Solidaritet
Jag tänkte att jag skulle skriva en text om alla misslyckade lektioner jag haft. Skriver man som jag en del texter som – jag vet inte? – möjligen kan tolkas som anspråksfulla, kanske också man är skyldig att emellanåt berätta om när det gick fel. Att även jag gjort en massa tabbar och felbedömningar på vägen är ett obestridligt faktum. Och ja, det är min övertygelse att vi som tagit på oss att utbilda det uppväxande släktet står tillsammans i detta. Då behöver vi också odla och vårda en kollegial kultur där det inte är förknippat med prestigeförlust att göra fel och där det inte heller upplevs som riskabelt att berätta för andra att man gjort fel.
Kanske är solidaritet ordet jag letar efter?
Har man som jag jobbat 20 år som lärare skulle det emellertid kunna leda tanken fel om jag skulle berätta om tre-fyra tillfällen då det gick åt skogen: ”Fyra misstag på 20 år? Hey, jag gjorde fyra misstag bara i går. Jag måste ju vara helt värdelös?!” kan bli den rimliga reaktionen hos den som läser.
Så, hur gör jag? Jag kanske ska gå lite djupare i frågan och inte fokusera lika mycket på när jag klampade till det och gjorde fel, som när jag var fel. Att bli gift, få barn och vara lärare är utan tvekan de tre mest långsamt livsförvandlande åtaganden jag gjort. De tar ju liksom aldrig slut (om inte man avbryter dem vill säga) och det handlar om tusen små saker och gester man gör varje dag, och tusen små ord man säger i stunden varje dag. Och det riktigt allvarliga är att alla dessa mångtusental små saker, gester och ord sedan åtminstone i någon mening och utsträckning fångas i flykten och lever kvar hos de(n) andre. Att man ens vågar ge sig in på det?
Men det finns ju inget annat sätt. ”Livet kan bara förstås baklänges, men det måste levas framlänges”, som Kierkegaard så insiktsfullt formulerade det. Och som väl är har vi ändå också en förmåga att glömma rätt mycket tråkiga saker som andra sagt och gjort emot oss. I synnerhet när det inte sades och gjordes i ren illvillighet. Vi förlåter varandra, och i backspegeln kan man även skratta åt rätt mycket av dessa feltramp. På vägen lär vi oss, förändras och utvecklas som människor.
Hjärtoperationen
Men det är ändå märkligt. Själv kan jag fortfarande minnas när jag för många år sedan – kanske därför att jag i syfte att fånga elevernas fulla uppmärksamhet skulle försöka uttrycka mig lite slagkraftigt och coolt – sade någonting avfärdande på lektionen om det ”mediokra”. En flicka på första raden såg genast oerhört ledsen ut (och hon hade ju de här ovanligt intensiva ögonen som jag fortfarande minns): ”Alltså, jag tycker det är så tråkigt med det här pratet om det ”mediokra”!”. Hon kanske hade fått höra detta tidigare (uppenbarligen hade hon det, att döma av hennes reaktion), och jag insåg också genast att det nog inte var så lyckat.
Jag minns inte riktigt, men förmodligen försökte jag reparera skadan redan då. Ändå fick jag även äta upp den här lilla händelse varenda gång jag sedan såg henne i kassan på Ica flera år efter hon tagit studenten. Inte att hon sade någonting, och vem vet, hon kanske också själv hade glömt det. Men själv mindes jag det och kände skuld. Det var som att jag verkligen behövde en sorts inre hjärtoperation. Och den här hjärtoperationen tog tydligen sin lilla tid. Vi kan sträva mot och beundra det excellenta, men det tillhör det fascistiska att tänka, känna och uttrycka sig nedlåtande mot det ”vanliga” och till och med mindre lyckade eller rent av totalt misslyckade. Varje människa är värd respekt. Den viktiga nyansen ligger i att göra skillnad på prestation och person.
