Livet i båda ändarna

Måndagen 22 juli 2013 kommer för alltid att vara inpräntad i mitt minne som en mycket motsägelsefull dag, en brutalt motsägelsefull dag. Strax efter kl fem på morgonen väcktes vi av ett glädjebesked, att vår dotter Paulina och hennes man, Mathias, blivit föräldrar. Deras första barn, vårt första barnbarn, Levina, hade kommit till världen. Allt hade gått bra, lät vi oss förtäljas, och vi tog del av alla detaljerna rörande vikt, längd, hår- och ögonfärd. Det hade gått över tiden, och vi gladdes att vi nu skulle hinna få se det lilla nytillskottet innan vi skulle dra iväg på semester till Schweiz. Hembytesarrangemanget med den schweiziska familjen hade gjorts upp redan för ett halvår sedan. Det var inte möjligt att stanna kvar hemma.

Drygt fem timmar senare, det vill säga framåt förmiddagen, fick jag ett samtal från Danmark. Min (enda) bror, Jean, lät beskedet, hade under sin semester tillsammans med familjen i Italien avlidit, hastigt och lustigt. Det lät overkligt, och jag hade svårt att ta in det. När jag efteråt skulle försöka förklara för mina närmaste vad som inträffat fann jag dock att någonting inom mig brast, och jag som inte vanligtvis har nära till tårar fick svårt att uttrycka mig i sammanhängande tal. Jean hann just fylla 47 år, och livet tog precis en ny vändning för oss alla.

Rent faktuellt, fick jag höra, hade han varit ute ensam på en tidig joggingrunda. Väl framme vid grusinfarten till huset där de vistades i Toscana föll han plötsligt rakt fram utan att ens ta för sig med händerna och armarna. Den efterföljande obduktionen har - som jag förstått det - kunnat påvisa att aortan i dödsögonblicket helt plötsligt sprängdes. En medfött försnävning av denna kroppens stora pulsåder (en defekt som ingen kände till) tog därvid, helt oväntat, ut sin rätt och hjärtats kamrar fylldes omedelbart med blod.  Jean var borta innan han ens förstod vad som höll på att hända, och att ambulansen dröjde, gjorde, sett i backspegeln, ingen skillnad. En man, en pappa, en son, en bror, en farbror och en god vän hade gått ur tiden. 

Jean och jag sågs senast för drygt en månad sedan, då vi tillsammans ägnade några dagar åt att måla våra föräldrars hus. Detta var vår guldbröllopspresent till dem. På dagarna jobbade vi, och på kvällarna spelade vi kort och tittade på Confederations Cup på tv. Även Jeans och Mariannes två barn, Magnus och Emmeline, var med och drog sitt strå till stacken. Vi pratade mycket, om både högt och lågt, då vi stod där tillsammans på byggnadsställningen med penseln i högsta hugg. Då våra vägar skiljdes efter fullbordat uppdrag (och Brasilien vunnit CC), tänkte jag inom mig, att jag ser fram emot att lära känna Jean ännu bättre. Det hade varit helmysigt. Jag tänkte: vilken förmån att ha en sådan bror!

Till min stora förvåning tyckte jag mig till och med notera att vi i vissa avseenden började bli allt mer lika varandra i vårt sätt. Räknat i timmar har vi ändå umgåtts förhållandevis blygsamt de senaste tjugofem åren, efter att jag flyttade till Sverige (i genomsnitt ett par gånger om året, några dagar i sträck). Magnus, snart sexton, log lättare uppgivet vid något tillfälle då jag råkade vinna i kortspel (och efterföljande även kände ett behov av att kommentera denna triumf): ”dessa bröder ...!” Han kände tydligen igen ett visst beteende från sin pappa. Vi uppskattade samma saker och vi skrattade åt samma saker, gärna högljutt. När jag ser tillbaka i tiden på stunder och tillfällen då det möjligen ändå inte helt sagt klick, är jag säker på att felet främst varit mitt. Jag var storebror och har behövt lära mig att spänna av.

Begravningen ägde rum nu i måndags. Det var alldeles fullt med folk i den lilla kyrkan i Herlev, strax utanför Köpenhamn. Jag drog mig till minnes när jag var där förra gången. Det var högsommaren 1995 och det var då som Jean och Marianne sade ja till varandra. Vår dotter Paulina, nu mamma, var då brudnäbb tillsammans med sin storasyster, Daniella. Nu var vi där för att hedra Jean och för att söka och ge tröst till varandra. 

Jean var uppenbarligen en mycket omtyckt, älskad och respekterad person. Långt ifrån alla som var med på begravningen kände varandra sedan innan. Rektorn från den skola där Jean arbetat som lärare sedan sexton år tillbaka – varav de senaste tre åren dessutom som biträdande rektor - uttryckte det väl, då han efteråt noterade att det var slående hur alla vi som var där ändå verkade dela samma bild av vem Jean var som person. I sitt begravningstal framhöll pastorn att Jean var känd som en ömsint, vänlig och generös, rolig och omtänksam person. Han hade svårt för det pompöst självbelåtna. Vi andra kände igen denna beskrivning och nickade med.

Hur märkligt det än kan låta var ändå begravningen – och hela dagen – en mycket fin sådan. Vi mindes tillsammans, och vi hämtade styrka ur talet om Kärlek och uppmaningen att inte söka någon högre mening i en - vad vi tycker - allt för tidig död: den som tror på Gud begriper sig lika litet på vad som hänt som den som inte gör det. När det värst tänkbara inträffar finner den som tror dock stor tröst i hoppet, det trotsiga Hoppet. I Jesu, dårarnas och barnens efterföljelse.

Nu har det gått drygt två veckor, och Levina frodas och växer. I jämförelse med tidigare generationer kommer det att tas rekordmånga bilder av henne, och hennes liv kommer att dokumenteras noggrant, inte minst i de sociala medierna. I just den här texten tyckte jag dock det tedde sig rimligt att närmare stanna upp och begrunda den mindre lyckliga händelsen den dagen då vi, i vår släkt – med Mariannes ord – fick uppleva "livet i båda ändarna", på en och samma gång.  

Jag skrev ett sms till Jean där jag berättade det fina som hänt och avslutade mitt sms med att "släkten ska följa släktens gång". Han hann inte läsa detta, och jag hade inte heller tänkt mig att detta citat skulle få en så omedelbar och obehaglig resonans i vårt liv tillsammans just nu. Men nu blev det så, och alla vi som känner Jean vet att han hade tyckt det vore roligt att höra om den nya telningen som sett dagens ljus. Han älskade livet.