K-dag om "farliga" texter

 

Åter igen sammanträdde vi, 16 svensklärare på gymnasiet som intresserar oss för vilka texter, ord och ämnesområden som kan betraktas som ”farliga”, till och med tabu, i vår tid samt hur vi ska förhålla oss till dom inom ramarna för vår undervisning. Senast vi träffades var i höstas och då var det med utgångspunkt bland annat i en debattartikel jag skrivit i Expressen. Jag försökte där skissa på ett förhållningssätt vi skulle kunna ha i vår undervisning till just sådant som kan riskera väcka anstöt och ge upphov till upplevelser av personlig kränkning. Historien vittnar om böcker och ord som stigmatiserats och ansetts just ”farliga”. Hur ska vi göra?

Inför denna k-dag hade vi intervjuat cirka 50 elever från fyra olika skolor (tre ungdomsgymnasier och en vuxenutbildning) för att ta reda på vad dom tycker i den här frågan. Inför intervjuerna hade vi presenterat en lista med frågor som vi skulle komma att ställa. Nu hade vi en förmiddag då vi delade dessa utsagor och berättelser med varandra och försökte bilda oss en uppfattning om vad som ”gäller”. Skulle det gå att uppnå en syntes i vår analys av alla åsikter?

Till frågan hör naturligtvis att precis den här frågan om ”farliga texter” och eventuell redigering, tabubelagdhet och cancellering varit föremål för en het kulturdebatt under flera månader inte minst nu under vintern och tidig vår. Bland annat var ju Roald Dahls författarskap på tapeten.

Så, vad tyckte då eleverna när vi ställde en mängd öppna frågor och tog oss tid att lyssna på dom?

Några saker återkommer. Grundläggande är det givetvis väldigt stor skillnad på vem som säger orden. Inte minst finns det en mängd ord, av vilka ”n-ordet” sticker ut vad gäller frekvens i svaren, som bara inte får sägas högt av läraren. Det kan dock finnas många ord som kan upplevas obehagliga att få höra och ens se i skrift. Dock är det åter igen en avgörande fråga vems orden är. Många elever uttryckte att så länge syftet handlar om utbildning kan man acceptera att saker och ting inte alltid har tillrättalagts. Som några uttryckte det: ”historien är som den är”, varför också läraren då får frikort att högläsa precis som det står (”läs som det står bara”). Detta kunde exempelvis gälla romanen Möss och människor av John Steinbeck. 

Huruvida läraren behöver varna innan rådde det inte enighet om bland eleverna. Det förekom också att elever i början av samtalen var rätt strikta och uttryckte stor känslighet inför ords laddning men sedan under samtalets gång (samtalen var ca 30 min långa) ändrade hållning så att utbildningssyftet småningom rankade högre än behovet av trygga rum.  

Men åter igen var det helt avgörande att läraren är professionell och inte personligen uttrycker attityder och känslor som kan uppfattas som kränkande på något vis. Läraren ska vara ett föredöme.

En sak vi kunde konstatera var att elever inte alltid är konsekventa i sina hållningar (men det är ju inte vuxna personer heller). Exempelvis förekom det att elever uttryckte behov av redigering och censur av texter i klassrummet men sedan privat kunde spela ”Fröken Snusk” och ”epa-dunka” på hög volym i bilen. Någon erkände härvidlag att det inte längre gick att sjunga med i låten efter att textinnehållet hade blivit klart för hen, medan andra inte kände sådana reservationer. Det förekom även att somliga elever helt avvisade allt som upplevs som ”PK” och ”woke”, inte för att dom verkade vara rasister eller verkade finna nöje i att kränka andra, men det kunde helt klart spåras en motreaktion hos dom.

En annan form för inkonsekvens kan man tycka är när elever uttrycker stor sensibilitet inför ords laddning på lektionstid men sedan mellan lektionerna är helt avklarade med att man där kan använda exakt samma ord gentemot sina kompisar och som man vet inte kommer att ta illa upp (”hora”, ”neger”, etc.). Det verkar med andra ord inte vara orden i sig som är så ”farliga” utan det är vad dom laddas med.

Ytterligare en aspekt som kom fram i den del intervjuer var att det spelar roll vilken relation det råder mellan läraren och eleverna. Detta handlar om känslan av trygghet och att inte ”läraren är fullkomligt kall”. På samma sätt spelar klassrumskulturen roll då kränkningar så klart kan uttryckas på många olika sätt. Men känner man sig trygg med varandra ökar också toleransen.

Ett parallellt spår som kom fram när vi lärare samtalade vidare var när ämnesval kom på tal. Somliga elever känner således näst intill förskräckelse när det visas sexscener på lektionstid och vill helst skynda ur salen. En annan sorts indignation uppstod bland annat i mötet med romanen Intet av Janne Teller, fast då på ett annat plan. Många upprörs på ett existentiellt plan, på samma gång som en lärare berättade om hur precis denna roman väckte stort engagemang och till och med har stannat kvar i minnet hos många flera år efter dom läste den i klassen.

Sammanfattningsvis kan man säga att det inte framstod en enhetlig bild av vad dessa cirka 50 elever tyckte och tänkte kring ”farliga” ord, texter och ämnen. Och det förekom som sagt också exempel på då elever tyckte en sak vid intervjuns början men sedan delvis bytte åsikt under samtalets gång. Kvarstår dock ett perspektiv som alla kunde samlas kring: det spelar roll vem som säger orden, i vilket sammanhang dom sägs, och vad som avses med orden. Syftet avgör i hög grad ordens laddning.

Personligen tycker jag dessa samtal har varit mycket utbytesrika. En skräckbild är det idéklimatet som numera råder vid många lärosäten inte minst i USA och England och där aktivismen inte verkar göra människor klokare utan bara ängsligare. Lämnar vi inget utrymme åt nyanserade resonemang kring avsikt, sändare-mottagare-relationer och kontext missar vi så att säga hela stycket. Tvärtom blir det som i Karin Boys Kallocain: "Men anmälan är som fäktning. Man måste vara skicklig för att vinna. Det gäller att vara den snabbaste och ha det rätta ögonblicket, annars missar man chansen och då är man förlorad."