Hej Lydia

 

Hej Lydia,

Jag skriver till dig i all korthet. Läste igenom Samlade verk för andra gången för någon tid sedan och nu har jag precis läst klart Artens överlevnad. Kan tyckas en plikt (sic.) att ge någon sorts återkoppling till dig personligen eftersom du ansträngt dig och enligt min mening åstadkommit någonting helt extraordinärt med dessa böcker. Dom tillhör det bästa jag någonsin läst.

Din första roman betraktades som en sensation medan det tycks mig att hyllningarna inte nått samma forte denna gång? Men det tillhör ju konstnärens predikament att exponeras för kritikens domslut (ett sakförhållande du gestaltar medelst inte minst den stackars Adrian de Witte). Somliga verkar tycka ”den svåra andra romanen” härvidlag är för spretig. Jag vet inte, jag.

Eller jo, jag vet: jag är djupt imponerad. Jag älskar den för dess idérikedom, dess gestaltningar och jag älskar den för dess språk. Jag kommer definitivt att läsa om den vid något tillfälle!  

Ambitionen med romanen är himlastormande. Artens överlevnad är ett bildningsprojekt och dess anslag naturalistiskt. Problemen som sätts under debatt är talrika. På samma gång utgör den psykoanalytikerns nyfikna och angelägna försök till sondering av dom olika skikten i det mänskliga psyket (eller: ska jag vara ärlig har jag inte helt koll på skillnaderna mellan psykolog och psykoanalytiker?). Den är definitivt en hyllning till konstens, litteraturens och språkets potens och möjligheter. Inte minst det senare slår mig gång på gång med häpnad. Språkbehandlingen kännetecknas av elegans, pregnans och lekfullhet. Den är allt annat än pretentiös och tung.

Ironiskt nog går det möjligen att invända mot just språkdräkten så till vida att den kanske stundom nästan är för ornamenterad. Lite fler av huvudpersonerna än vad normalfördelningskurvan vanligen skulle medge uttrycker sig gärna i vardagliga samtal på en intellektuell nivå som är milt sagt häpnadsväckande (kommer härvidlag att tänka på John Greens superintellektuella tonåringar i exempelvis Förr eller senare exploderar jag). - Lite som när Alice vid något tillfälle säger att hon inte har tålamod med Beethoven då han i slutet av någon symfoni inte förmår begränsa sig utan absolut måste avsluta med både regnbågar och en massa pukor.  

På samma gång är dom försonande dragen i Artens överlevnad bara så överväldigande att det vore både småaktigt och förmätet att anföra en dylik invändning (även om jag nyss gjorde det, mea culpa). Exempelvis Lena, Sylvia, Gunnar och Erik framstår mot slutet som mycket trovärdiga i såväl apparition (för att låta ett av dina ord) som uttryck.

Romanen är ingen programförklaring och erbjuder inga enkla svar. I själva verket precis tvärtom. Den är en uppgörelse med det tvärsäkra inom humanvetenskaperna med dess strävan efter facit och effektivitet. Vi må, med Freud, vantrivas i kulturen, och det är det rätt många som gör även i den här romanen. Ingen och inget undkommer någonsin tidens tand. I och med att du låter romanen sträcka sig över fem decennier visar du på tänkbara livsförlopp baserat på den socio-kulturella kontexten och människors individuella livsval. 

Alices förklaring till varför hon bestämmer sig för att starta en musikskola sammanfattar på sätt och vis återkommande frågeställningarna i romanen kring vad som är Viktigt och hur vi ska leva våra liv. Alice är inte någon Madonna och inte heller är hon någon musikalisk legend som hennes man Enzo. Ändå bestämmer hon sig i alla fall för att ta vara på det handlingsutrymme hon i kraft av sin ställning och ekonomiska status de facto har. Hon kommer knappast att kunna frälsa hela världen med detta initiativ, men hon sitter i alla fall inte bara på åskådarläktaren och fäller domar över alla andra. Hon tar spjärn mot bibelordet att den som är utan synd må kasta första stenen. 

Tack för detta.

Med vänlig hälsning,

Henrik Birkebo