bordet. Nio lappar allt som allt, och eleven får då ta en av dessa. Där kan det exempelvis stå ”Napoleon´s leadership”.

Eleven får då till uppgift att prata om Napoleon, hur han kom till makten, vilka medel han använde sig av för att befästa sin makt samt de olika stadierna i det som småningom utvecklas till en ren diktatur. Jag kan flika in olika öppna frågor - med neutralt tonfall - syftandes till att eleven får svara så gott hen förmår. Eleven kanske säger något som jag ber hen förklara ytterligare. Jag knyter an bokens inledning till bokens sista kapitel och frågar exempelvis hur Old Major skulle ställa sig till Napoleons ledarskap och hans ageranden på slutet (här prövar jag givetvis om eleven verkligen läst hela boken).

Slutligen kommer vi in på begrepp som allegori och satir som vi pratat om under kursens gång. Vi talar om tema och budskap.

Arbetssättet som jag beskrivit här använder jag precis nu även med romanen Ljuset vi inte ser i en Svenska 3-kurs. Det är en roman på 600 sidor, men vi har ägnat många veckor åt den. De som ansträngt sig ska få cred, och det får de också. De som endast läst slarvigt eller inte hela romanen klarar inte ett sådant examinerande samtal.

Vad är poängen med den här prövningsformen?

Det finns flera poänger. Dels har jag tröttnat något ofantligt på att elever ”redovisar” romaner de inte egentligen läst (utan snarare läst om). Här kommer de inte undan med sådana ”kunskaper”. Det har hänt ett antal gånger att jag fått säga till elever efter 2 minuter att vi nog får avbryta här. Det blir uppenbart att de inte egentligen kan samtala om boken. Någon kanske säger att jag kunde ha frågat om någonting annat än det som stod på deras lapp. Fast poängen är ju att de ska kunna prata om hela boken, och det ska inte heller vara en vinst för dem som är sist och som kommit på vad man kommer undan med. Till dem har jag behövt säga att de får återkomma när de läst boken samt studerat alla instuderingsfrågorna och huvudpunkterna de fått av mig inför samtalen.

Det blir som sagt väldigt tydligt för mig vad de faktiskt kan. En skriven text kan vara hållen lite allmänt, och som lärare kan man behöva tolka det skrivna. När man sitter med personen mitt emot är det bara att ställa frågan: Vad menar du med det du sade nyss? Eleven med ett mindre utvecklat skriftspråk kan då få förklara mycket mera. På samma sätt kan eleven som har ett elegant skriftspråk ändå inte komma undan med sitt vackra språk. Det som prövas här är kunskapen om romanen, dess innehåll, karaktärer, tematik, etc, inte huruvida eleven förmår uttrycka sig poetiskt och vackert. Samtalet äger enligt min mening en högre grad av validitet och reliabilitet givet vad provet ska syfta till. Andra gånger prövas elevens förmåga att uttrycka sig i skrift, men inte just här.

Slutligen:

Det har som sagt hänt ett flertal gånger att elever inte klarat ett examinerande samtal. Men det har också hänt att de sedan kommer tillbaka några veckor senare och då verkligen ansträngt sig. De tar sig då från ett F till ett E, C eller A. De vet då med sig att de verkligen förtjänat det. På resans gång har de då också lärt sig ett och annat, och de får också upplevelsen av att läraren ser att de ansträngt sig, och att de är duktiga. Deras leende när de berättar hur de pluggat säger väldigt mycket.

När jag twittrade om detta lite kort kommenterade Åsa Melander att detta ju liknar det danska examenssystemet vid muntliga examina. Och ja, hon har ju så klart helt rätt i detta. Man får göra med sina erfarenheter som man gör när man äter fisk: tar vare på det som är bra.

Tar då inte detta rätt mycket tid i anspråk? Jo, det gör det, och det är också en rimlig invändning. Varje samtal tar cirka 10 minuter, så i en klass med 25 elever blir det drygt fyra klocktimmar som går åt till detta. Men jag har bestämt mig för att det får det kosta. Vinsten överväger ändå kostnaden. Och kostnaden för alla pseudo-redovisningar och pseudo-prov om böcker som eleverna inte läst mer än högst hälften av är ännu högre. Därtill kommer alla elever som kan så mycket mera än vad de lyckas uttrycka i en begränsad text. Så det är värt det. Tycker åtminstone jag.

PS.

Det går givetvis att hitta alternativa modeller för samtalen. I en Engelska 7-grupp har vi läst The Catcher in the Rye, och där genomför jag just nu via Meet examinerande samtal med elever i par. De får då tre större frågor som de får tio minuter förberedelsetid på sig att dryfta. Efter tio minuter startar det egentliga samtalet. Även här kan jag bryta in och be dem förklara ytterligare vad de menar. Jag säkerställer åter igen att de bägge verkligen förstår vad de pratar om. På samma gång kan elever givetvis även här behandla frågorna med varierande grad av djupförståelse. I skrivande stund har jag en kort paus mellan två samtal. Två pojkar pratade precis på ett sätt så jag blir nästan tagen. De förklarar på ett mycket initierat, ledigt och nästan personligt sätt varför de åtminstone delvis kan identifiera sig med 16-årige Holden som är huvudpersonen i romanen. Boksamtal när de är som bäst.