I själva verket sammanfattas nog de flesta misslyckanden jag gjort i just detta. När jag inte förmått knyta an till elever på en individuell nivå (när de behövt det, vill säga – inte alla elever behöver detta), får det till följd att även undervisningen blir lidande. Det går nästan inte att överskatta hur viktigt det är att eleverna känner att deras lärare faktiskt gillar dem och vill dem väl. Tyvärr har jag långt ifrån alltid förmått bemöta elever som exempelvis varit arga på det sätt som de egentligen skulle behöva, utan då har jag kanske blivit provocerad i onödan.
En del av det svåra i läraryrket ligger i balansen man måste hitta mellan att vara fast i sin övertygelse om vad som är viktigt och icke-förhandlingsbart i såväl innehåll som bedömningar och att kunna göra en pudel och ändra uppfattning i en fråga när man behöver göra det. Man måste dessutom orka stå ut med att inte vara gillad tillbaka alltid (vilket kan låta som en kliché men som verkligen inte är det).
Anton och alla de andra
Jag minns till exempel en klass jag hade och som skulle hålla sitt tal vid Nationella proven i Svenska B (som det hette då). Jag hade satt en del höga betyg och började känna mig osäker på om jag verkligen låg rätt i min bedömning i förhållande till mina kolleger. Kanske på grund av detta satte jag inte högsta betyget på en pojke som annars höll sitt livs tal (jag ser honom fortfarande framför mig). Någonstans inom bestämde jag mig för att han nog inte heller själv förväntade sig högsta betyget, för det hade han ju aldrig tidigare visat i något moment under tre års tid. Det fick bli ett VG även här.
Dagen efter knackade det snällt på dörren till lärarrummet och utanför stod det tre pojkar från klassen: Simon, Kasper och Johannes (fingerade namn). De frågade om de fick komma in? Vi satta oss ner i sofforna och de gick rakt på sak. Deras ärende, visade det sig, var att de tyckte jag hade satt fel betyg på Antons tal (även det fingerat). De formulerade sig artigt, snällt och respektfullt, men de tittade mig rätt i ögonen när de bad mig fundera en gång till: Vi tycker att Anton tal var riktigt bra. Han hade ju med ethos, logos och pathos, och även språket var ju tydligt, bra och snyggt. Han hade ju gjort allting rätt?
Efteråt var jag både helt knäckt och djupt rörd (och när jag skriver detta blir jag faktiskt tårögd). Vilka fina pojkar ändå, och visst hade de rätt. Det fanns bara ett att göra. Det fick bli ett MVG åt Anton när det gällde just hans tal. Utan tvekan. Allt annat hade varit tjänstefel.
Jag skriver inte detta för att posera. Utan för att just visa på att vi alla kämpar med att hamna rätt i vår bedömning. Med tiden blir man allt säkrare och vågar lita på sitt eget omdöme. Men lätt blir det aldrig. Framför allt när vi hamnar framme i maj/juni och det är dags att sätta kursbetyg får man sitta där och ängslas över en del elever. Så mycket står ju på spel för dem. Då gäller att stå för sin bedömning och på samma gång vara beredd att tänka till och tänka om.
Vi kan längta efter lite mer fyrkantiga bedömningsmallar, och ja, jag kan nog tycka att det av flera skäl vore en vinst att åtminstone komplementärt ha någon sorts examen där utomstående censorer får bidra med en bit i pusslet. Men åtminstone på den nivå och de ämnen jag själv är förtrogen med menar jag inte vi ska önska oss en förenkling och banalisering av kunskapsbegreppen. Det som är komplext är komplext, och det är i själva verket här vår professionalitet kommer till uttryck. Inte minst här visar det sig att inte vem som helst kan komma in ifrån gatan och bara fylla i lite färdiga mallar och konstatera ett automatgenererat slutresultat.
Emellanåt kan elever ha fel. Det kan de i själva verket ha ofta. Inte minst i klassrummet där det pågår så mycket positionerande under ytan gäller det att läsa av läget och emellanåt visa sig absolut orubblig. För min egen del påmindes jag här om dagen hur jag själv tänkte kring min egen studiesituation när jag gick på gymnasiet för länge sedan. Vi var ju i skolan varje dag och hade rätt mycket läxor. Visst vore väl det enda rätta om även vi fick lön? De vuxna fick ju lön, och vi jobbade väl lika mycket som de? Jag dömde ut systemet som orättvist.
