Lärarliv i litteraturen - en recension

Jag bläddrar än en gång igenom boken jag håller i handen. Konstaterar att understrykningarna och marginalanteckningarna jag gjort under läsningens gång har blivit många. Erik Cardelús och Anna Cavallins Lärarliv i litteraturen (2023) har bjudit på många insikter, reflektioner och välfunna formuleringar (och inte minst ett oräkneligt antal allitterationer, men mer om det nedan!). Jag är glad att jag läst den.

Författarna konstaterar inledningsvis att ”[s]kolan är den viktigaste socialiserande institutionen utanför familjen, vår andra krets i livet” och hänvisar till statistik som gör gällande att 175 000 personer jobbar som lärare inom svenska skolan. Mot den bakgrunden har dom satt sig före att undersöka hur lärare gestaltas i skönlitteraturen. Tonvikten ligger på böcker från 1992 och framåt och är mestadels svenska verk. I syfte att belysa förändringar i tiden och kulturen görs dock jämförelser även med äldre litteratur, såväl svensk (exempelvis Harry Martinssons Nässlorna blomma) som amerikansk (Laura Ingalls Wilders Lilla huset på prärien). 

Som en bas hänvisar författarna till en anglosaxisk forskningsantologi vilken delar in lärare som förekommer i kulturen enligt tre kategorier: frälsare, syndabockar och skolfröknar (s. 40). Själva väljer dom en annorlunda och mer finmaskig modell än så. Bakom troperna (”typerna”) och schablonerna går det oftast att frilägga och tolka in bevekelsegrunder och handlingsmönster som på ett uttalat sätt bygger på premisser om tid och rum. Den mer kvalificerade litteraturen tillåter även lärarna i litteraturen att vara individer med en egen personlighet, egna ideal och egna problem.

Med andra ord: Skolan utgör typiskt en spegelbild av sin samtid och omgivande samhällets värderingar. Allt ifrån läroplan och betygssystem till skolans finansieringsmodell och allmänna synen på kunskap och status blir psyko-sociala spelplanen där läraren får agera tillsammans med eleverna och övriga aktörer såsom skolledare, politiker och föräldrar. Vad gör spelplanen med läraren och vilken roll spelar lärarens egen personlighet och livssituation?

Som ett exempel ur boken kan vi ta kapitlet ”Den förvirrade läraren i kamp mot digitalisering och modernisering”. Det handlar om Henrik Bromanders roman Högspänning (2018) vars huvudpersonen och berättare är seniora svenskläraren Lotta. Hon jobbar på Hvidfeldtska gymnasiet i Göteborg och är enligt Cardelús och Callin ”den kulturbärande svensklärartanten, hon som starkast och ståndaktigast värnar om eleverna och den gamla bildningsskolan – som en resurs för alla och envar. Hon som läser – och inte bara låtsas läsa – krävande böcker, går på utställningar och besöker teaterföreställningar" (s. 133). Nu har emellertid tiderna ändrats och det är lätt att känna sympati för Lotta. Till hennes egen förtret håller hon på att bli bitter: ”I bitterhetsbägaren skvalpar oron över att åldras och att tappa kraften, relevansen och hoppet” (s. 132). Vad ska hon göra av sin situation?

Romanen verkar inte erbjuda några svar. På typ-nivå gäller följande – och har alltid gällt – att ”förr eller senare infinner sig en ny skön värld som vi inte riktigt förstår oss på eller känner oss fullt delaktiga i. Inför denna nya sköna värld deklasseras och devalveras våra personliga och pedagogiska käpphästar, dammet lägger sig över det som vi länge hållit för sant, storartat och stabilt. De tidigare så framgångsrika tricksen blir tama och tröga, favoriterna i repris tycks ligga i en förvrängdhetens frekvens. Vad har egentligen hänt?” (s. 132).

Som ett exempel på en författare som – beroende på hur man mäter det – mer än någon annan i modern tid har med lärargestalter i sina böcker tar författarna upp Björn Ranelid. Hans Min skolfröken skall vara ett frimärke (2022) handlar om ”den enastående skickliga, betydelsefulla och engagerade läraren Anna Jensen” och hennes gärning bland dom yngre barnen på en skola i efterkrigstidens Malmö. Vad gäller tema ligger den delvis i linje med många andra av böckerna författarna tar upp. Samhället förändras och därmed förändras även lärarrollen. Ändå har kapitlet helt i Ranelids anda och uppenbara föresats med boken förärats rubriken ”Läraren som en kärlekskraftens kämpande kvinna” (s. 184).

Majoriteten lärare i svenska skolan är som bekant kvinnor och detta gäller i synnerhet på dom lägre stadierna. På samma sätt är det mest kvinnogestalter som tas upp i denna bok men det beror rimligen på detta faktum. Därtill kommer att det dessutom alltmer är just kvinnor som faktiskt skriver romaner. Det relativt fåtal män som ges utrymme i boken är i huvudsak den apatiska Ulf (i Cilla Naumanns Lära sig), den desillusionerade Daniel Pavlica (i sin självbiografiska Första året: Scener ur ett klassrum), mellanmjölkssonen Ragnar (i Lena Anderssons Sveas son) och den sexuellt gränsöverskridande Henrik Vankel (i Karl Ove Knausgårds Ut ur världen).

Rent faktamässigt har jag egentligen bara en invändning eller undran när det gäller bokens innehåll. Självklart spelar lärares insatser stor roll (se påpekandet ovan om skolan som näst viktigaste socialiserande arena för varje ung människa). Ändå skulle jag gärna vilja se belägg till påståendet att ”det finns forskning som visar att elever som undervisas av högkompetenta lärare lär sig fyra gånger mer än deras kamrater som har haft oturen att undervisas av en lågkompetent lärare” (s. 46). Rent intuitivt känns detta sant men var finns beläggen?

Rent språkligt förtjänar boken en kommentar. Det är nämligen väldigt sällsynt som jag läser en bok med ett så ymnigt bruk av allitterationer (se exempelvis citatet ovan från sidan 132 där författarna till och med inom samma stycke lyckas tränga in ordpar som ”deklasseras och devalveras”, ”personliga och pedagogiska”, ”sant, storartat och stabilt”, ”tama och tröga” samt ”förvrängdhetens frekvens”. Och detta utgör alltså inget undantag i boken. Möjligen beror min observation på min egen fäbless för detsamma, ändå blir jag förvånad över hur långt författarna faktiskt går. Men det är kul att läsa.

En metareflektion som inte rör Cardelús och Cavallins bok. Romaners existensberättigande finns inte i att i klassisk sovjetisk folkuppfostraranda förebilda och föreskriva. Några glansbilder ska vi inte önska oss, och inte heller någon banal eskapistisk feel-good eller chic-lit som enbart fördummar och fördunklar. Hellre då riktiga människor. Men ändå? Kan vi inte faktiskt behöva även lite positiva berättelser, lite goda föredömen?

Nog finns det lärare i svenska skolan idag som till synes mot alla odds går till jobbet varje dag och som inte likt får på väg till slakt rör sig långsamt framåt i undergångens riktning? Som trots allt finner arbetet meningsfullt, som alltjämt kan drivas av nyfikenhet, som i en smältdegel av såväl frustrationer och begränsningar som eget driv och hjälp av duktiga skolledare ändå tillsammans med sina kolleger lyckas vara med om att skapa någonting positivt, en lärande kultur? Vore det en nåd att stilla bedja om, en roman som skulle förmå gestalta detta på ett autentiskt sätt?