Ett par hundra sidor in i Ett förlovat land slår det mig:
jag ska låta läsningen av den här boken bibringa mig vad de gamla grekerna kallade
för ”katharsis”. Det låter högtravande. Men vad Aristoteles menade när han
formulerade detta begrepp för 2400 år sedan var att en teaterföreställning kan ha en
sorts renande och utvecklande effekt på sin publik. Dramat, intrigen, ödena kan
väcka känslor och tankar samt sätta livet som man själv kan uppleva det i relief.
Barack Obamas utmärkta 830-sidiga bok skulle kunna göra samma sak för mig, tänkte jag.
Nu har jag läst klart den och tänker att det varit som att föra ett samtal med USA:s (förr)förra president. Hur många timmar detta
”samtal” sedan tagit har jag inte räknat på. Men jag har inte haft bråttom.
Men Obama är också poet och filosof. Hans språk är rikt och
han reflekterar djupt och intressant över vad han är med om och över de
dynamiker han ställs inför och måste försöka hantera: medierna, politiska
motståndare och medarbetare, kriser i tiden, familjen. Han tvingas ständigt
förhålla sig pragmatiskt till saker och ting. Detta tillhör spelreglerna i en
demokrati där drömmen om det perfekta kan vara bra att ha men där vägen dit
stavas kompromisser och mycket hårt arbete inte minst med att dryfta och ta
ställning till svåra och emellanåt omöjliga dilemman (inte minst hela avsnittet
där han avhandlar Guantanamo kastar ett förklarande ljus över svårigheterna med
att inta en ensidig hållning i frågan). Men pragmatism – inte i en akademisk
idévärld utan i en verklighet där människor drivs av allehanda motiv och bevekelsegrunder
– handlar även oerhört mycket om att kunna läsa av andra människor och att
bygga allianser.
Inte minst det senare imponerar mig stort under läsningens
gång. Otaliga gånger förekommer det i texten koncisa beskrivningar av människor
och likt en porträttmålare fångar han i ord vad han ser hos den andre av såväl
förtjänster som möjliga brister. Ett par exempel förtjänar ett omnämnande i min
bok:
Så här skriver han om Joe Biden: ”Joe medförde en annan typ
av risk. Vi trodde att hans bristande disciplin vid mikrofonen kunde leda till
onödiga kontroverser. Han var en politiker av den gamla skolan, gillade
rampljuset och var inte alltid så noga med hur han förde sig. Jag hade en
känsla av att han kunde bli stött om han inte fick vad han tyckte sig förtjäna –
en egenskap som kunde blossa upp när han måste stå ut med en chef som var så
mycket yngre. … Samtidigt lockades jag av den stora kontrasten mellan oss…”
Efter att ha betonat hur Biden i kraft av sin erfarenhet och ålder kunde
tillföra något substantiellt åt Obamas administration landade han i följande
slutsats: ”Men viktigast av allt var ändå magkänslan jag hade – att Joe var
hygglig, uppriktig och lojal. Jag var övertygad om att han brydde sig om
vanligt folk och att jag kunde lita på honom i tuffa tider”. Således blev Biden
vicepresident.
Ett annat exempel framkommer när han är på statsbesök i
Indien. Under middagen med premiärminister Singh konverserar han även med Sonia
Gandhi (änkan efter förra premiärministern) och Rahul Gandhi (hennes son och en
rising star): ”Under middagen den kvällen lyssnade Sonia mer än hon talade. Hon
var noggrann med att foga sig efter Singh när politiska frågor kom på tal och
styrde flera gånger in samtalet på sin son. Men ganska snart gick det upp för
mig att hennes inflytande kunde härledas till ett skarpt och kraftfullt
intellekt. Även Rahul verkade smart och seriös och påminde med sitt stiliga
yttre om modern. Han gav sina synpunkter på framtiden för liberal, progressiv
politik och pausade då och då … Dock tyckte jag att han hade något nervöst och
omoget över sig, likt en student som gått klart kursen och var ivrig att
imponera på läraren, men som egentligen saknade antingen begåvningen eller
engagemanget som krävdes för att behärska ämnet.”
Det är svårt att förstå sig på andra människor. I själva
verket är det nog så svårt att bli klok ens på sig själv: vad man vill innerst
inne och varför. Obamas bok handlar i grunden om detta. Väl medveten om att
hans egen persona ofta projicerar lugn mitt i stormen, hawaiiansk coolhet och
välövervägd beslutsfattarpondus är han på samma gång mycket ärlig vad gäller hans
sanna känslor. Och detta är ju befriande läsning. Uppenbarligen har han ofta känt
sig misslyckad, arg, desperat, trött, förvirrad, förkrossad, rädd. Hans nära medarbetare
och vänner har givetvis känt till detta, vilket också är anledningen till att
han gång på gång berömmer dem: uppkallar handlingsplaner efter dem, ger dem
personliga presenter, omnämner dem i tal och skrift, visar att han tycker om
att umgås med dem. När det någon gång händer att någon är illojal och öppet
motarbetar honom är han kärv och avskedar dem. För mycket står på spel. Teamwork
är allt. I slutet av dagen är det ändå han som är överbefälhavare och den som måste ta besluten. Precis som det är för alla andra som bär någon form av
ledarskapsbörda.
Så, blev det ett samtal som bibringade katharsis? Jo, det tycker jag nog. Och 9/10 av det jag tar med mig kommer inte fram i den här texten. Detta är en bok att återkomma till.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera