Mitt förra blogginlägg handlade till största delen om SVT:s dokumentärserie "Hitlers tid". Serien är som sagt utmärkt och som fenomen betraktat upphör Hitler liksom
aldrig att fascinera. Hur kunde en person lyckas med konststycket att ta över
en hel nation, undrar man? Frågan är klassisk.
På renässansen försökte statsvetaren och politikern Machiavelli att formulera en del tankar och insikter vad gäller frågan om hur man ska vinna och utöva makt på ett framgångsrikt sätt. Hans bok "Fursten" kom med tiden att betraktas som något av en handbok för
varje despot i vardande. Machiavelli själv blev med tiden ett adjektiv och ett
adverb.
På en mera allmän nivå är temat maktspel givetvis inget som någon enda av oss någonsin kommer undan. Det kan liksom inte vara på något annat sätt. I små och större sammanhang får vi lära oss att interagera med andra människor genom samtal och förhandlingar. Vi utbyter tankar, överväger möjliga alternativ och
tillsammans tar vi beslut. Är vi ledare
i någon form agerar vi utifrån ett ansvarstagande och gör allt vi kan för att
gruppen – stor eller liten – ska få styrfart och uppnå momentum. Alla drar sitt
strå till stacken. Det finns utrymme för både vara och göra.
På samma gång ska vi inte heller inbilla oss något. För inte heller de fulare varianterna är vi främmande inför: vi
tar över, och vi insinuerar. Vi intrigerar och vi manipulerar . Vi höjer rösten
eller blir menande tysta. Vi blänger eller undviker försåtligt. Vi förvränger,
parodierar eller drar spydigt på smilbanden.
Charmen, leendet, skrattet, fyndigheten, intelligensen, det världsvana
sättet – men även den klena hälsan och
det destruktiva beroendet - ja, allt kan användas och används som vapen i trängda lägen. Som kronan på verket dömer vi gärna andra efter deras handlingar, men oss
själva efter våra intentioner. Och våra avsikter, inbillar vi oss, var alltid – i grunden – goda.
Sådana där reflektioner
kan man göra sig under tiden som man läser ”11 nyanser av tystnad”, skriven av
Heléne Thomson och Ylva Elvin-Nowak. Boken handlar om just härskartekniker och är
en bok som man nog inte får ha för bråttom med att ta sig igenom. Det erbjuds
rikligt med tillfällen att se sig själv i spegeln och försöka orientera sig i
alla sociala spel man deltar i. I bästa fall kan man lära sig ett och annat.
Och detta vore väl ändå – med Hamlets ord - en nåd att stilla bedja om?
Läs gärna SvD:s recension av ”11 nyanser av tystnad”. Även Utbildningsradion har gjort ett program på temat härskartekniker.
Läs gärna SvD:s recension av ”11 nyanser av tystnad”. Även Utbildningsradion har gjort ett program på temat härskartekniker.
(Apropå Hamlet: Kaj Schueler delger en berättelse "... om en äldre engelsk dam
som för första gången i sitt liv gick på teatern för att se Shakespeares
”Hamlet”. Grymt besviken lämnade hon föreställningen, vände sig till sin
väninna och utbrast: ”Det där var väl inte så märkvärdigt som alla säger. Det
var ju bara en massa gamla ordspråk staplade på varandra”).
Kommentarer
Skicka en kommentar