Det är komiskt att tänka på så här i efterhand, men också lärande. Det gäller att inte förfalla till någon sorts romantisk föreställning om ungdomars rättspatos, att det med nödvändighet är färdigkalibrerat. För det är det inte.
Typfel
När det gäller det mer innehållsliga där jag begått misstag finns det massor att räkna upp. Mycket tillhör typfel, alltså när jag:
Ja, det finns så många sätt att göra fel på. Och om några år kanske jag kommer på att ett och annat som jag känner mig stolt över idag inte var så fantastiskt i alla fall. Men vi ska inte heller döma oss själva för hårt. Oftast gör man så gott man kan och det kanske största misstaget av alla vore att bli rädd för att göra någonting alls. Handlingsförlamning kan uppstå när man är lite för snabb med att ständigt recensera sig själv. Bättre då att inte vara för upptagen med sig själv och i stället ha blicken på den andre, dem man finns till för nu och här.
Herakleitos flod
Att vara lärare är att spela en roll i det största dramat av alla. De övriga huvudrollsinnehavarna är växande, ömsom skrattande ömsom förtvivlade, kämpande barn och ungdomar. Gång på gång påminns man om sanningen i filosofen Herakleitos klassiska utsaga: ”Man kan inte stiga ner i samma flod två gånger”. Livet är föränderligt och människorna är både olika och unika (mycket mera än man kanske tror i förstone). Som väl är förändras även vi själva. Vi får komma ihåg att hjälpas åt i detta.
Jag tänkte att jag skulle skriva en text om alla misslyckade lektioner jag haft. Skriver man som jag en del texter som – jag vet inte? – möjligen kan tolkas som anspråksfulla, kanske också man är skyldig att emellanåt berätta om när det gick fel. Att även jag gjort en massa tabbar och felbedömningar på vägen är ett obestridligt faktum. Och ja, det är min övertygelse att vi som tagit på oss att utbilda det uppväxande släktet står tillsammans i detta. Då behöver vi också odla och vårda en kollegial kultur där det inte är förknippat med prestigeförlust att göra fel och där det inte heller upplevs som riskabelt att berätta för andra att man gjort fel.
Kanske är solidaritet ordet jag letar efter?
Har man som jag jobbat 20 år som lärare skulle det emellertid kunna leda tanken fel om jag skulle berätta om tre-fyra tillfällen då det gick åt skogen: ”Fyra misstag på 20 år? Hey, jag gjorde fyra misstag bara i går. Jag måste ju vara helt värdelös?!” kan bli den rimliga reaktionen hos den som läser.
Så, hur gör jag? Jag kanske ska gå lite djupare i frågan och inte fokusera lika mycket på när jag klampade till det och gjorde fel, som när jag var fel. Att bli gift, få barn och vara lärare är utan tvekan de tre mest långsamt livsförvandlande åtaganden jag gjort. De tar ju liksom aldrig slut (om inte man avbryter dem vill säga) och det handlar om tusen små saker och gester man gör varje dag, och tusen små ord man säger i stunden varje dag. Och det riktigt allvarliga är att alla dessa mångtusental små saker, gester och ord sedan åtminstone i någon mening och utsträckning fångas i flykten och lever kvar hos de(n) andre. Att man ens vågar ge sig in på det?
Men det finns ju inget annat sätt. ”Livet kan bara förstås baklänges, men det måste levas framlänges”, som Kierkegaard så insiktsfullt formulerade det. Och som väl är har vi ändå också en förmåga att glömma rätt mycket tråkiga saker som andra sagt och gjort emot oss. I synnerhet när det inte sades och gjordes i ren illvillighet. Vi förlåter varandra, och i backspegeln kan man även skratta åt rätt mycket av dessa feltramp. På vägen lär vi oss, förändras och utvecklas som människor.
Hjärtoperationen
Men det är ändå märkligt. Själv kan jag fortfarande minnas när jag för många år sedan – kanske därför att jag i syfte att fånga elevernas fulla uppmärksamhet skulle försöka uttrycka mig lite slagkraftigt och coolt – sade någonting avfärdande på lektionen om det ”mediokra”. En flicka på första raden såg genast oerhört ledsen ut (och hon hade ju de här ovanligt intensiva ögonen som jag fortfarande minns): ”Alltså, jag tycker det är så tråkigt med det här pratet om det ”mediokra”!”. Hon kanske hade fått höra detta tidigare (uppenbarligen hade hon det, att döma av hennes reaktion), och jag insåg också genast att det nog inte var så lyckat.
