Fortsätt till huvudinnehåll

Hej Søren Kierkegaard, og et forsinket tillykke med fødselsdagen!

Ja, då får vi väl säga ett försenat grattis till den gamle filosofen: Søren Kierkegaard. Hade han levt än idag skulle han nyss ha firat sin tvåhundrade födelsedag (närmare bestämt den 5 maj). Nu gör han så klart inte det, och i själva verket hann han bara att bli fyrtiotvå år gammal. Av olika anledningar hann han heller aldrig själv att njuta frukterna av sina mödor. Berömmelsen och högaktandet kom sedan.

Man torde gissa att det inte är så värst många av oss (som läst mer än fem böcker i sitt liv) som inte hört talas om Kierkegaard. Eller också är det bara så att väldigt många utav oss slänger omkring oss med citat och lösryckta fraser som oss själva ovetandes har sitt ursprung hos just denne danska existentialist? Detta är i så fall ett öde han fått dela med såväl Bibelns författare som Shakespeare.

I Danmark, där man kan tycka att varje liten pojke och varje liten flicka skulle kunna sin Kierkegaard på sina fem fingrar, anser nog de flesta att deras landsman är på tok för svårtillgänglig. Det är ett väldigt grubblande fram och tillbaka i hans texter, och sedan har vi jo det här med den språkliga dräkten. Från officiellt håll har man hittills aldrig bemödat sig om att modernisera språket i hans texter. (Och även detta lär vara ett öde som han i någon mån delar med Shakespeare, kan man lägga till).

För min egen del behövde jag komma långt hemifrån för att riktigt bli varse denne tankens gigant. Visst hade jag läst ett och annat av honom då jag gick på gymnasiet i Danmark. Det var dock först när jag under en längre tids vistelse i Israel - en fem månader lång sejour då jag bodde och arbetade i en så kallad kibbutz - som jag fick hans namn tryckt upp under näsan. En av de gamla "kibbutznikarna" envisades nämligen med att kalla mig Kierkegaard (sic!). Själv tillhörde han den stomme av intellektuella, östeuropeiska judar som emigrerat till Israel i början av 1920-talet, därför att de bar på en dröm om frihet. I närkamp med såväl livet som döden lyckades dessa pionjärer bygga upp någonting helt nytt ur de övergivna och vidsträckta sumpmarker och ökenlandskap som på den tiden hette Palestina. I den kampen hade möjligen Kierkegaard varit en inspirationskälla för honom. Han gav i alla fall intryck av att vara påläst, och när vi gick där tillsammans och arbetade i apelsinplantagerna fanns det alltid tid för samtal. Själv hade jag precis gått ut gymnasiet; nu befann jag mig i livets universitet.

Søren Kierkegaard själv lär ha varit en mycket sammansatt person. Det är bara att läsa lite ur hans texter, då förstår man att han inte alltid kände sig hemma, vare sig i sig själv eller i sin egen samtid. Man kan spekulera i om han hade trivts i vårt moderna samhälle? Hade han ansetts socialt kompetent? Vet ej, men det känns inte troligt. Han var ofta på kant med dem som ville styra och ställa, inte minst inom kyrkans värld. Man kan dock notera, att det inte främst var Gud som var hans problem: det var Guds vänner.

Ett av de citat som jag själv kommit att hålla nära intill kroppen är detta (fast det i själva verket är en lättare omskrivning av ett litet längre resonemang):

Svensk översättning: "Att våga är att förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv." 


















Källa: Søren Kierkegaard Forskningscenteret 



Kommentarer