Videobesök av förintelseöverlevare

Idag hade vi videobesök på vår skola av förintelseöverlevarna Dina och Jovan Rajs. De är 2020 års Raoul Wallenbergpristagare och deras berättelse har fått vingar via deras egna böcker och mängder av framträdanden på skolor och i diverse media.

Det var inte tänkt så ifrån början, men det bara föll sig så, att de romaner jag under ett antal veckor läst med mina klasser på olika sätt knyter an till Förintelsen. I en klass har det varit Ljuset vi inte ser, i en annan The Wave. Med särskild fokus på dagens möte har vi tittat på Schindler´s List.

Idag gick vi emellertid från fiktionen i bok och film till det självupplevda, makarna Rajs egna berättelser. Vi lärare satt uppkopplade mot Zoom med våra elever i flera olika klassrum. Första hälften var avdelad åt att Dina och Jovan fick visa bilder samt berätta ur sina liv främst under krigsåren. Dina föddes samma år som Kristallnatten, 1938, medan Janovs födelseår sammanföll med Hitlers maktövertagande i Berlin.

Efter ca 45 minuter öppnade de sedan upp för frågor och där visade eleverna stort engagemang. Inte minst berodde detta nog på att Dina och Jovan var tydliga med att det inte finns några dumma frågor. De bjöd frikostigt på sig själva och fick frågor som handlade om hur de träffades och hur deras familj ser ut idag.

Det kom även frågor från eleverna som handlade om livet i stort. Vad har de för tips till dem som varit med om svåra saker i livet? Vad har de för tips till unga människor idag generellt? 

Det kan finnas en viss sorts terapi i att lyssna till människor som varit med om traumatiska upplevelser och som sedan gått vidare i livet på olika sätt. Bland de saker som Dina och Jovan resonerade kring var att vi alla har en ryggsäck vi bär med oss i livet. Somligas ryggsäck är förvisso tyngre än andras, men alla får vi försöka blicka framåt, inte fastna i det förflutna utan leva livet.

Jovan var öppen med att han under en tid upplevde depression och hade mardrömmar. Minnena blir man aldrig av med, fastslog han. 

På samma gång: när man lyssnar till makarna Rajs märker man att de själva tycker de har haft ett bra liv, inte minst i Sverige som de anlände till på slutet av 60-talet. Man märker också att deras svar, och vad de utstrålar, nog kan lyfta andra som annars kan ha tusen olika anledningar att känna sig beklämda eller till och med mer eller mindre traumatiserade. De har utbildat sig och de har fått vänner, vilket gör livet rikt och värt att leva.

Asil var en av alla elever som hade en fråga till Rajs.