Jag minns inte riktigt, men förmodligen försökte jag reparera skadan redan då. Ändå fick jag även äta upp den här lilla händelse varenda gång jag sedan såg henne i kassan på Ica flera år efter hon tagit studenten. Inte att hon sade någonting, och vem vet, hon kanske också själv hade glömt det. Men själv mindes jag det och kände skuld. Det var som att jag verkligen behövde en sorts inre hjärtoperation. Och den här hjärtoperationen tog tydligen sin lilla tid. Vi kan sträva mot och beundra det excellenta, men det tillhör det fascistiska att tänka, känna och uttrycka sig nedlåtande mot det ”vanliga” och till och med mindre lyckade eller rent av totalt misslyckade. Varje människa är värd respekt. Den viktiga nyansen ligger i att göra skillnad på prestation och person.
I själva verket sammanfattas nog de flesta misslyckanden jag gjort i just detta. När jag inte förmått knyta an till elever på en individuell nivå (när de behövt det, vill säga – inte alla elever behöver detta), får det till följd att även undervisningen blir lidande. Det går nästan inte att överskatta hur viktigt det är att eleverna känner att deras lärare faktiskt gillar dem och vill dem väl. Tyvärr har jag långt ifrån alltid förmått bemöta elever som exempelvis varit arga på det sätt som de egentligen skulle behöva, utan då har jag kanske blivit provocerad i onödan.
En del av det svåra i läraryrket ligger i balansen man måste hitta mellan att vara fast i sin övertygelse om vad som är viktigt och icke-förhandlingsbart i såväl innehåll som bedömningar och att kunna göra en pudel och ändra uppfattning i en fråga när man behöver göra det. Man måste dessutom orka stå ut med att inte vara gillad tillbaka alltid (vilket kan låta som en kliché men som verkligen inte är det).
Anton och alla de andra
Jag minns till exempel en klass jag hade och som skulle hålla sitt tal vid Nationella proven i Svenska B (som det hette då). Jag hade satt en del höga betyg och började känna mig osäker på om jag verkligen låg rätt i min bedömning i förhållande till mina kolleger. Kanske på grund av detta satte jag inte högsta betyget på en pojke som annars höll sitt livs tal (jag ser honom fortfarande framför mig). Någonstans inom bestämde jag mig för att han nog inte heller själv förväntade sig högsta betyget, för det hade han ju aldrig tidigare visat i något moment under tre års tid. Det fick bli ett VG även här.
Dagen efter knackade det snällt på dörren till lärarrummet och utanför stod det tre pojkar från klassen: Simon, Kasper och Johannes (fingerade namn). De frågade om de fick komma in? Vi satta oss ner i sofforna och de gick rakt på sak. Deras ärende, visade det sig, var att de tyckte jag hade satt fel betyg på Antons tal (även det fingerat). De formulerade sig artigt, snällt och respektfullt, men de tittade mig rätt i ögonen när de bad mig fundera en gång till: Vi tycker att Anton tal var riktigt bra. Han hade ju med ethos, logos och pathos, och även språket var ju tydligt, bra och snyggt. Han hade ju gjort allting rätt?
Efteråt var jag både helt knäckt och djupt rörd (och när jag skriver detta blir jag faktiskt tårögd). Vilka fina pojkar ändå, och visst hade de rätt. Det fanns bara ett att göra. Det fick bli ett MVG åt Anton när det gällde just hans tal. Utan tvekan. Allt annat hade varit tjänstefel.
Jag skriver inte detta för att posera. Utan för att just visa på att vi alla kämpar med att hamna rätt i vår bedömning. Med tiden blir man allt säkrare och vågar lita på sitt eget omdöme. Men lätt blir det aldrig. Framför allt när vi hamnar framme i maj/juni och det är dags att sätta kursbetyg får man sitta där och ängslas över en del elever. Så mycket står ju på spel för dem. Då gäller att stå för sin bedömning och på samma gång vara beredd att tänka till och tänka om.
Vi kan längta efter lite mer fyrkantiga bedömningsmallar, och ja, jag kan nog tycka att det av flera skäl vore en vinst att åtminstone komplementärt ha någon sorts examen där utomstående censorer får bidra med en bit i pusslet. Men åtminstone på den nivå och de ämnen jag själv är förtrogen med menar jag inte vi ska önska oss en förenkling och banalisering av kunskapsbegreppen. Det som är komplext är komplext, och det är i själva verket här vår professionalitet kommer till uttryck. Inte minst här visar det sig att inte vem som helst kan komma in ifrån gatan och bara fylla i lite färdiga mallar och konstatera ett automatgenererat slutresultat.
Emellanåt kan elever ha fel. Det kan de i själva verket ha ofta. Inte minst i klassrummet där det pågår så mycket positionerande under ytan gäller det att läsa av läget och emellanåt visa sig absolut orubblig. För min egen del påmindes jag här om dagen hur jag själv tänkte kring min egen studiesituation när jag gick på gymnasiet för länge sedan. Vi var ju i skolan varje dag och hade rätt mycket läxor. Visst vore väl det enda rätta om även vi fick lön? De vuxna fick ju lön, och vi jobbade väl lika mycket som de? Jag dömde ut systemet som orättvist.
Det är komiskt att tänka på så här i efterhand, men också lärande. Det gäller att inte förfalla till någon sorts romantisk föreställning om ungdomars rättspatos, att det med nödvändighet är färdigkalibrerat. För det är det inte.
Typfel
När det gäller det mer innehållsliga där jag begått misstag finns det massor att räkna upp. Mycket tillhör typfel, alltså när jag:
- exempelvis förväxlat engagemang och aktivitet med lärande. När jag trott att roliga aktiviteter och en glad uppsluppen stämning i klassrummet per automatik även innebär att eleverna lär sig något. Så behöver det dock inte alls vara.
- ser tillbaka på provuppgifter jag gjorde för år tillbaka och konstaterar att instruktionerna var för mångordiga, eller att uppgifterna var för lätta (eller möjligen för svåra). Jag har med tiden lärt mig att de bästa provuppgifterna nästan undantagslöst är de som fått mogna fram över åtminstone ett par dagar och inte blivit till och lämnat ut åt eleverna samma dag. Tankar tar tid.
- "rättat sönder" elevtexter. Jag ville ju inte det, och medvetet undvek jag rödpennan. Men det kvittade ju om pennan var blå eller om kommentarerna var gjorda med blyertspenna. Kvarstod att elevernas texter sönderklottrades av kommentarer och synpunkter från min sida. Och samma gäller när jag tog det ytterligare ett steg för några år sedan och spelade in en liten film åt varje elev där jag kommenterade varje kommentar till deras text. Avsikten var god från min sida och ambitionen var skyhög. Men nej.
Ja, det finns så många sätt att göra fel på. Och om några år kanske jag kommer på att ett och annat som jag känner mig stolt över idag inte var så fantastiskt i alla fall. Men vi ska inte heller döma oss själva för hårt. Oftast gör man så gott man kan och det kanske största misstaget av alla vore att bli rädd för att göra någonting alls. Handlingsförlamning kan uppstå när man är lite för snabb med att ständigt recensera sig själv. Bättre då att inte vara för upptagen med sig själv och i stället ha blicken på den andre, dem man finns till för nu och här.
Herakleitos flod
Att vara lärare är att spela en roll i det största dramat av alla. De övriga huvudrollsinnehavarna är växande, ömsom skrattande ömsom förtvivlade, kämpande barn och ungdomar. Gång på gång påminns man om sanningen i filosofen Herakleitos klassiska utsaga: ”Man kan inte stiga ner i samma flod två gånger”. Livet är föränderligt och människorna är både olika och unika (mycket mera än man kanske tror i förstone). Som väl är förändras även vi själva. Vi får komma ihåg att hjälpas åt i detta.
Kommentarer
Skicka en kommentar